”Det var sent på våren 1944. Jag var då 19 år gammal och stod ute på vedbacken och högg. Din mamma hade samma år rymt hemifrån. När Mor hade kommit tillbaka från ladugården efter morgonmjölkningen så låg där ett brev på köksbordet där din mamma berättade att hon lämnat gården och familjen för att söka sin egen lyckas väg. Mor som i vanliga fall var lugnet själv blev helt i upplösningstillstånd. Du får komma ihåg att det här var för länge sen, vi kunde inte på något vis komma i kontakt med henne utan vi fick vänta på ett brev från henne. Vi hade inte ens en telefon som hon kunde ringa till om hon hade hamnat i knipa. Så Mor var ledsen och orolig medan Far bara var arg. Så jag flydde ur huset för jag klarade inte av att se dem och var dessutom själv utom mig av oro. Jag försökte skingra tankarna med att tänka på Ida, min käresta. Vi hade planerat att trolova och skulle träffa hennes far veckan efter då jag skulle be om hennes hand.

Nåväl, när jag stod där som bäst och högg ved så kommer en tysk soldat gående in på gårdsplanen. Han var i uniform och var även beväpnad. Vid denna tid var Norge ockuperat och tyskskräcken var stor här i Sverige trots att vi var neutrala. Han kom rakt mot mig med raska militäriska steg och när han kom nära inpå mig tog rädslan överhand så jag tog ett par snabba steg fram och slog till honom i huvudet med flatsidan på yxan. Han segnade ner omedelbart och när jag förstod att han var död fick jag fullständig panik. Då mindes jag högen med sly som Far och jag gallrat ur ekbacken och som låg i en hög i väntan på att eldas upp. Jag bar dit kroppen, jag var stor och stark som en oxe på den tiden ska du veta, dränkte in kroppen med fotogen och tände på. På natten när elden hade slocknat och askan svalnat så rakade jag ihop allt i en säck som jag grävde ner i ekbacken. Det är nu det märkliga börjar.

Mor blev till slut sjuk av all oro och blev sängliggande så då föll mjölkningen på mig. När jag klev ut på morgonen låg ett brev och en ring på bron. Jag kände genast igen ringen, soldaten hade haft den på sitt finger. Snabbt tog jag upp det hela och stoppade i fickan. Skräcken för att någon skulle ha sett mig går inte att beskriva. När jag sedan tände i vedspisen så slängde jag i brevet. Ringen grävde jag återigen ner i ekbacken. Nästa morgon när jag kom ut på trappan så fick jag mitt livs chock. Där låg brevet och ringen igen, helt oskadda! Under flera dagars tid försökte jag göra mig av med tingestarna. Jag brände dem, sänkte dem i sjön, grävde ned i gödselstacken men inget fungerade. Nästa morgon låg de där igen på trappan, helt oskadda.

Jag misstänkte att någon visste om det som skett och ville pressa mig till en bekännelse. Då beslutade jag mig för att ta reda på vem så att jag kunde få förklara mig. Hela natten stannade jag uppe och stod i farstun som ett annat fån och höll utkik genom det lilla fönstret vid dörren. Framåt morgonkvisten började jag bli trött så jag gäspade och gnodde mig i ögonen. När jag tittade ut igen så såg jag Honom. Han stod två steg ifrån yttertrappan och tittade in mig. Han var fortfarande klädd i uniform och såg precis ut som när jag såg honom första och enda gången. Bortsett från ögonen. Det var helt själlösa, svarta som en skogstjärn. Jag tittade ner på trappan och där låg ringen och även brevet. När jag slog upp blicken igen så var Han borta. Då jag förstod jag med ens två saker. Dels att jag inte hade med något mänskligt att göra och dels att mitt straff skulle bli livslångt. Sedan dess har jag inte försökt förstöra sakerna utan har haft dem gömda inne.

Det blev aldrig något giftemål för mig och Ida. Hur skulle jag förklara för henne att jag hade gjort mig skyldig till det värsta av brott, att jag hade tagit en annan människas liv?”

När Eskil slutat att berätta tittade han en lång stund på den andre. Fredrick satt med munnen på vid gavel. När han samlat sig något så frågade han om han inte kunde få se brevet och ringen.                                           

                                                  ”Det får bli imorgon. Sådana kusligheter ska man inte handskas med om nätterna”, menade Eskil bestämt. "Nu tycker jag att vi tar kväll!"

"Går det bra om vi har lamporna tända inatt", frågade Fredrick försiktigt

"Inte mig emot", svarade Eskil med ett litet leende                                                   

 

Anne-liie

1 april 2013 23:40

Spännande!!
Du skriver så bra, mormor skulle vara stolt över dig!
Anne-liie

Ulrica Karlsson

2 april 2013 23:10

Tack!

Det var det finaste beröm jag kunde ha fått!
:-)

 

Mathilda

3 april 2013 06:10

Mer, mer, mer! Jag vill ju veta allt om Eskil. Kram

Ulrica Karlsson

3 april 2013 20:37

Lugn lugn! Det kommer! :-)

Stor kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...är det ikväll för min Port-a-Cath, även känd som Pelle. Imorgon klockan 08:00 har jag operationstid för borttagningen. Känns riktigt skumt på något vis. Jag har längtat efter den här dagen länge. Hur många gånger under mina mörkare stunder under b...

För helt exakt ett år sen satt jag i samma soffa som jag sitter nu (fast i andra änden av soffan) och kliade mig på halsen varpå jag hittar tre ärtstora och ärthårda knölar. Jag förstod egentligen direkt att det var något som var riktigt fel. Och det...

Nu har det varit ett rejält uppehåll här på bloggen. Jag har på sätt och vis velat ta mig ifrån allt som jag förknippar med sjukdom. Pallar knappt öppna kärleksbreven från försäkringskassan. Blir alldeles urkig i hela kroppen av dem...brrr...   N...

Mitt svenska medborgarskap är räddat ett år till då jag åtminstonde såg alla låtar i ESC. Mest impad är jag av Petra Mede som skötte det hela med självsäkerhet och elegans. Låt Mede leda allt från Allsång på Skansen till Bollibompa i fortsättningen. ...

Jag hade idag planerat att putsa mina fönster då de är precis som skomakarens barn. När man har fönsterputs som ett av sina gebit och riktiga grejer så går det egentligen rätt fort men det är så fruktansvärt tråkigt att putsa hemma. Jag sköt på det i...