Vad är stallgångsironi?

Jo, det är när man ber hovslagaren att ta bort snösulorna på ens häst och tjugo minuter senare börjar det kräksnöa.

Dagens händelse i mitt liv har varit ett besök av hovslagaren. Det var inget vanligt besök heller, för under skoningen av första hästen så skedde även en radiointervju av Radio Kalmar då min hovslagaren har skrivit (ännu) en bok. Denna gång handlar boken om, håll i er nu, hovslageri. Reportern invjuade hovslagaren och Ponnymamman i stallet varpå jag gjorde mitt bästa för att hålla mig osynlig så inte mi småländske dialekt sulle hamne på raddio.

Bra bok är det i varje fall för jag slog till och köpte mig en med kravet att den skulle signeras och dedikeras. Så nu är jag stolt ägare av en bok om hovslageri med dedikeringen: Till Ulrica, min bästa skokund. Om jag ger ut en bok så ska jag skriva en snäll dedikation i hans ex.

På eftermiddagen så hämtade jag Lill-Grabben och hans gigantiska gosetiger på dagis varpå vi svängde förbi och tog i Tant Brun som var alldeles upprörd och förstörd över att få vara ute i snön. Väl hemma i värmen igen så blev det Star Wars film fram tills Maken och Kusinen kom hem då det blev vardagsrumshockey istället. Maken slängde på lite kaffe och det tog knappt tre minuter innan Pappa kom in genom dörren. Han påstod att han hade varit och förlängt sitt lotto men jag tror att han kände kaffelukten ända till Figeholm och slängde sig i bilen. Vi bjöd på kaffe och semla och Pappa bjöd på några svetshistorien med börjar på sextiotalet någon gång. Faktum är att Pappas svetshistorien är roliga, speciellt idag då en av den innehöll en kollega som kom blåslagen till jobbet då han kvällen innan skulle demonstrera vilken finfin backhoppare han var. Platsen för demonstrationen var en trappa. Behöver jag nämna att sällskapet bodde ovanför en pub?

Det här med historieberättade är en tradition som går igen. Pappas brukar börja med frasen: Det var som när jag var och jobbade i... till skillnad från när Farfar, salig i åminelse, drog sina historien vilka nästan alltid började med: Det var som när jag körde taxi...

Frågan är vem som ska ta vid då varje familj behöver minst två berättare. Kan inte mina bröder axla manteln (vilket jag är övertygad om att de kan) så får jag göra mitt bästa. Är dock rädd för att mina historier kommer börja med: Det var som när jag och hästen....

Lill-Grabben kanske kan ta vid för han är en rackare på att dra skrönor. Idag sa han att jag behövde inte hämta han på dagis imorgon för han skulle iväg efter dagis och skjuta älgar tillsammans med sin polare Callutt. Farliga älgar. Med horn och sånt.

Och när han drar sina skrönor så gör jag precis som när Pappa drar sina historier och som när Farfar drog sina historier, jag lyssnar och nickar.

Precis som jag misstänkte så var ingen överens under lördagens final av melodifestivalen. Jag och Hemhem var mycket upprörda över att Robin Stjernberg vann. Jag tjurade ihop fullständigt och röstade på Sean Banan. Lillasyster och Ponnyryttaren var däremot mycket nöjda med Stjernbergs vinst och Hea mest suckade över att vi ens orkade bry oss om något så trivialt som melodifestivalen.

Men kvällen var himla trevlig med tacos, snacks och Hemhems ofrivillga bakåtvolt ur fotöljen. Höjpunkterna var dels Lorrens och barnkörernas version av Euphoria och dels Carolas framträdande. Till saken hör att jag är lite rädd för Carola, hon har såna galna ögon. Det ser ut som att hon ska hoppa ut ur rutan och bita en. Men det är en fantastiskt artist! (fast stylisten bör ha en spark därbak för de där shortsen var inte smickrande) När hela arenan bröt ut i allsång till Främling så hade jag ståpäls över hela kroppen!

