Idag har det inte hänt ett smack. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt jag tycker det är!

Jag sov länge, var mör i skallen efter gårdagen. Trillade in i köket först vid elvasnåret. Jag stack iväg och tankade och lämnade tillbaka pappas bil och stannade till och pratade lite med mamma. Pappa var hemma hos mig och stegade för elstängsel. Väl hemma igen så åkte Maken och Stor-Grabben iväg för Krokstorps sista match för säsongen som tyvärr förlorades med tre mål mot noll. Efter Makens beskrivning så tror jag de fått tag i den där förhäxade bollen igen.

Jag, Princess och Lill-Grabben stannade hemma. Lojs och hennes grabb kom ner en sväng. Grabbarna gick lös på studsmattan och vi skvallrade. Mötte på ena halvan av goda grannarna som varit i Grekland. Hon var så brun och fräsch så. Efter detta gjorde jag en frysrensningsmiddag. Det var så mycket halva påsar av det mesta men nu är de slut!

På eftermiddagen åkte Princess och jag till Virvhult och pratade med stallägaren om tidsplanerna för vintern. Jag räknar lite löst på att kunna ta hem Tant Brun till jul/nyår ungefär. Detta är om allt går planenligt med min behandling och det tycker jag väl ändå att det kan ha artigheten att göra. Det är ju inte skitkul att vara sjuk direkt. Stallägaren och jag satt en lång stund och pratade om livet, hästar, hästfolk. Stackars mamma som var barnvakt måste trott att jag rymt till Bahamas. Det är skönt att kunna vara i stall utan att vara ledsen för att man är sjuk. Som sagt innan, livet har en förmåga att nöta till sig.

Pratade med Hemhem och tacka för igår. Pratade även en sväng med Karlssonkompanjonen. Lille-man har hittat ett nytt hem och istället kom en Grå goding in i stallet. Man behöver aldrig vara orolig för att Karlssonkompanjonen ska bli sysslolös, det händer grejer hela tiden.

Fick världens gulligaste sms från Lillasyster ikväll. Hon är för go! Det är roligt att få snälla och mysiga sms.

Idag styrde jag, Princess, Lillasyster samt hennes svägerska med bebis kosan till Hemhem för att fira hennes tjugotioårsdag. Först åkte jag och bytte bil med pappa för jag är lite osäker på om mitt åk håller hela vägen hem till Hemhem. Jag ringde till verkstan häromdagen för att få en tid om lagning. Damen i telefonen frågade vad det var för fel på den. -Inte vet jag! Den gnisslar och skrapar utav bara fasen på tomgång, svarade jag. Karlssonkompanjonen tror det är något med fläkten och jag håller med. Hon brukar ha rätt gällade trasig bilar. Annars är det ett fel som är trasigt, brukar bli så på bilar.

Nåväl, kalaset. Den lyckliga tilldragelsen firades med sju sorters hembakade kakor och bullar.Med sedvanlig Hemhem-känsla så matchade servetter, muggar och värmeljusen i turkost. När jag upptäcke att min mugg läckte så tog jag för säkrast att ta en matchande porslinsmugg istället. Det var jättetrevligt och kakorna var riktigt goda! Är djupt impad, själv kan jag knappt göra vettiga muffins. Heter det fortfarande muffins förresten eller ska det heta cupcakes nu? Skitsamma, får inte till dem ändå, vad de än heter.  På vägen hem stannade vi till för kebab vilket vad behövligt. Vi hamnade i ett riktigt ruskväder halvvägs hemma. Jag såg knappt vägen för allt regn och hela vägen var full med vatten. Tycker det är lite obehagligt att köra i sånt väder och speciellt när man har två barn i bilen. När vi kom hem så hade vädret lugnat ner sig och jag vågade släppa död mans tag om ratten.

Strax efter kom Lojs ner en sväng. Hon kände sig lite eländig. Det är ett tillstånd som inte håller i sig länge i det här huset. Lill-Grabben och Stor-Grabben spelade allan för fulla muggar och då är det omöjligt att fortsätta vara ledsen, eländig eller arg.

