Idag har varit dagen D eller dagen C som i cellgift rättare sagt. Jag, Maken och Lill-Grabben åkte ner till Kalmar idag för första behandlingen. Lill-Grabben har fått varit med och kikat så det hela ska bli lite mer greppbart för honom annars kommer han fabulera fram en sanning med sitt Lill-Grabbstänkade och den sanningen skulle antagligen inte överensstämma med verkligheten. Han var inte med när de satte nålen i Port-a-Cathen och tog blodprover ur den. Man behöver ju inte ge honom mardrömmar...

Jag var nervös att cellgiftet skulle svida när det kom in i kroppen och att jag skulle må döpyton. Ingen av dessa farhågor besannades. Under större delen av cellgiftandet så var HemHem här hos mig och vi tittade på den individuella hoppningen på fälttävlan. När Sara Algotsson petade på sista hindret så skrek jag så de är ett mirakel att inte nålen hoppade ur Port-a-Cathen i pur förskräckelse. Men, ett OS-silver är inte illa pinkat. Heja svensk hästavel!

Hela behandlingen höll på från kl 15 till kl 16:45 och jag fick fyra olika dropppåsar. Nu sitter jag här med ett vanligt Natriumkloriddropp så man inte blir helt uttorkad. Rejält kissnödig blir man dock. Men har man eget rum (med fantastisk utsikt) så är det bara att hasa iväg när det passar en.

Har spenderat kvällen med ett långt samtal med älskade Kvast-Hilda. Ett härligt samtal om högt och lågt, dåtid och framtid.

Överlag så känner jag mig vid riktigt gott mod men det gör jag oftast alltid för jag har tack och lov inte vett nog att gräva ner mig för djupt. Måste berätta om den fantastiska potatissallad som jag fick till middag här idag. Jag blev glatt överraskad! Den hade man kunnat bjuda Kungen på till och med! Mina komplimanger till kocken!

Jag är så glad över min familj och mina vänner! Vänner som ringer, som håller en sällskap under behandlingar, som öppnar stalldörren på vid gavel och tar hand om min häst, som ringer och frågar om man ska ha något från affären, som köper kläder och beställer kepsar inför håravfall och de som kommer med bullar till ens födelsedag. Det är kärlek! Och för att inte prata om min undebare man som är fantastisk och sköter allt medan jag tar en gubblur i hammocken. Och Mamma och Pappa som ställer upp till 200%. Då är det inte så svårt att vara sjuk!

Under OS har min man och jag diskuterat om Ridsport är en sport eller inte. Jag behöver kanske inte gå in på vem av oss som tycker vad. Diskussionen blev riktigt het när min man menade på (med glimten i ögat) att dressyr, hur svårt är det. Jag som har blivit en fullfjädrad dressyrtant härsknade till och la upp en plan med min Karlssonkompanjon. Nu står det i att min man skall få visa hur lätt det är med ridning. Häst står jag med.

-Lite passage får han allt visa. Det har ju till och med jag lyckats med, hävdade jag

- Jag tror det räcket med en kort galopp... menade Karlssonkompanjonen.

Prylen är den att Maken har en sån vinnarskalle så han kommer reda ut det alldeles förträffligt och vi kommer stå fast i diskussionträsket. Men det är väl så det funkar i alla äktenskap?

Maken är dock påkommen för han hejade på de svenska ryttarna under dagens fälttävlan.

Idag har jag varit hur pigg som! Jag har lyckats att stryka lite (naturligtvis framför sändningen av fälttävlan) och ta en sväng med dammsugaren. Dammsugningen var ingen höjdare för kändes det i Port-a-Cathen så det får jag nog låta bli ett tag till. Det var ju himla tråkigt....

Har börjat att vänja mig vid Port-a-Cathen. Nu kan jag till och med känna lite försiktigt på den utan att det svartnar framför ögonen. Har även döpt den till Pelle. Ska man ha något inuti sin kropp så länge så känns det bättre att vara på first name basis med varandra.

Har hunnit med en snabbfika med underbara Kvast-Hilda och att göra skatskrämmor. Vi har en skatfamilj boende på tomten och deras ungar har börjat hacka sönderstudsmattan. Barnen och jag har hängt upp CD-skivor för att skrämma bort dem och det funkar inte så bra som vi hoppades. Snart tar skatskrällerna med sig en CD-spelare och börjar köra breakdance på gräsmattan. Vi behöver en riktigt ful fågelskrämma så jag får sätta mig där ute på en stol.

