Först av allt så kommer lite skryt: Jag är så nöjd med mig själv att jag har slutfört något. Annars brukar jag bara dra igång en massa projekt (som min älskade make får slutföra då jag tappar intresset).

Nu har Eskil hängt med så länge att han nästan har blivit en verklig person. Han kom in i min värld i höstas då han öppnade dörren, stampade av stövlarna och klev in. Han var lite svår att få fram historien ur för han var inte så vidare snacksalig till en början men på slutet brann det till ordentligt. Det kan ha med att göra att Lojs mutade mig med kaffe för att få ett avsnitt till i historien. Då jag gärna ville ha en påtår så såg jag till att skriva färdigt hela historien. Lojs vet vilka knappar hon ska trycka på får att se till så jag får ändan ur vagnen!

När jag sitter som bäst hemma vid köksbordet och försöker lirka ur Eskil hur allt hänger ihop så slås dörren upp med en smäll och in kommer Vera Svensson. Hon går raka vägen in i köket, hämtar en kopp och häller upp sig lite kaffe och börjar prata. Jag försökte förklara för henne att när man har fullt i cellgifter i kroppen så kan man inte hålla hur många historier som i huvudet. Efter en stunds kohandlande så gav hon med sig men bara om hon nämnas i historien om Eskil. Så nu är det dags att försöka hitta en infallsvinkel på hennes historia och det är inte det lättaste men jag har en tanke i varje fall. Jag ska skriva några sidor bara innan det kommer upp här.

Jag har kommit så långt så att de bor i samma by, Skrävlinge. Namnet på byn kändes rätt självklart. För det är ju det jag gör i de här historierna, jag hittar på och skrävlar.  

”Det var sent på våren 1944. Jag var då 19 år gammal och stod ute på vedbacken och högg. Din mamma hade samma år rymt hemifrån. När Mor hade kommit tillbaka från ladugården efter morgonmjölkningen så låg där ett brev på köksbordet där din mamma berättade att hon lämnat gården och familjen för att söka sin egen lyckas väg. Mor som i vanliga fall var lugnet själv blev helt i upplösningstillstånd. Du får komma ihåg att det här var för länge sen, vi kunde inte på något vis komma i kontakt med henne utan vi fick vänta på ett brev från henne. Vi hade inte ens en telefon som hon kunde ringa till om hon hade hamnat i knipa. Så Mor var ledsen och orolig medan Far bara var arg. Så jag flydde ur huset för jag klarade inte av att se dem och var dessutom själv utom mig av oro. Jag försökte skingra tankarna med att tänka på Ida, min käresta. Vi hade planerat att trolova och skulle träffa hennes far veckan efter då jag skulle be om hennes hand.

Nåväl, när jag stod där som bäst och högg ved så kommer en tysk soldat gående in på gårdsplanen. Han var i uniform och var även beväpnad. Vid denna tid var Norge ockuperat och tyskskräcken var stor här i Sverige trots att vi var neutrala. Han kom rakt mot mig med raska militäriska steg och när han kom nära inpå mig tog rädslan överhand så jag tog ett par snabba steg fram och slog till honom i huvudet med flatsidan på yxan. Han segnade ner omedelbart och när jag förstod att han var död fick jag fullständig panik. Då mindes jag högen med sly som Far och jag gallrat ur ekbacken och som låg i en hög i väntan på att eldas upp. Jag bar dit kroppen, jag var stor och stark som en oxe på den tiden ska du veta, dränkte in kroppen med fotogen och tände på. På natten när elden hade slocknat och askan svalnat så rakade jag ihop allt i en säck som jag grävde ner i ekbacken. Det är nu det märkliga börjar.

Mor blev till slut sjuk av all oro och blev sängliggande så då föll mjölkningen på mig. När jag klev ut på morgonen låg ett brev och en ring på bron. Jag kände genast igen ringen, soldaten hade haft den på sitt finger. Snabbt tog jag upp det hela och stoppade i fickan. Skräcken för att någon skulle ha sett mig går inte att beskriva. När jag sedan tände i vedspisen så slängde jag i brevet. Ringen grävde jag återigen ner i ekbacken. Nästa morgon när jag kom ut på trappan så fick jag mitt livs chock. Där låg brevet och ringen igen, helt oskadda! Under flera dagars tid försökte jag göra mig av med tingestarna. Jag brände dem, sänkte dem i sjön, grävde ned i gödselstacken men inget fungerade. Nästa morgon låg de där igen på trappan, helt oskadda.

