Idag har varit än sån där dag då man egentligen borde ha vänt sig om och somnat om. Det började redan på morgonen med en motsträvig liten kille som mycket bestämt skrek: JAG VILL INTE GÅ TILL DAGIS! När han väl var övertygad om det finfina med en pedagogisk kommunal dagverksamhet för barn så dök projekt nummer två upp: Var tusan är nycklarna? Nog för att jag kan stänga huslarmet på panelen och även slå på den på samma sätt så vill man ju gärna även låsa dörren och slippa bryta sig in i sin bil. Nu hade jag ju den turen att Lill-Grabben hjälpte mig att leta och alla ni som har haft en blivande femåring till hjälp vet ju hur smidigt det går. Nåväl, nycklarna återfanns efter en stund...i handväskan. Vem tänker på att titta där?

Iväg till jobbet där saker och ting fortsatte att krångla. Jag menar hur många har lyckats med att klämma fast sin kofta i en hålslag? Två gånger på raken dessutom!

Men frampå eftermiddagen vände det hela då min efterlängtade tvättmaskin kom hem! En himla sportig liten sak som ser ut att heta Elmer. I skrivande stund så provkörs den och jag hoppas att den funkar bra för jag slängde i mina arbetsbyxor som jag hade tänkt använda i morgon.

Det har även blivit en tur till stallet då jag fick mig en liten tur på min favorit Tommy. Han tyckte att jag var en riktig sopprot som la mig i vilken galopp som han skulle gå i så han bjöd på fyra stycken bakutsparkar. För er som inte har suttit på en bakutsparkande häst på 175 cm i mankhöjd och en matchvikt på ett ton iförd jeans och med lite för långa stigläder så kan jag berätta ett det gungar till en del. Fast jag satt kvar i sadeln och det är ju huvudsaken. Och jag orkade rida skapligt länge också och det känns underbart! Det var betydligt längre än de tolv minuter jag orkade förut. Och sen har jag duktig känning i magmusklerna nu men det ingår i priset.

Nu har all snö och is försvunnit från ridbanan så nu kan jag börja rida på Tant Brun igen. Jag har redan börjat rasta henne lite från marken för vis av erfarenheten så vet jag att sprätter hon iväg i ett glädjesprång så kvittar det om du har skicklighet, god balans och rumpan full med klister, det handlar bara om ren tur om du sitter kvar.