Grabbarna och Maken var idag hos Svägerskan och friserade Lill-Grabben. Det är dags för fotografering på dagis och Lill-Grabben såg ut som en blond variant av Mowgli ungefär. Man vill ju inte att han ska se ut som eleganten ifrån vidderna när man ger bort hans kort.

Mitt attack mot vildsvinen härom kvällen ledde till en fullständig reträtt från deras sida. De var åtminstone inte här igår natt. Vilket de gjorde klok i. Men jag håller koll på dem, nästa gång springer jag ut med kastrull-lock.

Så det har varit en riktigt bra dag idag. Blev lite trött i huvudet bara. Det blir lite svårt att hålla koncentrationen uppe, det märker jag mer och mer. Det var därför Lillasyster och jag åkte i samma bil till Hemhem så att hon kunde byta av mig om jag blev trött. Fast nu har jag ju fått en veckas semester från cellgifterna så då har jag mer ork. Det har känts riktigt fint. Har till och med kunnat tänka på behandlingen utan att må illa. Har även kunnat prata om avdelning 18 (där jag behandlas) under tiden jag åt, vilket jag inte har kunnat innan utan att få kväljningar. Så det kanske nöter till sig med det "psykiska" illamåendet med tiden. Men, livet har en förmåga att nöta till sig med tiden.

För att bara inleda vill jag säga att det jag just gjorde är rätt korkat. Så, don't try this at home!

Jag var precis på väg att lägga mig när Maken kom ner och sa att han hade sett vildsvin längst ner i trädgården ifrån sovrumsfönstret. Och mycket riktigt, nere vid våran bod (boa allmänt kallad) så står två stycken mindre grisar och bökar loss för allt vad trynet håller. Jag gick mot källardörren och tog fram stallskorna. -Vart ska du? frågade Maken. Jag meddelade att jag hade för avsikt att skrämma livet ur dem. Jag kanske använde ett litet mer kryddad språk än det jag återger här. Sagt och gjort, jag gick ut genom källardörren och smög fem meter från huset varpå jag satte fart och klappade i händerna och schasade. Och attans vad de sprang! De for iväg med ett hejdlöst grymtande! Det var ytterligare två stycken som jag hörde bakom boden. Jag avslutade det hela med att sparka på skottkärran som stod där nere bara för att make my point som det heter på utrikska. Ha! Det hade de inte räknat med att stöta på en sån ilsken sugga!

Kanske korkat gjort men det var det värt. Nu vet jag vilken väg de använder in i trädgården så imorgon ska jag barrikadera tills stängslet kommer hem. Jag tror jag börjar bli manisk....

kommer jag snart kunna bjuda på för nu har jag beställt ett aggregat och tråd till mitt grisstängsel! Eller jag har inte tänk att kräma på staketet så de dör men efter att ha sett hur bakgården såg ut idag så är jag riktigt sugen. När jag ändå var uppe i varv så ringde jag till kommunjägaren för att förklara att det var läge att komma hit och skjuta av ett par hundra grisar. Han var uppe i landet och jagade älg men lovade att höra av sig när han kom hem. Han sa att han åtminstonde kunde sätta upp en kamera så att man kan se om de kom regelbundet. Det behöver man ingen kamera till menade jag. När jag erbjöd honom att sitta i paviljongen i en bekväm stol så lät han lite mer positiv till idé. Han höll med om att det är i det närmaste en invasion av vildsvin här i byn. Det stämmer, en har mött grisarna mitt på vägen, mitt i samhället klockan sju på morgonen.