Imorgon är det första cellgiftsbehandlingen. Känns rätt ok. Visst man har ju tusen funderingar men det känns som att jag kommer få svar på det imorgon. Det jag är mest orolig för är att det ska svida men om man ser till vad jag har att välja på så antar jag att svider det så gör det. Tappade ett styng i munnen. Undrar om jag skulle göra det eller om tandläkaren skulle plocka stygnen? Jag var skapligt groggy när han pratade med mig så minnet är inte det bästa. Inte så mycket att göra nu och det är väl inte värt att säga att jag klämde en hamburgare när stygnet åkte. Det går ju inte att käka Varma Koppen hur länge som!

Och just precis DÄR!...tog sommaren slut. Frågan är om den ens har hunnit börja.

Av ren datumprincip så sitter jag på altanen och skriver. Trots att den är inbyggd och med matta på golvet så är det lite kyligt här ute. Regnet droppar på ett och samma ställe på plåttaket. Det låter nästan som en nojd som sitter och trummar. Jag kanske bara inbillar mig att jag har lätt för att somna, jag kanske är i trans hela nätterna?

Idag har jag varit riktigt pigg. Jag for ut sängen vid kvart i sex med en sådan fart att man kunde tro att jag fått en spark i baken. Har gått och plockat. Tvättade Lill-Grabbens snuttefiltar (bland annat) och glömde att hänga upp dem. Kors i jösse namn, hoppas att de håller för torktumlaren. Den ena är en relik från när jag var spädis så den är nästan genomskinlig av kärlek och det är ju då de är som bäst, det vet ju alla!

I övrigt så har dagen flytit på i jämn takt. Det vildaste som hänt var ett anfall av fyraårs-trots vid matbordet. Det blir ju lätt att när man sitter i den här sitsen med sjukdom och grejer att man backar av mot Lill-Grabben. Det är ju synd om honom, han förstår inte, etc etc. Det har funkat en månad men nu har vi vuxna landat och tagit tag i rodret igen. Det faller inte alltid i god jord när man är fyra.

Vi har även haft leverans av kantareller ikväll. Det är till att ha goda grannar! Rätt som det är hänger det en påse på dörren. Vadå bortskämda? Vad menas? Svärmor och svärfar kom med påse med smått och gott från deras Ölandsvistelse. Det är till att ha det bra...

Vi har haft lite cancer-snack med de stora barnen. De förstår så mycket mer vilket ger dem så mycket mer att tänka på. Men vi försöker ha ett öppet klimat och högt i tak. Vill de hänga med till sjukhuset så får de, vill de inte så är det ok och så vidare. En sån här sjukdom är inte behaglig för någon i familjen och alla måste få hantera det på sitt sätt. I det här läget så är jag så tacksam över min exfru. Hon gör ett suveränt jobb! Då vet man att barnen har stöd i det här vart de än är. Tack och lov att det funkar. Det är först nu som jag inser att det är inte bara smidigt utan även livsviktigt att ha en bra ex-fru.

Avsaknaden av mina visdomständer har gjort min nattsömn i det närmaste obefintlig. Jag hade ingen aning om att jag var så förtjust i dem att jag inte kunde sova utan dem. Mina övriga tänder jublar av lycka nu när de äntligen får plats. Jag riktigt känner hur de suckar av lättnad och förtjust sträcker på sig.

Att äta efter det här är en konst, precis som rubriken antyder. Jag, Maken och Lill-Grabben var hemma hos Mor och Far på middag. Med lite teknik så gick det att få i sig tre rejäla köttbitar, fyra stora potatis samt sockerärter. Att Pappa fick i sig någon mat är mer imponerande. Han hade fullt upp att hålla koll på min reptil-liknande tuggande. Maken hade varit på Gesällbageriet och köpt kardemummabullar. Pittoreskt ställe med lite lösgående höns. Därför har jag döpt om det till Kuckeliku men de gör underbara bullar.

Efter maten så åkte vi en sväng till Tant Brun. Hon mår som marsipanrosen på prinsesstårtan. Hon ser riktigt dyr ut. Så om någonting positivt kommer av den här sjukdomen, jag får tillbaka min häst i bättre skick än hon någonsin varit. Risken att min Karlssonkompanjon har trimmat upp henne så att jag kommer hänga efter som en vimpel är stor.

Funderar en del på cellgifterna. Surt om det svider som narkosen gör. Det kan ju inte vara roligt att få dropp in i axeln som svider. Kan ju fråga dem på sjukan förvisso men...de beskrev benmärgsprovtagningen som lite obehagligt. Men återigen, hade de sagt hur fruktansvärt ont det gjorde hade jag aldrig gjort det vaken.  

Den rubriken kommer jag sälja som nästa Stefan och Krister sommarspel!

Men den summerar dagen väldigt bra! Ser fortfarande ut som en guldhamster i kinderna och har rätt ont. Det gör ont när jag pratar för länge, katastrof för mig, mirakel för alla andra. Det är lustigt att något som inte finns kvar kan göra så ont? Är det fantomsmärtor efter visdomständer?