Så hela kvällen var fylld av ett hejdlöst tjattrande och skrattande. Den enda gången som alla var tysta samtidigt var när Danny kom ut iförd brandmansuniform.

För att återknyta till rubriken: Tant Brun börjar nu bli mycket missnöjd med att ha en egen hage och gnäggar grinigt till de andra hästarna hästarna när hon får gå in lite tidigare. Följande samtal utspelades idag:

- Men snälla vän! Det begriper du (gnägg) väl att jag inte kan släppa (gnägg) ut dig till de andra hästarna (gnägg)! Det är ju isgata i hagen och du (gnägg) kan ju inte gå obroddad! Du kommer (gnägg) att bryta benen av (gnägg) dig!

(långt utdraget gnäggande)

- Äh, håll klaffen och ät ditt kraftfoder!

(gnägg)

Som sagt, det är tur att ingen hör mig, kvinnan som kunde tala med hästar som högaktningsfullt skiter i en.

Lill-Grabben har enträget tjatat på mig att han gärna vill ha ett syskon. Jag har försökt förklara för honom att tre barn är fullt tillräckligt. Jag har även förklarat för honom att vi inte har plats för fler barn, att det tar en jättelång tid innan han kan leka med bebis, att när en bebis blir stor så kommer han sno alla hans grejer osv men inget funkar. Igår försökte jag förklara att det inte ens är säkert att jag kan få en bebis efter min cellgiftsbehandling. Lill-Grabben tittade lite medlidande på mig och sa:

- Men en liten bebis går nog bra ska du se!

Nåja, han får tycka vad han vill. Fler barn blir det inte. Jag har något diffust minne av att en förlossning gör skitont.

Jag har hamnat i någon form av varannandags bloggande. Varför det har blivit så vet jag inte. Man tycker att nu när jag gör mer grejer varje dag (mer än att sova, äta och tappa håret) så borde det ju finnas hur mycket som att skriva om. Kan ha med att göra att jag om kvällarna är helt slut och sitter som en stor saccosäck i soffan.

Kära hjärtandes vilken fart det blev på mig för en stund sen. Katastrofen hängde som ett svart moln över oss. Kaffet var slut.

Nu är katastofen avvärjd och allt åter i sin ordning. Utan koffein fungerar inte jag, så krasst är det. Det behövs minst tre koppar för att få mig att vakna till varav två koppar kaffe ner i magen och en kopp kaffe rakt i ansiktet.

Igår morse så tog Lill-Grabben och jag ett enhälligt beslut och stannade hemma. Jag hade bara några samtal som skulle klaras av och det är ju inget som han behöver gå till dagis för. Några samtal och tre koppar kaffe senare åkte vi iväg till stallet. Lill-Grabben är inte jätteroad av att vara i stallet men om man tar med ett lasersvärd så brukar det ordna sig. Något han dock gillar är att göra kraftfoder till Tant Brun. Han öste upp i hennes foderhinkar ungefär vad han tyckte var lagom. Hinkarna är på sju liter och de var knölfulla. Det är ju lite mer än de trekvarts kilo som ska vara i varje hink. När han hade öst klart så tittar han tveksamt på mig och säger:

- Oj vad mycket det blev. Tror du Tant Brun kommer bajsa i byxorna om hon äter det här?

Nu vet jag att Tant Brun hade blivit mycket tacksam över så mycket mat och hon hade absolut ätit upp varenda smula med god aptit.

Lite senare, när rätt mängd kraftfoder var i hinkarna och stallet var färdigsopat, så kommer Lill-Grabben springande och viskar att det var ett monster i stallgången. Så vi hukade oss och smög fram, Lill-Grabben beväpnad med ett lasersvärd och jag med en pinne. När vi nått stalldörren så hade vi monstret i hälarna så vi fick springa (nåja, jag försökte i varje fall) till bilen och skynda oss därifrån. Himla otäckt det där med monster i stallgången...

