Dagens rubrik kändes given!

Kära nån vilken feber jag måste haft inatt. Jag vaknade av att min kudde var alldeles blöt och skallen var precis lika blöt den. När jag vänder mig om så är min första reaktion: Nej, Lill-Grabben har kissat i sängen!

Men vid närmare undersökning så visade sig att han var oskyldig, det var jag som svettats så täcket var genomblöt. Tur att man har mycket sängkläder att byta med.

Så nu har jag varit vaken i hela tre timmar så nu är det dags för rast och vila igen.

Jag var ute en sväng och mata mina små pippifåglar och får då se att vildsvinen har bökat upp nästan hela trädgården hos våra Goda Grannar. Så det ser ut! Vi har klarat oss än så länge, de minns förhoppningsvis den ilskna suggan som bor här. Hoppas att de förstår att om de glömmer så är jag inte främmande för att påminna dem. Annars får jag be min chef komma hit och sitta på pass under fröautomaten , även om han mest jagar hare.

Lillasyster har varit förbi en sväng och hjälpte mig att duka bordet. Vi var ju tvunga att träffas lite. Vi kommer ju inte syns förens nästa år!

Gäster trillar in om en timme och Maken är i full gång nere i köket. Det blir inte så vilt i år. Det blir vi, mamma och pappa och Ex-frun. Det är ju roligt med en stor nyårsfest men i år har det fått vara. Det ska bli skönt att vara hemma med familjen utan att det blir en massa krav. Blir jag trött, vilket jag kommer bli, så kan jag lägga mig en stund och vila.

Jag önskar er alla ett Gott Nytt År. Tack alla ni som är med mig här på bloggen! Det känns underbart att veta att folk bryr sig och är intresserade av hur man mår. Sen kanske den här cancerbloggen handlar om nästan allt utom cancer men det är ju så livet är, det handlar inte om sjukdom hela tiden.

Jag önskar er en trevlig kväll, ta varannan vatten och gå inte fram till några raketer som inte skjutits iväg!

Gott Nytt År!

Och till mig själv önskar jag....

Gott Nytt Hår!

Nu menar jag dels ett utbrott av humör och en kamp mot en lurig feber.

Kände mig pigg som en mört i morse men hann inte långt efter frukost förens stora mattheten kastade sig över mig som en våt filt. Maken skulle lämna av Princess i stan och passa på att handla. Grabbarna fick hänga med och vara hos Ex-Frun. Hon är för go! Tack snälla Ex-frun för att du såg till Lill-Grabben, jag sov som en ängel!

Så större delen av dagen har jag legat i sängen och vilat mig. När jag sedan kände mig skapligare tänkte jag smita ner i tvättstugan. Så jag samlade ihop lite tvätt (som man hittar lite varstans. Hur går det till? Finns det fötter kvar i strumporna även efter det man har tagit av dem?) och började resan ner i källaren. När jag kom till frysboxen så fick jag luta mig mot den och ta rast. Jag var helt slut av att ha gått från övervåningen ner till källaren. Då förlorade jag min kamp mot humöret och röt till med ett: Helvetes jävla skitcancer!!

Det var tur att jag hade Hemhem i telefonen och ingen jag behöver uppföra mig inför!

Jag försöker låta bli att tappa humöret på situationen jag befinner mig i men ibland så bara lessnar man och blir så lack så man ruggar som mamma brukar säga. På ren tjurighet knölade jag i en maskin tvätt, tog en kopp te och en bulle för att sedan inta horisontalt läge i sängen igen.

Var piggare på eftermiddagen och kunde umgås med familjen igen. Grabbsen och jag såg andra filmen i Star Wars serien, mycket trevligt och härligt med ett gemmensamt intresse! Vi hade tänkt att se Avatar nu hela gänget men precis innan filmen började så känner jag hur all energi bara rinner ur kroppen på mig. Så nu har jag legat här i sängen ett tag igen. Helvetes jävla skitcancer.....

Men nu SKA jag bli starkare och piggare! Nu har jag vilat ett tag så på ren tjurighet tänker jag se slutet av filmen och därmed basta!

Rubriken är tillägnad lilla cellgiftsbehandlingen...