Jag misstänkte att någon visste om det som skett och ville pressa mig till en bekännelse. Då beslutade jag mig för att ta reda på vem så att jag kunde få förklara mig. Hela natten stannade jag uppe och stod i farstun som ett annat fån och höll utkik genom det lilla fönstret vid dörren. Framåt morgonkvisten började jag bli trött så jag gäspade och gnodde mig i ögonen. När jag tittade ut igen så såg jag Honom. Han stod två steg ifrån yttertrappan och tittade in mig. Han var fortfarande klädd i uniform och såg precis ut som när jag såg honom första och enda gången. Bortsett från ögonen. Det var helt själlösa, svarta som en skogstjärn. Jag tittade ner på trappan och där låg ringen och även brevet. När jag slog upp blicken igen så var Han borta. Då jag förstod jag med ens två saker. Dels att jag inte hade med något mänskligt att göra och dels att mitt straff skulle bli livslångt. Sedan dess har jag inte försökt förstöra sakerna utan har haft dem gömda inne.

Det blev aldrig något giftemål för mig och Ida. Hur skulle jag förklara för henne att jag hade gjort mig skyldig till det värsta av brott, att jag hade tagit en annan människas liv?”

När Eskil slutat att berätta tittade han en lång stund på den andre. Fredrick satt med munnen på vid gavel. När han samlat sig något så frågade han om han inte kunde få se brevet och ringen.                                           

                                                  ”Det får bli imorgon. Sådana kusligheter ska man inte handskas med om nätterna”, menade Eskil bestämt. "Nu tycker jag att vi tar kväll!"

"Går det bra om vi har lamporna tända inatt", frågade Fredrick försiktigt

"Inte mig emot", svarade Eskil med ett litet leende                                                   

Eskil kände sig lika malplacerad i situationen som en gris skulle ha gjort i en frack. Att ha en gäst var inget som han var van vid och det tillförde problem av helt nya dimensioner. Hur mycket skulle han ta upp ur frysen inför middagen till exempel?

Han plockade undan kaffet och gick för att se ner frysboxens djup. Mat hade han gott om. Sen han själv slutat att jaga så arrenderade han ut sina marker och fick i utbyte del i vad byte som hade nedlagts. Älg, rådjur, hare och nu på senare tid även vildsvin. Han brukade köpa en halv gris utav Svenssons. ”Äter man för mycket vilt så kanske man förvandlas till Tarzan” resonerade han. Svenssons barska fru, Vera, förpackade allt kött i portionspåsar lagom stora för en för en ensam man. Hon brukade även komma med limpor av sitt rågbröd som smakade som himmelriket på en assiett. Vera var ingen kvinna som eftersökte lovord för sina ansträngningar utan Eskil brukade istället lämna av lingon och blåbär, rensade till perfektion till henne. Detta återgäldades med burkar med sylt som hängde i en kasse på hans dörrhandtag några dagar senare. De hade en fin relation fylld av medmänsklighet omtanke trots att de sällan utväxlade mer än tio ord åt gången när de träffades. Nu var det torsdag och på torsdagar åt Eskil pannbiff med lök så han tog upp färs ur frysen fast denna gång i dubbel mängd.

Fredrick synade de små paketen med färs som lagts upp för tinning i en rostfri bunke. Han kände en avsmak för att äta något som inte var framtaget utan livsmedelsverkets krav. Dessutom såg färsen alldeles för fet ut.                                               

                                                  

  

 ”Är det här verkligen GI”, frågade han sig själv                                             

                         Eskil såg lite förvirrat på honom och svarade:                                          
                               ”Det är G-R-I-S”

Sen skakade han på huvudet, tryckte kepsen på densamma och återvände till sitt potatisland.

Maten smakade riktigt gott, speciellt med den flaska rödvin som Fredrick hade med sig. Eskil kom på sig själv med att trivas riktigt bra med sällskapet. ”Fast det var en jäkel att prata”, tänkte Eskil när det var dags för kvällsrundan ute hos hönsen. Han pratade om sitt arbete som investor och om sina fina vänner som Eskil inte en aning om vilka de var, trots att de kände kungafamiljen. De hade visats bilder på hus och på hans fru som i Eskils ögon såg ut som en opererad rokokomöbel. Men det sa han inte, man vill ju inte verka ofin.