På kvällen så kom Princess med en Ben & Jerryglass i högsta hugg. Det blev ytterligare en vända till stallet då monstret i stallgången gjorde att vi fick fly innan det var klart och lite tv-spel. Lill-Grabben ville köpa en gubbe i Lego Star Wars spelet och som den goda mor jag är så hjälpte jag honom med det. Han blev alldeles i extas och sen såg vi inte röken av honom på hela kvällen. När Princess och Lill-Grabben knoppat in så såg min duktigt förkylde Maken och jag en svenskt film på SVT1. Jag var övertygad om att vi såg på "Låt den rätte komma in" och satt och undrade när vampyren skulle dyka upp. När vi sett nästan hela filmen så frågar jag lite brydd: -Men, vem är vampyren då?

Maken suckade tungt och förklarade att det var inte den filmen vi tittade på utan en helt annan då "Låt den rätte komma in" visas nu ikväll. Och det förklarade ju avsaknaden av vampyrerna..

Nu idag så har Princess och jag varit i stallet för att ta hand om Tant Brun och Snälle Salve. Det går ju inte rida någotstans nu. Eller går och går, det är ju lite hur modig man är då det är isgata typ överallt. Man kan brodda sig avig nu men trots det så halkar hästarna. Det var kallt som i ett elände idag, en riktigt Skånekyla. Det var bara -1 men i snålblåsten kändes det som -30.

Nästa punkt på schemat är en melodifestivalenfinalfest. Det blir jag och Princess, Lillasyster (alltså ska vi äta tacos), Hemhem (alltså är allt färgkoordinerat) samt Hemhems Lillasyster Hea. Det ska bli skoj och säkerligen fullskaligt krig om vem som ska vinna. Hemhem och jag är redan mobiliserade mot Robin Stjernberg.  

Jag får börja med att uppdatera listan med personer/organisationer som man vill hålla sig sams med.

Till grupp två läggs samhällsbyggnadsnämnden till. Har fått goda indikationer på att en vänskap med dem är en synnerligen god idè.

Idag så har jag släppt iväg ännu ett avsnitt utav historien om Eskil då ingen har stoppat mig handgripligen. Egentligen är det bara bra, för nu kan jag få ur tummen (ni vet vart ifrån) och skriva färdigt historien. Jag har slutet klart i stora drag i tankar med det är att få till det så det hänger ihop som skon klämmer. Fast nu när jag inte behöver tänka på sjukdom och försäkringskassan så kanske det sätter fart i hjärnan igen. Hoppas det i varje fall, för det finns en historia till på gång. Men en sak i taget, Eskil först hur upprörd Vera, som står på tur, än blir.

Ännu en dag på jobbet. Idag fakturering, det är inte klokt vad jag kan! Imorgon blir det genomgång av det som involverar skatteverket vilket gör mig lite nervös. Skatteverket är nämligen med i en av de tre grupperna av personer/organisationer som man inte vill bli osams med.

Grupp 3 av  personer/organisationer som man inte vill bli osams med:

De lokala veterinärena och hovslagarna. Är du sams med denna grupp så flyter ditt hästliv på mycket smidigare. Så se till att räkningarna betalas i god tid, att hästen är väluppfostrad och ombesörj för god belysning och fika så är du i hamn!

Grupp 2 av  personer/organisationer som man inte vill bli osams med:

Skatteverket, polisen och diverse organiserade motorcykelburna individer.

Förstnämnda kan ge dig livslånga galopperande skulder, den andra kan bura in dig livstid och den sistnämnda kan se till att din livstid blir mycket kortare än beräknad.

Grupp 1 av  personer/organisationer som man inte vill bli osams med:

Min familj.

Skulle inte kunna fungera och leva om jag var osams med min familj

När man ändå är inne på ämnet familj så leder det till huset och dagens problem, dåligt vattentryck. Tidigare ikväll när jag skulle kliva ner i badkaret för att duscha så märkte jag att det inte var något vidare tryck på vattnet. Det räckte knappt att skölja schampoot ur mitt korta barr. Som den stora optimist jag är så var min första tanke: Shit! Vattenläcka!

