Först av allt så kommer lite skryt: Jag är så nöjd med mig själv att jag har slutfört något. Annars brukar jag bara dra igång en massa projekt (som min älskade make får slutföra då jag tappar intresset).

Nu har Eskil hängt med så länge att han nästan har blivit en verklig person. Han kom in i min värld i höstas då han öppnade dörren, stampade av stövlarna och klev in. Han var lite svår att få fram historien ur för han var inte så vidare snacksalig till en början men på slutet brann det till ordentligt. Det kan ha med att göra att Lojs mutade mig med kaffe för att få ett avsnitt till i historien. Då jag gärna ville ha en påtår så såg jag till att skriva färdigt hela historien. Lojs vet vilka knappar hon ska trycka på får att se till så jag får ändan ur vagnen!

När jag sitter som bäst hemma vid köksbordet och försöker lirka ur Eskil hur allt hänger ihop så slås dörren upp med en smäll och in kommer Vera Svensson. Hon går raka vägen in i köket, hämtar en kopp och häller upp sig lite kaffe och börjar prata. Jag försökte förklara för henne att när man har fullt i cellgifter i kroppen så kan man inte hålla hur många historier som i huvudet. Efter en stunds kohandlande så gav hon med sig men bara om hon nämnas i historien om Eskil. Så nu är det dags att försöka hitta en infallsvinkel på hennes historia och det är inte det lättaste men jag har en tanke i varje fall. Jag ska skriva några sidor bara innan det kommer upp här.

Jag har kommit så långt så att de bor i samma by, Skrävlinge. Namnet på byn kändes rätt självklart. För det är ju det jag gör i de här historierna, jag hittar på och skrävlar.