Vaknade i förmiddags med den mest fantastiska huvudvärk som jag någonsin varit med om. Det gjorde inte bara ont i huvudet utan i hela ansiktet och värkte ner i tänderna. Nu börjar ju jag bli lite luttrad så jag låg stilla tills det värsta släppte, vilket tog en timme, gick sedan ner och åt för att sedan krypa upp i sängen, styrkt av febernedsättande. Fick lite feber men den har nu gett med sig igen och kommer förhoppningsvis inte tillbaka.

Maken och grabbarna försvann iväg på fotbollsträningen varpå Princess och jag gjorde det enda man kan göra en hal vinterdag, vi låg i varsin säng och mös. Vi lever livet i samma tempo hon och jag, den ena är tonårstrött och den andre är behandlingstrött. När Maken och Grabbarna kom hem så hade varit och köpt lite nyårssmällare, eller lite var nog sanning med modifikation...

Firar alltid nyår med blandade känslor. Jag tycker det är roligt när det smäller men tänker på alla stackars skotträdda djur! Min förra häst, Rutan, var något fruktansvärt skotträdd efter att några ljushuvuden till människor tyckte att hagen utanför stallet var ett lämpligt ställe att fyra av raketer. Så många av mina tolvslag har spenderats ståendes (lite salongsberusad) i stallet, tappert försökandes att lugna en nervös häst. Behövde dock aldrig ge honom lugnande utan det räckte om oftast med att ha ljuset tänt, radion på för full rulle och täcka över fönstern. Tant Brun är inte så överdrivet förtjust i smällare heller men har hon bara hö så brukar hon finna sig i det mesta. Det är bra med en mutbar häst, får hon bara ett par sockerbitar så kan hon möta en vagnslast apor med eld i baken utan att skygga (för att citera Dickens.)

På eftermiddagen kände jag mig lite piggare så vi samlade ihop oss med HGs bidrag till allmänbildningen nämligen Star Wars boxen. Lill-Grabben som i vanliga fall far runt som en oljad ål satt som ett litet ljus under nästan hela filmen. Det var när det blev fight med lasersvärd som han slet åt sig närmaste svärd och stod vid tv:n och vevade han med. Stor-Grabben och jag gjorde vårt bästa för att förklara släktbanden mellan karaktärerna för resten i familjen. Efter filmen var både Maken och Grabbarna precis så filmpåverkade som de alltid blir så det var full fight med allehanda svärd i vardagsrummet.

Nu har lugnet åter lagt sig och koncentrationen har riktats på nästa filmevent, Sagan om Ringen. Så om en stund är det nog dags för nästa svärdfight i vardagsrummet.

Igår kväll fick jag en sån underbar kärleksförklarning av Lill-Grabben!

När vi låg och skulle sova så bökade han in sig till mig, kramade om min arm och sa:

-Jag älskar dig mamma! Jag älskar dig lika mycket som en struts!

Är inte det kärlek så vet inte jag vad kärlek är!   

Priset i denna kategori går till min Mamma och Pappa

Jag börjar med Pappa, den ständiga reparatören. Han har varit här och lappat och lagat på allt trasigt, dykt upp med gott bröd och bara trillat in för att prata lite. Pappa har även tillsammans med Lillasyster stått för Tant Bruns höleveranser vilket jag är sjukt tacksam för!!  En av de bästa sakerna med den här sjukdomen har varit att pappa och jag kommit varandra nära. Vi kramas rätt ofta nu för tiden och det har vi behövt både han och jag!

Och så lilla Mamsen som skött all markservice här i Fårbo. Och då menar jag all markservice! Hon har kommit varje morgon och lämnat Lill-Grabben på dagis (jag har bara vänt mig om och sovit vidare) och sedan hämtat honom på eftermiddagen, varje dag i ett halvår. När Lill-Grabben inte har kunnat gå till dagis så har han varit hos henne hela dagarna istället. Hon har tagit hand om mig när jag har varit hängig och varit med mig in för mina provtagningar. När Maken och jag kommit tillbaka från cellgiftsbehandlingarna så har vi funnit disken fixad, huset städat och färdig mat. En sån lyx! Hon har handlat, lånat ut sitt internet, pratat i telefon med mig minst tre gånger om dagen. Precis allt!

All denna markservice har gjort att både Maken och framförallt jag har kunnat koppla av. Man känner sig mycket bättre när det rent och ordning omkring en! En vacker dag kommer jag krama min mamma tills hon blir klädsamt blå!

