Idag styrde Maken och jag kosan till Lindköping för ovan nämnda röntgen. Lindköpings universitetssjukhus är riktigt riktigt stort tåls att säga. Dock var det lätt att hitta, skyltningen var jättebra där inne (fast jag hade inte godkänt städningen av toaletterna...)

Själva undersökningen fungerar så att man får en Flour isotop blandat med sockerlösning och vätskedropp. Väl inne i kroppen så slår sig isotopen och sockret ihop och "fastnar" gärna på tumörer och inflammationer. Naturligtvis måste man vara fastande innan vilket jag som äter jämt tycker är fruktansvärt. Själva röntgen ser ut som en vanligt skiktröntgen fast lite längre bara. Den röntgar i x, y och z-led och slår sedan ihop alltsammans till en bild. Coolt tycker jag som är tekniknörd. Liknande teknik används bland annat för att röntga lik där man misstänker mord så man slipper obducera. Maken och jag var tvunga att fråga efter att han sett ett avsnitt av Vetenskapsmagasinet som tog upp detta. Sköterskan berättade att de till och med har haft dit lejon som blivit röntgade så. Om lejonet levde eller inte förtäljde inte historien. För inblandade sköterskors skull hoppas jag att lejonet åtminstonde var ordentligt sederat.

Mitt illamående kom som ett brev på posten när sköterskan satte en nål i armvecket på mig. Suck...

Sen fick jag min isotop-injecering och fick gå in i nästa rum. Dosimetern som hängde på väggen pep som en besatt när jag gick förbi. Nästa rum var ett trevligt litet vilorum där jag fick slår mig ned i sällskap med en trevlig äldre man som gav mig sin Expressen när han gick. Så med hjälp av tidningen slog jag ihjäl en timme under tiden som jag drack en liter kontrastvätska. Smakade sisådär, kunde lika gärna tagit ett bett av tidningen. Sen var det in i tuben på röntgen och soo far so good men när jag fick den intravenösa kontrasten och åkte in i tuben för en andra omgång bilder så kände jag ett så kraftigt illamående. När man ligger inne i en röntgentub utan att kunna röra sig så känns det som en riktigt dum idé att kräkas. Jag övervägde snabbt om jag skulle hojta/vinka/vissla, bli utrullad, kräkas och behöva dricka en gång till eller bara bita ihop och bli klar nån gång. Jag valde att bita ihop. Jag distraherade mig själv med att räkna upp hingstar som varit eller är godkända i svensk halvblodsavel, från A-Ö. Så jag blundade och började räkna: Anart, Ampere, Akribori osv. Det tar ungefär en halvtimme att ta sig ner till Ö och det var ungefär så lång tid undersökningen tog. Sen var det bara att ta på glasögonen, tacka sköterskorna för god kamp, byta om och rusa ner till kiosken för att köpa frukt som jag svalde utan att tugga då jag var så rackarns hungrig. Efter vi lämnat sjukhuset så gick en kebab samma väg.

Vägen till Lindköping är riktigt trist. Vi körde över Västervik dit och då fanns det lite nytt att titta på. Jag gillar att titta på hus och storleken på åkrar som far förbi. Maken retade mig för min dialekt flera gånger. Till saken hör att jag har en fruktansvärd dialekt och försöker tänka på hur jag pratar. Men när jag kommer ihop med en likasinnad, blir arg, stressad eller glatt överraskad så dyker en riktigt Utvandrarna-dialekt upp i munnen på mig. Så när jag glatt utbrister: Titta! Vilka åkrar! så låter det inte som det skrivs utan mera: Titt! Vicke åckrer! Själv anser jag att varje smålänning med självaktning och kärlek inför språkligt kulturarv bör veta att det heter inte hans, spika, krigade och yxa utan hanses, spek, kreg och yx. Så det så!