Eskil hade funderat en hel del på hur han skulle göra med kvällsbestyren. Att låta alla lampor vara tända under natten skulle leda till frågor som han inte ville besvara. Till sist hade han kommit på idén att låta lyset vara tänt inne i sängkammaren och sedan låta dörren vara stängd. Nöjd med sig själv beslöt Eskil att bjuda pojkvaskern på några droppar starkt till kaffet.

Fredrick lutade sig tillbaka i kökssoffan och kände sig mer tillfreds med livet än vad han gjort på länge. Lugnet i den lilla stugan smittade av sig och tog udden av den galopperande oron som funnits i maggropen. Hans rödvinsmarinerade tankar kändes klarare än på mycket länge. Så klart att han kunde rida ut den här stormen! Han hade visserligen inga kontanter och krediten var ansträngd till bristningsgränsen men han kunde säkert få fram större delen av pengarna. Det fanns vänner som på en handvändning kunde få fram sådana summor. Det viktiga var att undvika anledningen till lånet. Inte för att hans brottsliga handling var tabu i vänkretsen, men att inte kunna vara ekonomiskt hållbar var det. När sedan Eskil kom intravande i köket och trollade fram en flaska O P Andersson ur skafferiet som han bjöd på i nubbeglas på fot så försvann all oro helt.

Redan två sekunder efter att Fredrick hade svarat i sin mobiltelefon så förstod Eskil att det var något som inte stod rätt till i den andre mannens liv. Från att ha suttit i kökssoffan med ett brett, något berusat, leende på läpparna så tappade han all färg i ansiktet och blev grå som en gammal raggsocka. När han ursäktade sig och försvann i finrummet hörde Eskil honom säga:                                    ”Inom en vecka? Vi kom ju överens om månadsskiftet?!”                                            

                                                  

                  Till sin stora förvåning så fylldes Eskils hjärta av sympati för den yngre släktingen. När Fredrick återvände till köket och såg ut som den slagna man han återigen var.                                 ”Det var min revisor. Batteriet tog slut”, stammade han fram.                                             

                ”Sätt dig ner pojk och berättade vad det är som tynger dig”, sa Eskil vänligt och blev med ens förvånad över sig själv. Så många ord hade han inte sagt på en gång på många år.

Fredrick slog sig ner med en djup suck och så forsade hela historien ur honom. Medan tårarna rann över de bleka runda kinderna kom hela historien fram i dager, om företaget som bara gick sämre och sämre, om tvånget att hålla upp en fasad, om hans frus hutlösa shoppande, om hur han plockade pengar från de enda konto som fanns. Pengar som egentligen tillhörde kunderna. Eskil hummade, nickade och hällde uppe en ny nubbe till honom. Fredrick svepte ut med armarna och sa:                                               
                                                  

                                  ”Nu har jag bestämt mig! Revisorn hotade med en polisanmälan om inte pengarna var tillbaka inom en vecka och då får han anmäla mig då! Det är den enda rätta utvägen. Jag ska ringa och tala om det för honom.”                                            

                                                  

                          Just då kom han ihåg att telefonens batteri var urladdat och innan Eskil hade hunnit hindra honom hade han gått ut i mörka natten till bilen för att hämta laddaren som låg kvar i bilen.

Det tog exakt fyra minuter innan Fredrick var tillbaka om möjligt ännu blekare än innan. Han stammade fram att det hade stått någon uppe i skogen, någon som inte såg varken levande eller verklig ut. Eskil suckade tungt och sa:                                               
                                                  

          ”Det här verkar vara sanningarnas afton. Det är inte bara du som har synder i din själ. Sätt dig pojk så ska jag förklara”. Han hällde upp ännu en skvätt i glasen, harklade sig och började tala.  

De båda männens möte blev precis så obekvämt som man kan tänka sig. Efter hälsningsfraser som: ”Det var länge sen!” och ”Ja, det var det verkligen!” stod de nu mitt emot varandra under pinsam tystnad. Fredrick i loafers, svarta finbyxor, dyr skjorta och med solglasögonen i det bakåtslickade håret. Eskil, lätt kutryggig, i slitna gummistövlar, gröna arbetsbyxor, rutig skjorta och med sig keps från den lokala Lantmännen butiken. Likt ett stilleben över klass-skillnader stod de och synade varandra uppifrån och ner tills Eskil kom till sans och sa:

     ”Jag antar att du vill ha kaffe”, mer som ett konstaterande än som en fråga. Varpå han gjorde helt om in i stugan och Fredrick tveksamt följde efter.

