Detta pris går inte helt otippat till min underbare make och ständige vapendragare: Ragge!

Strax efter lunchtid den 28:de Juni stod min man och jag på parkeringen till Oskarshamns sjukhus, höll om varandra och grät som två övergivna barn. Jag kom precis ifrån mitt ultraljud av mina mystiska knölar och fått beskedet: Detta ser inte bra ut. Vi kommer skicka ner en remiss till Kalmar om det här.

Efter en stunds hysteri kom jag till insikt och sa: -Vi lovade varandra i nöd och lust. Jag är rädd för att vi går in i nödläget nu. Och ack så rätt jag hade....

Om det finns en skolbok i hur man hanterar en sån här situation så tror jag min man har läst den. Han har varit med på varenda läkarbesök, varit med mig på behandlingarna, hållt koll på tider, gett mig sprutor, sett till så att jag har fått rätt tabletter, förklarat vad läkarna menar, läst på om biverkningar OCH skött tvätt, städning, matlagning, snöskottning, pelletspannan OCH skött ett krävande jobb OCH tränat ett fotbollslag OCH haft förgjordat ont i sina knän under tiden OCH pusslat ihop mig när jag har havererat både psykiskt och fysiskt samt skött om min minskande frisyr.

Ska man klara av en sån här resa så måste man ha en partner som är ens klippa och det har jag och för det är jag så oändligt tacksam. Ett äktenskap är inte rosa moln hela tiden, det har vi märkt båda två. Men motgångar stärker en och när man har en stark person vid sin sida så blir man stark själv och kan se guldkornen i skiten.

Älskling! Jag fattar inte hur du har orkat och hur du orkar! Det är för mig en gåta hur en människa kan vara så stark som du! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dig. Tack för att jag får dela mitt liv med dig!  

Det är lika bra att börja med att säga som det är: bara för att behandlingen är slut så vet jag ännu inte om jag är frisk. Det vet jag först den siste Januari. Men just nu så ger jag fadderulingen i att tänka en månad framåt utan väljer att vara lycklig i nuet som den guldfisk jag är.

Tänk att jag kommer få möjligheten att under en månad få leva som en normal människa!

• Hämta min grabb på dagis
• Åka till min häst
• Köra bil
• Slippa ta tabletter
• Slippa cellgifter
• Äta mozzarella
• Äta räkor
• Kanske inte flåsa som en gammal åkerkamp bara för att jag gått uppför en trappa
• Våga gå till affären, själv...

Det känns som att jag står vid mållinjen och bara ser allt roligt framför mig.

Huka er! För nu kör jag så det ryker! (Ska bara vila mig i några dagar till först!)

Nu håller vi bara alla tummar och tår för att det har hjälpt!