För att bara inleda vill jag säga att det jag just gjorde är rätt korkat. Så, don't try this at home!

Jag var precis på väg att lägga mig när Maken kom ner och sa att han hade sett vildsvin längst ner i trädgården ifrån sovrumsfönstret. Och mycket riktigt, nere vid våran bod (boa allmänt kallad) så står två stycken mindre grisar och bökar loss för allt vad trynet håller. Jag gick mot källardörren och tog fram stallskorna. -Vart ska du? frågade Maken. Jag meddelade att jag hade för avsikt att skrämma livet ur dem. Jag kanske använde ett litet mer kryddad språk än det jag återger här. Sagt och gjort, jag gick ut genom källardörren och smög fem meter från huset varpå jag satte fart och klappade i händerna och schasade. Och attans vad de sprang! De for iväg med ett hejdlöst grymtande! Det var ytterligare två stycken som jag hörde bakom boden. Jag avslutade det hela med att sparka på skottkärran som stod där nere bara för att make my point som det heter på utrikska. Ha! Det hade de inte räknat med att stöta på en sån ilsken sugga!

Kanske korkat gjort men det var det värt. Nu vet jag vilken väg de använder in i trädgården så imorgon ska jag barrikadera tills stängslet kommer hem. Jag tror jag börjar bli manisk....

kommer jag snart kunna bjuda på för nu har jag beställt ett aggregat och tråd till mitt grisstängsel! Eller jag har inte tänk att kräma på staketet så de dör men efter att ha sett hur bakgården såg ut idag så är jag riktigt sugen. När jag ändå var uppe i varv så ringde jag till kommunjägaren för att förklara att det var läge att komma hit och skjuta av ett par hundra grisar. Han var uppe i landet och jagade älg men lovade att höra av sig när han kom hem. Han sa att han åtminstonde kunde sätta upp en kamera så att man kan se om de kom regelbundet. Det behöver man ingen kamera till menade jag. När jag erbjöd honom att sitta i paviljongen i en bekväm stol så lät han lite mer positiv till idé. Han höll med om att det är i det närmaste en invasion av vildsvin här i byn. Det stämmer, en har mött grisarna mitt på vägen, mitt i samhället klockan sju på morgonen.

Efter detta kände jag mig nöjd med mig själv och gick för att laga Tant bruns täcke. Det är ett förgjordat bra täcke men efter hennes vilda framfarter så består det nu mest av silvertejp och häftklammers av rejälare sort. Den märren är makalös. Jag brukar hota henne med att hon ska få sommarjobba på ponnyridningen på ölands djurpark för att jobba av allt hon har förstört. Hon brukar bemöta hoten med en arrogant blick ungefär som om hon sa: Yeah, right! När täcket var lagat så skuttade jag in i bilen för att leverera det till drottningen i hagen. Karlssonkompanjonen trillade in i stallet samtidigt så vi fixade och donade och släppte in kusarna. Himla trevligt med lite stallpyssel, speciellt när man kan gaffla lite under tiden. Egentligen är det himla lustigt att jag inte har tröttnat på att ha häst. Jag har gått och klivit i stall i stort sett hela mitt liv och ändå är jag inte less på det. Så då är det antagligen min grej. Eller så är jag inte riktigt klok. Antar att det är hugget som stucket.

Efter stallet hämtade jag Lill-Grabben på dagis. Bad dock fröken att klä på honom och skicka ut honom. Vill inte gå in där med stallkläder, hästlukt är ju duktigt allergiframkallande. Han beställde köttbullar till middag för han var jättehungrig, vilket inte var så konstigt. Det hade serverats ärtsoppa till lunch och det är det väl ingen under 60 år som äter. I affären mötte vi på Lojs och en kaffedate bokades in. Jag hade inte mer än startat bryggare för ens pappa kom inklivande. Han har ett magiskt luktsinne den mannen.

Nu på kvällen har suttit med mitt skrivprojekt. Jag har suttit fast ett bra tag men ikväll så fick jag ihop historien igen så nu känns det roligt igen!