Fredrick visste inte vad han hade att vänta när han klev in i den lilla stugan. Han erkände dock för sig självt att det inte var som han hade förväntat sig. Köket var förvisso slitet och av äldre standard men allt var prydligt och rent. Det doftade av såpa och friskt luft och i fönstret stod tre prunkande röda pelargonier. Det enda bevis på gubbens egenhet var en julvepa som hängde uppe. Det hade den nog gjort ett tag för det stod, ”GOD JUL 1972”, på den. En enorm svart-vit katt låg och sov på den dalablå kökssoffan och Fredrick slog sig ner bredvid den. Eskil hällde vatten och kaffe i en närmare antik kaffepanna och plockade fram en burk med syltkakor ur skafferiet. Fredrick kände sig tvungen att bryta tystnaden med ett neutralt ämne.

     ”Vilken fin katt! Hur gammal är den?”, frågade han.

     ”Han blir femton nu i år om jag inte minns fel, svarade Eskil och ställde fram koppar och fat.

     ”Oj, femton år! Vad heter den?”

     ”Vadå heter?” sa Eskil undrande

     ”Ja, den måste väl ha ett namn”, menade Fredrick uppfodrande

     ”Nja, jag brukar kalla honom Kisse”

Men du söte tid! Tänkte Eskil. Man döper väl inte en katt. Det är ju knappast en hund!

Kaffet serverades i äggskalstunna kaffekoppar. Eskil tog en sockerbit mellan läpparna och sörplade högljutt i sig. Fredricks magkatarr slog en bakåtvolt när kaffet passerade.

     ”Du har möjligen inte lite mjölk till kaffet?” frågade han

Eskil reste sig och tog ut en röd mjölkliter ut kylskåpet.

     ”Hemma brukar jag alltid dricka kaffet med varm, skummad mjölk”, påpekade Fredrick

Eskil såg på honom med ett höjt ögonbryn och ställde sedan ner mjölkpaketet med en smäll. Under resten av tiden som det tog att dricka upp kaffet så hördes bara väggklockans tickande och ett spinnande från den gamla hankatten.

Fredrick Stohlpe rattade den stora svarta bilen med en varsam hand på den knaggliga grusvägen under tiden som han övervägde att vända om och strunta i den hela. Vilket han gärna hade gjort om inte ordern hade kommit från högre ort.

Så jävla typiskt morsan! Hon kan lukta sig till en svaghet på mils avstånd likt en blodhund med en näsa för misslyckanden, tänkte han och slog med handen på ratten. Och tack vare den näsan skulle han vara fast här ute i obygden när han egentligen hade mycket mer akuta saker att lösa.

Fredrick och hans mor hade en överenskommelse, de pratade inte om misslyckanden, inte i direkta ordalag i varje fall. Att hans mamma hade erbjudit honom en rund summa pengar för att sitta barnvakt åt sin gamla morbror tydde bara på att hon hade mer insyn i hans liv än vad han trodde och erbjöd sig att lösa hans problem, men inte utan en gentjänst. Margareta gjorde aldrig något av godhet och utan egen vinst. Den som hamnade i hennes nät fick vacker sitta kvar tills hon kände sig färdig. Och på grund av sin egen dumhet så var det där Fredrick satt och trasslade in sig mer och mer för varje dag.

Bara Fredrick tänkte på senvintern så fick han ont i magen och fick stanna bilen för att svälja ner två Losec ihop med lite ljummet och avslaget mineralvatten.

Det hade verkat så enkelt till en början, bara flytta några siffror från ett konto till ett annat för att som tanken var, flytta tillbaka dem sen. Ingen behövde få reda på något. Siffror är bara siffror hade han tänkt. Ända tills den papperstorre revisorn hade kallat honom till ett möte på sitt kontor.

     ”Det ser verkligen inte bra ut det här”, hade han sagt och naglat fast Fredrick med en grå blick över de stålbågade glasögonen.

Fredrick hade känt sig som en skolpojke som hade tjuvrökt och nu satt påkommen på rektorns expedition. Han fick uppbåda allt sin pondus för att övertala revisorn om att se åt sidan under den tiden som han flyttade tillbaka pengarna. Till månadens slut hade revisorns dom lytt.

     ”Naturligtvis, hade Fredrick replikerat, inga problem!”

Åttahundrafemtiotusen problem är just vad det är, tänkte Fredrick.

