Efter att ha blivit hårt bearbetad av Lojs så kommer här första delen av min nya historia. Lojs är riktigt bestämd av sig när hon sätter den sidan till så det är bara att foga sig.

Denna historia handlar som sagt om Vera Svensson nämdes redan i historien om Eskil som en brödbakande välgörare. Vilket hon förvisso är men som alla oss så har även hon hemligheter i sitt liv, hemligheter som börjar nystas upp undan för undan. Så håll till godo! Här kommer Vera!

_______________________________________________________________________________________

Kommissarie Adler visste inte vad han skulle tro. I vanliga fall visste han exakt vad han ansåg om saker och ting. Han kunde med blott ett ögonkast avgöra om en gripen individ ljög, talade sanning eller skyddade en annan person. Men i det här fallet förstod han absolut ingenting.

Han synande kvinnan som han hade framför sig. Hon var i femtiofemårs åldern, ljusgrått hår i en kortklippt frisyr som framhävde lite självfall. De grova armarna låg bestämt i kors över brösten och hon satt med båda de grova stålhättekängorna stadigt på golvet. Hon såg mer ut som en bullbakande bondmora än som en brottsling. Hon var ingen slående skönhet men hade fina drag som inte hade underhållits. Det fanns gott om skrattrynkor i huden fast deras uppkomst gjorde sig inte nämnd idag.

Adler harklade sig och började:                                                   
                                                  
       

”Ja du Vera, detta ser inte bra ut. Brott mot vapenlagen, olaga intrång och olaga hot. Det är vad vi har att börja med. Hur ställer du dig till det här?”                                            
                             Vera sa inget utan blängde stint på Adler som fortsatte:                                                  
            ”Som du förstår så kan det bli straffpåföljder av det här. Fängelse alltså. Det bästa att göra nu för dig är att erkänna. Är man samarbetsvillig så kan det märkas på straffet.     

Vera makade sig tillrätta i stolen och sa:

 ”Mig veterligen har jag min fulla rätt att hålla käften och det tänker jag göra!”                             Detta var det sista som fru Vera Svensson sa till kommissarie Adler.