Efter detta kände jag mig nöjd med mig själv och gick för att laga Tant bruns täcke. Det är ett förgjordat bra täcke men efter hennes vilda framfarter så består det nu mest av silvertejp och häftklammers av rejälare sort. Den märren är makalös. Jag brukar hota henne med att hon ska få sommarjobba på ponnyridningen på ölands djurpark för att jobba av allt hon har förstört. Hon brukar bemöta hoten med en arrogant blick ungefär som om hon sa: Yeah, right! När täcket var lagat så skuttade jag in i bilen för att leverera det till drottningen i hagen. Karlssonkompanjonen trillade in i stallet samtidigt så vi fixade och donade och släppte in kusarna. Himla trevligt med lite stallpyssel, speciellt när man kan gaffla lite under tiden. Egentligen är det himla lustigt att jag inte har tröttnat på att ha häst. Jag har gått och klivit i stall i stort sett hela mitt liv och ändå är jag inte less på det. Så då är det antagligen min grej. Eller så är jag inte riktigt klok. Antar att det är hugget som stucket.

Efter stallet hämtade jag Lill-Grabben på dagis. Bad dock fröken att klä på honom och skicka ut honom. Vill inte gå in där med stallkläder, hästlukt är ju duktigt allergiframkallande. Han beställde köttbullar till middag för han var jättehungrig, vilket inte var så konstigt. Det hade serverats ärtsoppa till lunch och det är det väl ingen under 60 år som äter. I affären mötte vi på Lojs och en kaffedate bokades in. Jag hade inte mer än startat bryggare för ens pappa kom inklivande. Han har ett magiskt luktsinne den mannen.

Nu på kvällen har suttit med mitt skrivprojekt. Jag har suttit fast ett bra tag men ikväll så fick jag ihop historien igen så nu känns det roligt igen!

Idag styrde Maken och jag kosan till Lindköping för ovan nämnda röntgen. Lindköpings universitetssjukhus är riktigt riktigt stort tåls att säga. Dock var det lätt att hitta, skyltningen var jättebra där inne (fast jag hade inte godkänt städningen av toaletterna...)

Själva undersökningen fungerar så att man får en Flour isotop blandat med sockerlösning och vätskedropp. Väl inne i kroppen så slår sig isotopen och sockret ihop och "fastnar" gärna på tumörer och inflammationer. Naturligtvis måste man vara fastande innan vilket jag som äter jämt tycker är fruktansvärt. Själva röntgen ser ut som en vanligt skiktröntgen fast lite längre bara. Den röntgar i x, y och z-led och slår sedan ihop alltsammans till en bild. Coolt tycker jag som är tekniknörd. Liknande teknik används bland annat för att röntga lik där man misstänker mord så man slipper obducera. Maken och jag var tvunga att fråga efter att han sett ett avsnitt av Vetenskapsmagasinet som tog upp detta. Sköterskan berättade att de till och med har haft dit lejon som blivit röntgade så. Om lejonet levde eller inte förtäljde inte historien. För inblandade sköterskors skull hoppas jag att lejonet åtminstonde var ordentligt sederat.

Mitt illamående kom som ett brev på posten när sköterskan satte en nål i armvecket på mig. Suck...

Sen fick jag min isotop-injecering och fick gå in i nästa rum. Dosimetern som hängde på väggen pep som en besatt när jag gick förbi. Nästa rum var ett trevligt litet vilorum där jag fick slår mig ned i sällskap med en trevlig äldre man som gav mig sin Expressen när han gick. Så med hjälp av tidningen slog jag ihjäl en timme under tiden som jag drack en liter kontrastvätska. Smakade sisådär, kunde lika gärna tagit ett bett av tidningen. Sen var det in i tuben på röntgen och soo far so good men när jag fick den intravenösa kontrasten och åkte in i tuben för en andra omgång bilder så kände jag ett så kraftigt illamående. När man ligger inne i en röntgentub utan att kunna röra sig så känns det som en riktigt dum idé att kräkas. Jag övervägde snabbt om jag skulle hojta/vinka/vissla, bli utrullad, kräkas och behöva dricka en gång till eller bara bita ihop och bli klar nån gång. Jag valde att bita ihop. Jag distraherade mig själv med att räkna upp hingstar som varit eller är godkända i svensk halvblodsavel, från A-Ö. Så jag blundade och började räkna: Anart, Ampere, Akribori osv. Det tar ungefär en halvtimme att ta sig ner till Ö och det var ungefär så lång tid undersökningen tog. Sen var det bara att ta på glasögonen, tacka sköterskorna för god kamp, byta om och rusa ner till kiosken för att köpa frukt som jag svalde utan att tugga då jag var så rackarns hungrig. Efter vi lämnat sjukhuset så gick en kebab samma väg.

