Idag så åkte jag upp till min lilla Tant Brun och hälsade på henne. Vi hade en mysig ryktstund i hagen och filosoferade lite på livet. Det var som vanligt, jag pratar på om livet och Tant Brun håller med och kommer med några små inlägg ibland. Det var riktigt härligt att få komma upp och känna lite hästlukt. När jag ändå var där uppe så tänkte jag passa på att göra lite nytta så jag bytte vatten i hennes hage. Jag bar två hinkar vatten i ungefär 30 meter och blev så slut så jag fick luta mig mot hästen och vila mig.

Jag försöker låta bli att tänka på att jag är sjuk men ibland så kommer livet in och påminner mig. Det var det som hände idag. När jag gör "lätta" saker så blir jag sällan påmind om det. Att gå hemma och plocka eller måla en trapp två steg i taget är inte så fysiskt ansträngande men när det blir något tyngre (som att bära vatten tydligen) märker jag det med en gång. Det är frustrerande som fanken. Man känner att: Vadå? Rykta en häst och bära två hinkar vatten? Hur jobbigt är det på en skala?

Den här behandlingen jag genomgår tar hårt på kroppen på ett obeskrivligt sätt. Det gör att jag inte vill ge mig in på eller iväg på några stora grejer (som att byta vatten i alla hagar..) för jag vet inte från dag till dag hur mycket jag orkar innan det tar stopp. När jag är hemma så är jag lite tuffare men då kan jag vila när jag vill.

Så ikväll har jag varit lite trött och tjurig men nu är jag på bättre humör igen. Nu är det dags för godnattsaga för mig och Lill-Grabben. Jag började läsa Harry Potter för honom, tänkte att det kunde vara något. Igår sa han dock: -Mamma, jag vill hellre höra om bonden.

Så nu läser vi Tolkiens Gillis Bonde från Ham en gång till. Jag tror jag får köpa mig ett ex själv...