Jag har sagt det arton gånger om dagen och jag säger det igen: Tack Mamma och Pappa! Det här hade aldrig funkat om det inte varit för er!! Ni är helt underbara!!

Idag när jag skulle ut för att mata småfåglarna, eller pipperna som jag säger för det låter roligare, så såg jag slag OCH bajs ifrån vildsvin! Jag blev skogstokig! Men sen tänkte jag: Äh vad tusan, det är ju jul! Jag låter dem gå här och böka och plockar dem efter trettonhelgen.

Resterande av dagen har bara gått till mys. Lill-Grabben och jag har spelat Zoo Tycoon på dator. Himla roligt spel som går ut på att man bygger ett zoo och tar hand om djuren. Lill-Grabben har en grej för strutsar, han gillar dem stenhårt. Vi hann även med en vända med ett Lego spel som han fick av Mormor och Morfar och det var riktigt roligt!

Maken kom intrillande med Stor-Grabben och Princess. Jag och Lill-Grabben har tjatat oss till tacos till Makens stora förtret. Han är inte särskilt förtjust i det men han blev nedröstad. Så nu dröjer det ett år tills jag kan övertala honom nästa gång.

Nu sitter vi och tittar på Hot Shots på kanal 7. Eller vi försöker titta på Hot Shots. Det finns nämligen en liten artist i familjen som kör uppträdanden framför tv-apparaten. Han visar upp alla sina finaste konster med ett: -Titta vad jag kan! Han är inte så lite lik sin storebror och sin far om vi säger så...

Det är bara Princess och jag som är lite normala i den här familjen, det har jag hävdat hela tiden.

Detta pris går inte helt otippat till min underbare make och ständige vapendragare: Ragge!

Strax efter lunchtid den 28:de Juni stod min man och jag på parkeringen till Oskarshamns sjukhus, höll om varandra och grät som två övergivna barn. Jag kom precis ifrån mitt ultraljud av mina mystiska knölar och fått beskedet: Detta ser inte bra ut. Vi kommer skicka ner en remiss till Kalmar om det här.

Efter en stunds hysteri kom jag till insikt och sa: -Vi lovade varandra i nöd och lust. Jag är rädd för att vi går in i nödläget nu. Och ack så rätt jag hade....

Om det finns en skolbok i hur man hanterar en sån här situation så tror jag min man har läst den. Han har varit med på varenda läkarbesök, varit med mig på behandlingarna, hållt koll på tider, gett mig sprutor, sett till så att jag har fått rätt tabletter, förklarat vad läkarna menar, läst på om biverkningar OCH skött tvätt, städning, matlagning, snöskottning, pelletspannan OCH skött ett krävande jobb OCH tränat ett fotbollslag OCH haft förgjordat ont i sina knän under tiden OCH pusslat ihop mig när jag har havererat både psykiskt och fysiskt samt skött om min minskande frisyr.

Ska man klara av en sån här resa så måste man ha en partner som är ens klippa och det har jag och för det är jag så oändligt tacksam. Ett äktenskap är inte rosa moln hela tiden, det har vi märkt båda två. Men motgångar stärker en och när man har en stark person vid sin sida så blir man stark själv och kan se guldkornen i skiten.

Älskling! Jag fattar inte hur du har orkat och hur du orkar! Det är för mig en gåta hur en människa kan vara så stark som du! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dig. Tack för att jag får dela mitt liv med dig!  

Det är lika bra att börja med att säga som det är: bara för att behandlingen är slut så vet jag ännu inte om jag är frisk. Det vet jag först den siste Januari. Men just nu så ger jag fadderulingen i att tänka en månad framåt utan väljer att vara lycklig i nuet som den guldfisk jag är.

Tänk att jag kommer få möjligheten att under en månad få leva som en normal människa!

• Hämta min grabb på dagis
• Åka till min häst
• Köra bil
• Slippa ta tabletter
• Slippa cellgifter
• Äta mozzarella
• Äta räkor
• Kanske inte flåsa som en gammal åkerkamp bara för att jag gått uppför en trappa
• Våga gå till affären, själv...

Det känns som att jag står vid mållinjen och bara ser allt roligt framför mig.

Huka er! För nu kör jag så det ryker! (Ska bara vila mig i några dagar till först!)