Vägen till Lindköping är riktigt trist. Vi körde över Västervik dit och då fanns det lite nytt att titta på. Jag gillar att titta på hus och storleken på åkrar som far förbi. Maken retade mig för min dialekt flera gånger. Till saken hör att jag har en fruktansvärd dialekt och försöker tänka på hur jag pratar. Men när jag kommer ihop med en likasinnad, blir arg, stressad eller glatt överraskad så dyker en riktigt Utvandrarna-dialekt upp i munnen på mig. Så när jag glatt utbrister: Titta! Vilka åkrar! så låter det inte som det skrivs utan mera: Titt! Vicke åckrer! Själv anser jag att varje smålänning med självaktning och kärlek inför språkligt kulturarv bör veta att det heter inte hans, spika, krigade och yxa utan hanses, spek, kreg och yx. Så det så!

Idag stod det lite mer om branden i tidningen. Polisen gjorde en teknisk undersökning igår och som det stod i tidningen "Finns inte misstanke om brott så görs ingen teknisk undersökning" (Conny Evertsson, polisen). Det hela är rubricerat som mordbrand i dagsläget. Det var oväntat.

Lill-Grabben har varit hemma från dagis idag för det var något stackars barn som hade kräkts när han/hon kom hem. (här hade jag kunnat använda ordet "hen" istället men konservativ som jag är så tvärvägrar jag). Är ju inte så tänd på att få maginfluensa. Det är förvisso aldrig trevligt med maginfluensa men nu när jag är sjuk redan innan så kan det bli sjukhus-med-dropp-otrevligt. Vi har försökt att göra det bästa av dagen trots regn och småbarnstrots. Det finns sådana dagar med, allt är inte rosa lull-lull. Men vi har varit sams större delen av dagen i varje fall. Och jag gick segrande ur våra tvister, viktigt att nämna. Lill-Grabben tog sig en sväng till Mormor och jag satt en stund med mitt skrivprojekt. När jag hade hämtat honom så stannade vi förbi Lojs en sväng så grabbarna fick leka av sig lite. Vi drack kaffe och försökte föra en vettigt diskussion men vi var rätt pannkaka i huvudet bägge två så vi garvade mest. Utdrag ur pratet:

Jag: den här soffan är riktigt snygg. Vad kostade den?

L: 5900 kr

J: Det var inte farligt!

L: Fast det är rätt dyrt med tanke på att det finns möss!

J: Va? Möss i soffan?

L: Vadå soffan? Pratar vi inte om lägenheten?

Ridå

Igår var jag lite ur gängorna och missade helt enkelt att skriva. Dagen gick åt att reda ut känslorna gällande branden. Ex-frun, Stor-grabben och Princess var ute och tittade på resterna av huset. När jag pratade med dem på kvällen så undrade Princess mest om hur de som hyrde tog sig ut och Stor-Grabben och jag pratade om hur ofta hus tar eld egentligen vilket tack och lov inte är så vanligt. Har pratat mycket med mamma och pappa också. Det är tur att vi har varandra i familjen. Det har varit lite mycket för dem den här senaste tiden. Först min cancer och sedan det här.

Igår på dagen kom Lojs med son förbi. Grabbarna lekte så huset skakade och vi drack kaffe och pratade om det viktiga och oviktiga i livet. Det var skönt att prata om något annat!

