Avsaknaden av mina visdomständer har gjort min nattsömn i det närmaste obefintlig. Jag hade ingen aning om att jag var så förtjust i dem att jag inte kunde sova utan dem. Mina övriga tänder jublar av lycka nu när de äntligen får plats. Jag riktigt känner hur de suckar av lättnad och förtjust sträcker på sig.

Att äta efter det här är en konst, precis som rubriken antyder. Jag, Maken och Lill-Grabben var hemma hos Mor och Far på middag. Med lite teknik så gick det att få i sig tre rejäla köttbitar, fyra stora potatis samt sockerärter. Att Pappa fick i sig någon mat är mer imponerande. Han hade fullt upp att hålla koll på min reptil-liknande tuggande. Maken hade varit på Gesällbageriet och köpt kardemummabullar. Pittoreskt ställe med lite lösgående höns. Därför har jag döpt om det till Kuckeliku men de gör underbara bullar.

Efter maten så åkte vi en sväng till Tant Brun. Hon mår som marsipanrosen på prinsesstårtan. Hon ser riktigt dyr ut. Så om någonting positivt kommer av den här sjukdomen, jag får tillbaka min häst i bättre skick än hon någonsin varit. Risken att min Karlssonkompanjon har trimmat upp henne så att jag kommer hänga efter som en vimpel är stor.

Funderar en del på cellgifterna. Surt om det svider som narkosen gör. Det kan ju inte vara roligt att få dropp in i axeln som svider. Kan ju fråga dem på sjukan förvisso men...de beskrev benmärgsprovtagningen som lite obehagligt. Men återigen, hade de sagt hur fruktansvärt ont det gjorde hade jag aldrig gjort det vaken.