Han suckade tungt och lade automatväxeln i drive-läget och körde långsamt iväg.

 Nu fattas väl bara ett stenskott i rutan också, tänkte han och rullade försiktigt in på den lilla gårdsplanen.

Dagarna gick och Eskil hade sånär lyckats att förtränga samtalet från sin syster. Han hade i varje fall tagit sig för att städa av uppe på vindan där det fanns en extra säng att sova i. Besök, även ovälkommet sådant skall inte behöva ligga i damm och i gamla sängkläder.

Rummet uppe på vinden hade varit hans fram till dess att Modern somnat in stilla och lugnt i sin säng. Precis som hon levt sitt liv lämnade hon det. Fadern hade länge varit förvirrad och det hela blev efter moderns död ohållbart. Margareta och han hade skaffat fadern en plats nere på ålderboendet nere i byn och där även han saligen insomnade, fyra månader efter sin älskade maka. Eskil hade efter faderns död flyttat ner i sängkammaren. Men han hade kostat på sig en ny säng.

Eskil stod och kupade potatisen när han plötsligt kom att tänka på Fredrick. Fredrick med c k på slutet. Vad ska jag för hjälp av den grabben? Tänkte Eskil och slet bort lite ogräs som mot bättre vetande förvillat sig in bland potatisen. Visserligen var pojken bara tolv år sist de sågs men en sådan tafatt läggning försvinner inte i första taget. Det enda han dög till var att klappa katten. Undrar hur gammal grabben kan vara nu? Han gjorde ett snabbt överslag. Fan, grabben måste vara fyrtiotvå! Och hur gammal gör det mig? Eskil tog av sig kepsen och rev sig i håret. Gammal eller inte, potatisen kupade inte sig självt. 

Han hade inte mer än lyft spaden när en svart bil av tyskt märke kom uppsmygande för backen som om föraren var osäker om vägen höll. Eskil suckade, spottade ut snusen och körde spadbladet i jorden. På väg bort mot bilen för att välkomna sin gäst torkade han av sig den värsta jorden på byxbaken.

Hade jag varit lite fjolligt lagd så hade jag kallat det där för ett varsel, tänkte han.

Han hade inte hunnit mer än in och plockat undan varorna när telefonen lät en uppfodrande signal ljuda genom det lilla huset. Det gick att på signalen höra vem det var och denna någon var systern Margareta.

”Var har du varit? Jag har varit så orolig! Varför skaffar du inte en mobiltelefon så att det går att nå dig? Tänk om något händer dig?

Systers anklagande visa strömmade likt en vårflod ur telefonluren. Eskil hade god lust att berätta att han faktiskt ägde en mobiltelefon och att han alltid hade den med sig, uti fall något skulle hända. Han hade bara gett tusan i att berätta det för henne. Enda anledningen till att han svarade när hon ringde var för att hon inte skulle kasta sig i bilen och komma hit med sina dyra handväskor och en parfymlukt så stark att den kunde övervinna lukten av gris i ett svinhus.

Margareta hade gett sig iväg från gården så fort hon kunde och tagit sig till huvudstaden. Där hade hon tagit anställning som kontorist och hade något senare lyckats då drömvinsten i form av en tjugotre år äldre bankdirektör. Efter detta hade det enda ansträngande hon gjort varit att föda en son. Maken drog däremot nitlotten och avled i en hjärtinfarkt under ett styrelsemöte ett tiotal år senare. Hon var numera rikt som ett troll och höll hus i en stor våning i de finare kvarteren där hon spenderade större delen av dagarna med att glida mellan rummen som en osalig ande.

Att bror och syster kan vara så olika. Vi kunde lika gärna vara från olika planeter.

     ”Eskil! Hör du på mig?!

Eskil kom på sig själv helt förlorad i tankar och skyndade sig med att undslippa ett medhållande hummande.

”Så du tycker att det är en bra idé? Sa systern, klart överraskad. Då ber jag Fredrick komma ner en vecka och hjälpa dig!

Med ens stannade tiden för Eskil och han blev alldeles kall. Vad sa människan? Samtalet avslutades fort och efteråt satt han kvar en lång stund, stirrandes ut genom fönstret. Vad hade han egentligen gått med på?