Har mest glidit runt och tagit lite tupplurar lite varstanns. Hammocken i paviljongen är ett favoritställe som jag har. Jag mår rätt illa överlag men om jag bara äter så blir det bättre.

Men nu till något viktigare: OS! Som tur är har maken köpt hem OS-bilagan så man vet när det är dags för de riktiga, hästrelaterade, idrotterna. Sätter mitt hopp på RGB men ser en vision med Patrik Kittel på pallplats. En annan sak jag har klurat på: Är RGB och Louise Nathhorts syskon? De är riktigt lika, åtminstonde kusiner. Är på riktigt less för att jag missade chatstunden med RGB för det här håller mig vaken om nätterna.

Inte konstigt att jag var lite lustig och trött imorse. Jag ska ta Panodil mot tandvärken men yrvaken och öm så råkade jag i morse att ta Panocod istället. Det är ganska stor skillnad på de två. Så jag kan lova att ont var det minsta jag hade!

Pratade med min trevlige läkare idag. Vi kör igång med cellgiftsbehandling på tisdag. Så jag får sova över på sjukan för man vet ju inte riktigt hur man blir första gången heller. Han berättade att det även finns början till sjuka lymfkörtlar i mina armhålor. De är fortfarande så inte så stora att de räknas som sjuka men de är på god väg. Håret kommer jag dock tappa under andra behandlingstillfället så om fyra veckor. Jag har börjat förbereda Lill-Grabben. Vi tittade i tidningen på hon på Sportspegeln som fick cancer. Vi fick även en barnbok om det här med cancer. Den var helt ok. Sen har jag försökt förbereda honom på att jag kommer raka av mig håret själv. Vi får se hur det går. Planen är att försöka prata med ett barn i taget på olika sätt. Det är ju inte världens lättaste ämne det här.

Efter den stora tandmassakern igår ser jag ut som en blodhund. Jag är helt svullen över hela kinderna. Lite hamstervarning. Men jag har ätit en del vilket är det viktigaste för mig, konstant utsvulten som jag är.

Lite besök har det varit idag. Lillasyster var här på dan. Tyvärr minns jag inte så mycket utav det för jag somnade hela tiden. Men när Kingen var på eftermiddagen var jag i varje fall vaken. Lyckades få i mig en bulle men det tar en evig tid när man få ta små myggbett hela tiden.

Nu sitter jag hemma i soffan och är tre tänder fattigare. Jag sov i stort sett hela dagen igår efter de drog ut tänderna. Rätt skönt att få sova bort eländet. Maken och grabbarna kom och hämtade mig igår. Det är det som är det svåra, hur ska man förklara? Allt blir ju upp och ner för dem med.

Cellgifterna tar sin början nu i nästa vecka. De ville egentligen börja idag men jag har någon infektion under en visdomstand så jag får lite Kåvepenin mot det. Sen drog jag den riktiga Cooker Spaniel blicken på överläkaren och sa snälla med eftertryck.

Jag tror jag tar mig en tupplur till nu. Jag har ju ändå varit vaken i nästan två timmar...

Nu på eftermiddagen togs ett benmärgsprov. Ni som har gjort det vet jag pratar om. Ni som inte har gjort, skippa det! Att föda barn är en baggis i jämnförelse! Om man skall se något gott i det hela så är jag inte längre orolig inför morgondagens tandutdragning. Överlevde jag idag överlever jag det med.

På eftermiddagen så gjorde en trevlig läkare från Örebro ett ultraljud på mitt hjärta. Det fungerar finfint. Jag blev mest förvånad över att jag hade ett hjärta. Det gick dock inte att se vilken sorts sten det är gjort av.

Har haft lite besök idag. Svåger med sällskap var här en sväng och blarrade lite. Efter det kom felparkeringarnas drottning HemHem upp och tog en lunchmacka. Vi tog en skvallerstund. Jag behöver inte ha Facebook, Hemhem berättar allt skvaller istället. Mycket trevligare. Jag har lite bättre rörelseförmåga i höger arm. Visst, ont gör det men inte värre än att jag klarar mig.

I övrigt är det enbart trist att ligga här mol allena. Jag som är rädd för zombies (mycket normal fobi) kollar på Resident Evil. Men jag har fått intygat att ingen i nattpersonalen är en zombie. De är även förvarnade att de ska knacka och ropa om de inte kommer in för då har jag barrikaderat dörren med droppställningen.

Jag har fått mängder med goa samtal och sms under de här dagarna. Tack alla ni!

Nu ska jag ta och knyta mig som världens vigaste man sa.