Min andra tanke var: Jag måste ringa pappa (Maken var på fotbollsträning nämligen)

Så jag hoppade ner i källaren och förväntade mig ett sjöslag men icke. Det var precis lika torrt och fint (och fullt med bråte) som vanligt. Men jag ringde hem till mor och far för säkerhetsskull. För att vara på den riktigt säkra sidan så ringde jag även till svärfar. Pappa konstaterade att silen i blandaren antagligen är täppt och svärfar började leta nya blandare.

Nu kan det ju vara fel från själva inloppet också förvisso och då lär det ju stå i tidningen alternativt självläka. Så länge inte min källare står under vatten så är jag nöjd. Och när den gör det så öppnar jag ett äventyrsbad.   

..är att hästarna börjar tappa vinterpälsen. En del mer än andra...

Idag har jag börjat mitt yrkesverksamma liv igen. Chefskan och jag gick igenom det här med underlag till fakturering och själva faktureringen. Det ska nog funka det här. Tur att det finns program till det hela för jag kan inte räkna. Eller lite kan jag väl, efter min korta men intensiva karriär som Black Jack dealer så är jag en fena på att addera till 21. Så kunderna blir nog glada när det är 21 kr på fakturan och mina kollegor blir ledsna när det är 21 kr på lönespecen.

Efter mitt dagsförvärv var avslutat så åkte jag en sväng förbi Djur och Natur för att inhandla en säck mat till min lilla märr. Sedan blev jag bjuden på mat av Lillasyster. Hon börjar ledsna på att äta tacogratäng morgon, middag och kväll så vi hjälptes åt att ta tabberas på den. Lillasyster hängde med och släppte in Tant Brun som vid prick kl 15 står vid grinden och vill gå in i sin box. När hämtningen av Lill-Grabben var avslutad så slog han och jag oss ned i soffan och kikade på en Star Warsfilm. Jag var då så mör i skallen så ögonen gick i kors och kroppen var ungefär i samma skick så det blev rast och vila.

Nu på kvällen så tog jag mig en stunds Aromaterapi. Nu kan man tro att jag kröp ner i ett bad med väldoftande oljor och doftljus men så är inte fallet. Jag åkte till stallet och ryktade min häst, det är min form av terapi. Alla har vi olika sätt att koppla av och det är mitt, blank häst får man på kuppen också!

När jag åkte hem så slog det mig: Jag har missat min trettioårskris! Att få cancer är ju mer än livskris och kan ju inte riktigt räknas. Maken är van vid mina konstiga tankebanor så när jag kom innanför dörren och ropade: Älskling! Jag har missat min trettioårskris! så reagerade han inte nämnvärt. Innan jag började blogga ikväll så tänkte jag i mitt stilla sinne att det måste ju finnas ett sätt att ta reda på om man har haft en smygande trettioårskris som bara har glidit förbi utan att man har märkt det. Och hur tar man reda på det? Jo, google naturligtvis!

Jag hittade fem frågor som kunde avgöra om man befann sig i en sådan kris:

Fråga 1: Kör du en sportbil?

Svar: Jag kör en volvo v40 fylld av spån och kraftfoderrester. Bilen fungerar även som garderob, förvaring och sadelkammare. Svaret är sådeles nej

Fråga 2: Har du en ung, häftig frisyr?

Svar: Jag HAR en frisyr nu för tiden. Den är döpt till flatfrisyren av min snälla stallkompis. Således är svaret nej

Fråga 3: Bor du i en storstad för att det är för lite action på landet?

Svar: Konstig fråga. Det händer ju massor på landet. Häromdagen var det ny brevbärare till exempel.

Fråga 4: Funderar du på vad du egentligen vill göra med ditt liv?

Svar: Det gör man väl alltid? Det finns ju alltid något man kan förbättra?

Fråga 5: Har du börjat träna som en galning?

Svar: Om jag så blev jagad av zombies med rabies så skulle jag hellre lägga mig ner och spela död än att springa. Precis så mycket motionsfreak är jag.

