Jag står verkligen inte själv i det här.

Min underbare man är verkligen min klippa i det här! Det svåra står i att förklara för barnen. Tur att man har en suverän ex-fru som pratade med de två stora i lugn och ro. För Lill-grabben är det hela svårare. Han upptäckte att han har ankelknölar och blev helt förstörd innan han övertalades att han inte behövde gå till doktorn med dem.

Mamma och Pappa är också ett underbart stöd. De är barnvakter, bjuder på middag och dammsuger upp mördarsniglar trots att jag ser på dem att de håller på att gå itu av oro.

Man tänker inte på hur många människor man har omkring sig förens något sånt här händer, vänner, släktingar, alla berörs.

Är glad över att jag lämnade upp min lilla häst till min Karlssonkompanjon. Hon har det toppen där och jag behöver egentligen inte skänka henne en tanke. Vilket jag gör ändå. Är hästlös för första gången sen 1994 och har ingen aning om hur vanligt folk får tiden att gå. Men, hon mår som en drottning och ser riktigt dyr ut med Karlssonkompanjonen i sadel.

För tre veckor sedan hittade jag tre ärtstora knölar på halsens högra sida och en rätt stor vid höger nyckelben. I tron att det rörde sig om en överansträngning eller möjligen en inflammation så traskade jag glatt iväg till vårdcentralen för att snällt be om lite antibiotika. Istället fick jag en tid för att ultraljuda knölarna. Sen drog karusellen igång...

Träff med en överläkare, cellprov, träff med öron/näsa/hals specialist och kirurg. Jag ägnade min trettioårsdag med att få en kamera nerfirad genom näsan ner i halsen. Ingen upplevelse som jag varmt rekommenderar.

En vecka senare operarades en bit av nyckelbensknölen bort. Jag bad om att hela skulle tas bort för den hindrade mig att göra viktiga saker som att stänga översta luckan på hästsläpet. Men, sa den vänliga och skäggiga kirurgen, sånna här brukar man medicinera bort. Tack för den passningen, tänkte jag och sövdes ned. Nu föll det sig så att knölskrället ligger på en massa nerver som går till höger arm så de tog en bit och ville inte röra till allt för mycket. Vilket jag tackar för, vill ha kvar alla funktioner i höger arm.

Nu återstår bara väntan tills på torsdag då jag får besked på vad det är. När man väntar på något sånt här så är ett dygn inte 24 timmar utan 24 år.

om man bara bortser från mitt misstänkta lymfom.

Här följer min vanliga vardag, så vanlig den kan bli när man har ett eventuellt cancer besked framför sig.