Maken var iväg med fotbollslaget för bortamatch i Mörlunda som de vann med 3-1. Riktigt bra mot serietvååan. På kvällen såsade Maken och jag ihop i soffan och glodde på en Jason Statham film. Vi som gillar Statham blev inte besvikna. Han slogs, sköt bovar, körde bil jättefort och så lite allmänt svårmodig ut. Ungefär som en Steven Seagal film fast bra. Och med lite mindre huvudhår då.

Något positivt är att vildsvinen höll sig undan inatt. Alltid något.

Imorse ringde de från dagis för att berätta att de skulle åka på teater. Så vi skuttade upp i ett huj. När jag tittade ut genom fönstret så såg jag att vildsvinen hade varit framme igen. Nu ska det jävlar i mig stängslas!! När jag varit och lämnat av Lill-Grabben så kom Lillasyster förbi en snabbsväng och sedan tog jag och dammsög och torkade golvet. Fy katten, jag undrar om det finns något tråkigare? Det skulle vara att köra hö möjligen...

Hann med lite lunch och att läsa ut min Jackie Collins roman Diva. Har småläst i den under ett längre tag. Rätt avkopplande, de ljuger, super, ligger runt hej vilt och mördar varandra. På eftermiddagen så åkte jag upp till Tant Brun och hennes vänner för att släppa in dem. Jag ryktade av Tant Brun och berättade lite vad som händer just nu. Hon nickade och höll med. När jag ändå var i farten så ryktade jag av Trasan och Lilleman, Karlssonkompanjonens hästar. Inte för att någon av dem var i skriande behov av rengörning direkt men det är som meditation att stå med en ryktborste i näven. När jag varit hemma en stund kom Lill-Grabben hem med mormor som ryk och drag och berättade om teatern som han varit på och hur det är att åka buss. Mamma berättade att han hade berättat för henne att gammelfarmor och gammelfarfars hus hade brunnit. Lite festligt är dock att vi inte sagt till honom att huset brunnit utan vi har sagt att det har gått sönder. Jag trodde att det skulle vara lite för otäckt för honom att säga som det är men det klurade han ut alldeles själv. Han är inte dum på det viset tydligen.

Morgonen började riktigt bryskt när min farbror ringde och väckte mig för att berätta att huset som farmor och farfar hade var nedbrunnet. Det hade tydligen börjat brinna under sen-natten och trots att brandkåren var där snabbt så fanns det inget att göra utom att se till att branden inte spred sig. Huset ägs nu utav pappa och hans tre syskon och hyrs av ett par. Paret hann tack och lov ut men det var på det berömda håret. Jag tycker så fruktansvärt synd om pappa och hans syskon men framförallt tycket jag synd om paret som hyr huset. Jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt än en brand. Stackars människor. Som tur var så uppmärksammade en granne dem och såg till så de kom in i deras hus och fick den mest akuta hjälpen.

Min farbror fick inte tag i pappa och mamma så jag åkte till dem. Jag gjorde tappra försök att väcka dem men till sist fick jag helt sonika gå in och väcka dem.

Jag var ute och tittade på huset i eftermiddags, eller resterna av det. Det enda som finns kvar är skorstenarna. Det brann fortfarande på sina ställen när jag var ute och tittade. Först blev jag chockad och tårarna bara rann. Jag stod en lång stund när jag lugnat ner mig och bara tittade, mindes hur det såg ut.

Ett hus är förvisso bara en grund, ett tak och däremellan bräder och spik men det är ändå så mycket mer. Det rymmer så mycket minnen. Men minnena finns kvar även om huset inte finns. Men det känns onödigt, så onödigt! Vi är många i min släkt och huset betydde så otroligt mycket för oss allihop. Det kan jag med gott samvete skriva utan att ringa runt och fråga! Men framförallt så har två människor blivit hemlösa och det är så fullständigt utan mening. Åter igen denna fråga: Varför?

Men, det kommer en ny dag imorgon och en till efter det. Det enda viktiga är att ingen kom till skada eller ännu värre, omkom. Mina tankar är hos paret. De är inte förtjänta av det här.