Sitter här såhär på nattkvisten och filosoferar lite över veckan som gått och kommer fram att det har kommit mycket bra ur den.

Nu är jag behandlad för vad det nu var för skräp jag hade i kroppen och känner mig som en helt vanlig människa vilket är ovanlig för det var länge sen jag gjorde det.

Jag fick ett fantastiskt bemötande inne på sjukhuset. Alla var så snälla och vänliga. Även om de stack mig en hel del men det hjälpte ju

Rummet på sjukan var också bra. Egen tv, eget badrum och en helt ok säng. Maten är också helt ok och gillar man inte den så har de en uppsjö med mackor, yoggi och vad man än kan tänka sig

Allt stillaliggande har lett till att min vänster arm nog har läkt. Har inte ont i den hur jag än vrider och vänder på den

Nu när behandlingen blir uppskjuten tills på tisdag så får jag hela fem dagar som normal människa. Inga tabletter (bortsett från pencillinet) och inga sprutor.

Allt mitt febersvettande gjorde att min pyjamaslåda blev genomgången vilket behövdes för det rådde en salig röra där

Jag är också tacksam över alla blodgivare. Utan er hade jag sett ut som ett lik med mina dåliga blodvärden

Så det fanns en hel del guldkorn i skräpet ändå!

Det blev som sagt ingen cellgiftsbehandling för mig idag då mina infektionsprover var lite för höga. De låg på 54 vilket är klart mycket bättre än helgens 210 men ändå lite för mycket för att ge cellgift. Så vi flyttade på det tills på tisdag istället så att jag hinner bli frisk. Var dock ändå nere i Kalmar och pratade med tant doktorn för säkerhetsskull.

När vi efter besöket satt i väntrummet i väntan på vår nya tid så började det att kurra i min magen. Då jag fortfarande är öm och sårig i munnen så kan jag ju inte äta vad som helst eller rättare sagt, knappt någonting. Jag kom dock på att jag hade en näringsdryck som jag fick i helgen kvar i handväskan så jag tänkte att den provar vi. Jag kom att prata med en trevlig kvinna i väntrummet som liksom jag har häst. Maken såg lättat ut när hans telefon ringde så han kom ifrån hästpratet. Så jag satt där, pratade häst i godan ro och drack min dricka. När vi sedan skulle resa oss och gå fick jag fullständigt paltkoma. Att man kan bli så proppmätt på en sån dricka trodde jag aldrig! Det kändes som att jag kom ifrån ett julbord.

Maken och jag styrde stegen mot Rusta istället. Jag hängde på vagnen och försökte rapa näringsdryck med svartvinbärssmak så diskret som möjligt. Min kropp blev överlycklig över att få i sig lite energi så jag blev hur varm som. Det fanns bara en sak att göra och det var att kasta mössan. Det är egentligen lite festligt att se folks reaktioner när man kommer gående och ser ut som ett bowlingklot. Många tittar till, ser sedan bort och sen glor de som fasen när de tror att man inte ser. Mötte på två kvinnliga anställda som sprack upp i stora leenden och hälsade på mig. De tyckte antagligen att:

1) Jag såg för roligt ut

2) Att jag är modig som inte döljer min sjukdom

3) Att Maken är snygg och att kan den där skalliga och kortisonsvullna tjejen hitta en så snygg karl så är hoppet inte ute för mig

Hur som så hittade vi mycket bra grejer, bland annat en ny stor dörrmatta och en brandstege. Jag köpte julkulor naturligtvis! Hittade ett par jättestora vita som nu hänger i hallfönstret (bild finns ett inlägg bakåt).

När vi kom hem så hade Mamma diskat, dammsugit, hängt tvätt och strykt. Hade jag tio miljoner att ge min mamma så skulle jag. Hon är helt underbar!! Gissa om jag kommer att ta hand om henne när hon blir gammal och spattig!