Klockan noll sex noll noll sträckte Eskil på sig och reste sig till sittande ställning i sängen. Det var det enda tillfälle på dagen som han tillät sig att känna sig så gammal som den aktningsvärda ålder han ändå befann sig i. Alla år slit i skog och mark hade satt djupa fåror i rygg och axlar. De knakade och protesterade vilt när han försiktigt mjukade upp dem. Doktor Krohnbohm hade försökt att först milt och sedan bryskt få Eskil att ta tabletter mot värken.                               

”Lite värk klarar en karl av, resonerade Eskil. Och var kärlkrampen anbelangar hade han en kvarting i skafferiet. Doktor Krohnbohm hade fnyst åt denna huskur. Men vad vet en man med två högfärds-H i efternamnet om huskurer?

Nu var det dock inte doktor Krohnbohm som uppfyllde Eskils tankar där han satt i nattsärken med fötterna på trasmattan. Idag var det tisdag och således dags att proviantera. Eskil föredrog ordet proviantera framför verbet att handla. Handla var något fruntimmer sysslade med. Stå i timtal för att klämma på tomater och jämföra kaffesorter. Slöseri med tid.

Efter att ha avslutat morgonens sträckningsschema så reste sig Eskil, klädde sig och gick sin vanliga runda och släckte alla lampor. När han hade stökat undan toalettbesöket, som bestod av det uppenbara samt tre drag genom håret med en blöt kam, traskade han ut i köket för att väcka katten som låg på ungefär samma ställe i kökssoffan som han hade gjort vid sängdags. Eskil hade fallit till föga och börjat köpa kattmat åt honom när det visade sig att katten började bli för gammal och skraltig för att längre hinna ikapp några möss. Nu låg han mest på sin plats på kökssoffan och sov, likt en äldre gentleman.

Det stora vägguret i finrummet tickade dovt och taktfast när Eskil drack sitt morgonkaffe och katten åt sina nyttiga bitar med ett fruktansvärt bordsskick. . När det var dags för att mata och släppa ut hönsen passade katten på att smita ut och försvann uppåt skogen med svansen rätt upp i formen av en spiskrok.

Den lilla lanthandeln slog upp sina portar vid klockan nio. Då hade Eskil redan stått på trappan och väntat i sju minuter. Föreståndaren, en tjock man i femtioårs ålder, log med hela sitt klotrunda oljiga ansikte när han öppnade dörren. Efter några hälsande grymtningar som tog död på varje försök till småprat tog Eskil itu med sitt provianterande. Föreståndaren hade under många års tid försök att pracka på Eskil nya sorters varor men hade i stort sett gett upp sin omöjliga mission. Det var dock vissa dagar av gott humör som han återupptog försöken

”Kan jag intressera Eskil av några Sharonfrukter?  Frågade han och höll upp några orangea små frukter. De är i samma konsistens som en bifftomat men med en helt annorlunda smak!

Att han aldrig ger sig! Tänkte Eskil. Inte ska jag behöva förklara för denna Mao-liknande skapelse att jag själv odlar allt jag behöver? Fanns det möjlighet att odla falukorv så hade jag gjort det bara för att slippa åka hit och se hans svullna nylle. Och vad är nyttan med en frukt som känns som tomat och smakar som något annat?

Eskil lämnade föreståndaren med ett nekande hummande och gick till kassan där föreståndarens fru satt och väntade. Hon var en benig kvinna med anletsdrag som såg ut att vara utmejslade med ett stämjärn. Den som skapat hennes ansikte såg ut att ha avslutat skapelsen med ett par hastiga drag med det grövsta sandpapper som lämnade hennes hy röd och gropig.

Jag lever hellre ensam än att behöva vakna bredvid en sådan drake varje morgon. Henne kan man ha att skrämma småbarn med!

Föreståndarens fru verkade veta vad för tankar om henne som rörde sig i Eskils huvud och bevärdigade honom knappt med en blick, vilket passade alldeles utmärkt. Föreståndaren han dock med en sista gliring när han ropade:

     ”Är du säker på att du har glödlampor så du klarar dig?

Eskil låtsades om att han inte hörde, puttade upp dörren och gick ut.

Väl ute vid flakmopeden när han ställde kassarna i den fastmonterade lådan på flaket tänkte han igenom vad han nyss fått kastat i ryggen. Visst förstod han att det gick prat om enstöringen som aldrig pratade och som sov med varenda lampa tänd om nätterna.

     ”Men visste de vad jag vet så hade de också sovit med lyset på, sa Eskil högt för sig själv. Sedan stoppade han en Kungen av Danmark i munnen, startade mopeden och styrde hemåt.