Summa summarum: Jag verkar alltså ha klarat mig ur trettioårskrisen. Så nu borde jag vara krisfri i minst tio år till. Trevligt!

Morgonen igår började med en tjejfrukost i Hagadalskyrkan. Himla trevligt var det och jag fick med mig en hel del kloka ord och tankar hem! Efter ett snabbt stopp hos Fårbosvägerskan så styrde jag hem så Maken skulle komma iväg till dagens äventyr som bestod av en långresa med Stor-Grabben, Kingen och Makens Kusin till Linköping för att se HV71 möta Rögle (tror jag, hockey var det i varje fall). Alla grabbar, stora som små var mycket nöjda med sin dag när de väl trillade hem vid 21-tiden igår.

Under tiden som jag var i stallet så var Lill-Grabben stationerad hos Mormor och Morfar. Jag hade funderingar på att rida men tänkte om när jag märkte hur mycket det blåste. Att kraftig vind kan få den lugnaste åkerkamp att uppföra sig som en vildhäst är något jag märkt under mina hästburna år och Tant Brun var inte sen att bevisa det hela. Jag longerade henne istället och tur var det för hon travade runt med benlyft som hade gjort vilken 100 000 kronors häst som grön av avund och skyggade för de sabeltandade tigrarna som fanns på ridbanan. Personligen tyckte jag att de sabeltandade tigrarna var förvillande lika de hinderstöd som står vid ridbanan men vad vet jag..

Bortskämd som jag är så fick jag mat hos mor och far när jag hämtade Lill-Grabben. Skönt det för jag var så trött så armarna bara hängde. Det är inte mycket som behövs för att orken ska tryta. Jag försöker tänka mig för och ta rast och vila mellan varven. Hästen Tommys matte och jag har till och med blivit sambos i form av en fikalåda i stallet så att vi ska få en god anledning att sätta ner baken och vila lite. (vilket vi gör. Vi är fantastiskt bra på att fika båda två) 

På kvällen kom Lillasyster hit för att titta på andra chansen med oss. Vi gnabbades i vanlig ordning om vilka bidrag som skulle vinna och lyckades även per telefon att blanda in Hemhem i det hela. När Hemhem sa till Lillasyster att Rolinskys låt lät som Modern Talkings låt Cherry cherry lady så säger Lillasyster förvirrat: Vilka talking?!

Hemhem blir mycket upprörd: Känner du inte till Modern Talking? Får jag prata med Ulle istället!

Och sådär höll det på under hela tävlingen. Hemhem och jag pikade Robin Stjernberg varpå Lillasyster tokröstade på honom. Så om det är någon som inte gillar att Stjernberg gick till final så ber jag om ursäkt å mina och Hemhems vägar.

I morse så var jag helt ihjäl i kroppen, stel och öm. Men likt en gammal travhäst så värmer jag mig ur det och jag bara varit uppe och knatat lite så kommer jag igång igen. Efter att jag, Lill-Grabben och Lillasyster hade spelat en vända med Legospelet så upprepades proceduren med Lill-Grabben till mor och far och mig till stallet. Idag så lyssnade jag på min stackars kropp och gick bara och pysslade i sakta mak. Innan jag åkte hem så tog jag en fika med min häst. Jag satt på en pall utanför hennes box och drack kaffe och hon käkade ensilage. Nu sitter jag i köket och försöker hitta en gyllende medelväg mellan hjärnas önskningar och kroppens styrka. Hjärnan säger: kom igen och gör något! medan kroppen säger: gå och lägg dig i sängen och rör dig inte för än i morgon bitti!

Imorgon ska jag börja jobba är det tänkt, hela 25%. Det blir en upplärningsperiod nu med kontorsjobb då jag inte pallar städningen. När jag gick och funderade på det idag så kändes 25% lite töntigt men så kom jag på att det faktist bara är strax över två månader sen som jag fick den sista cellgiftsbehandlingen. Och när man ser på det så, så blir jag lite imponerad av mig själv istället.