Nästföljande morgon vaknade Eskil två timmar senare än vanligt av att tungan satt fastklistrad i gommen och när han väl kom ut för att öppna till hönsen så kacklade de missnöjt över förseningen. Eskil brydde sig inte nämnvärt om deras protester, han hade fullt upp med att hålla sitt cementtunga huvud uppe. Väl inne i köket hittade han huvudvärkstabletterna efter en stunds rotande varpå han tog tre stycken bara för att vara på den säkra sidan. När han hade fått i sig två koppar kaffe så kände han sig inte längre som en bakfull sjöman utan kunde börja sortera tankarna. Han kände ingalunda ångest över att han hade berättat om Honom utan bara en enorm lättnad, som om han hade fått hänga av sig en stor börda. Det var länge sedan han slutade att känna oro inför följderna av sitt brott. Nu var det så länge sen att det var preskriberat flera gånger om men skulden var fortfarande lika stor.

När hans yngre släkting med ostadiga steg tog sig nerför trappan var klockan närmare halv elva. Med håret på ända slog han sig åter ner på kökssoffan och hällde upp sig en kopp kaffe. Denna gång svart. Eter tre koppar och två smörgåsar bad han få se brevet och ringen. Och denna gång varken kunde eller ville Eskil neka honom utan plockade fram dem från gömman i brännvinsskåpet. Brevet var kort och skrivit mer en sirlig, feminin handstil.

Älskade,

Far säger att vi aldrig kommer vinna detta krig och omvärlden kommer döma oss hårt. Vi kommer att fly landet till Brasilien, var i landet vet jag inte. När Far berättade detta bönade jag och bad att du skulle få komma med oss för jag kan inte överleva utan dig! Far har försökt att få dig stationerad närmare Berlin med de säger att officierare behövs på plats, att ingen kan undvaras. 

Jag skickar detta brev med Rolf. Ingen vet att jag skriver detta. Fly om du kan! Vår båt avgår 24/5. Jag har övertalat Far att skaffa en biljett till dig i falskt namn.

Det enda jag fruktar är ett liv utan dig!

Din för evigt

Getrude

Fredrick översatte brevet för Eskil och efter detta satt de båda männen tysta, var och en försjunken i sin egen tankes värld. Till slut tog Fredrick till orda:                                                  
                                                  
                                      ”Jag tror att Han vill säga oss något snarare än att bestraffa dig. Min tanke är den; Han vill att Hans fästmö ska veta att han är död”  

  ”Jo, det kan ju låta rimligt”, höll Eskil med om. ”Men hur i hela friden skulle något sådant gå till?” 

   ”Faktum är att jag har en kille som är skyldig mig en tjänst. Han är riktigt bra, han kan banne mig spåra en piss i Atlanten                                          
                                                  
                                                  
             ”Om han är så bra som du säger, är han då helt laglig i det han gör”, undrade Eskil                      ”Stör det dig?”, frågade Fredrik                                           
                                               ”Näe”, svarade Eskil helt frankt och såg på medan den yngre släktingen tog upp mobiltelefonen och efter en stunds väntan bärjade Fredrick att dra en lång, snabb harang på vad som lät som franska. 

  ”Så där! Det kan ta några timmar innan vi vet något”.

”Bra! Då kan vi göra lite nytta under tiden!” svarade Eskil resolut                                           
    Och det var den eftermiddagen då Fredrick fick lära sig hur man lagar en gärdesgård.   

 Solen sken och de båda männen var på väg hem. Fredrick satte ner skottkärran med de överblivna störarna när telefonen ringde. Efter ett kort samtal vände han sig till Eskil och sa:

 ”Vi har ett nummer och en adress!”     

 Väl tillbaka i kökssoffan ringde han upp det nummer han precis fått och pratade en lång stund innan han lade på. Eskil såg ut som ett barn i väntan på jultomten.

     ”Visst var det hon! Getrude, som numera heter Elisabeth, var i unga år förlovad med en Martin Schröder. Familjen flydde till Brasilien innan krigsslutet och Martin rapporterades som desertör. Jag uppgav att jag hade ropat in en byrå på auktion i Norge och det i byn fanns ett gammalt rykte om en funnen död tysk soldat. Jag sa att jag hade funnit brevet och ringen i en av lådorna i byrån och jag lovade att skicka dem till henne. När stänger posten på det här stället?”   

   De tittade samtidigt på köksklockan och rusade sedan ut i hallen.

 Föreståndaren i den lilla lanthandeln, Tommie Kaspersson, hade haft en märklig dag då allt hade varit upp och ner. Det började redan på morgonen när en av frysdiskarna gick sönder och han fick rädda allt som räddas kunde och sedan ägna större delen av förmiddagen åt att moppa upp allt vatten som läckt ut. Vid lunch hade han fått en hård örfil av flickan som hjälpte till i butiken bara för att han hade nypt henne lite i rumpan. Resten av eftermiddagen hade gått åt att till att försöka undvika sin hustrus mördande blickar. Han utgick ifrån att han skulle få kampera på soffan en tid framöver.                                         
                                                  
                                    Men det märkligaste denna dag var ändå när enstöringen Eskil kom in i butiken i en hiskelig fart i sällskap med en välklädd medelålders man och skulle skicka ett vadderat kuvert till Brasilien. Till Brasilien! De blev klara alldeles lagom till brevbäraren kom för att hämta dagens skörd. Den medelålders mannen la armen om Eskils axlar och sa:     

   ”Nu du! Nu är det dags för en pizza och en öl!”

  ”Pizza har jag aldrig ätit så det börjar det onekligen bli dags för tycker jag!”, svarade Eskil och flinade brett. 

Föreståndaren såg förvånat på det udda paret när de for iväg. Mannen satt på flaket på flakmopeden och de skrattade och stojade som två tonårspojkar. Det hade kort sagt varit en mycket märklig dag i Tommie Kasperssons liv.  

Fredrick satt åter i kontorsstolen och såg sig omkring. Allt detta hade han byggt upp och allt detta skulle han nu förlora. Och det var enbart på grund av sin egen dumhet. Imorgon löpte revisorns tidsfrist ut och sen skulle skiten slå i fläkten ordentligt. Men han hade bestämt sig för att stå sitt kast och tog det hela med ett upphöjt lugn. Han väcktes ur sina djupa tankar av interntelefonens dova surrande. Han tryckte ned den röda knappen och svarade irriterat:

  ”Ja?”

  ”Jo, det är så att det har kommit en postväxel”, hördes den försynta sekreteraren säga

  ”Vem använder en postväxel nu för tiden? Men se till att få den inlöst då!

  ”Alltså….saken är den att den är på åttahundrafemtio tusen. Det är en Eskil Konradsson som har skickat den. Han måste vara galen som vågar skicka iväg så här mycket pengar.

Eskil körde hemåt frampå kvällskvisten, iförd finbyxorna, den nya rutiga skjortan och ett mjukt leende. Vilken tur att han tog kontakt med Ida igen! Det är inte gott för människan att vara allena.

När han körde upp för den lilla backen innan gårdsplanen tittade han upp åt ekbacken. Den var helt tom så när som på ett råddjur som följde honom med blicken när han knattrade förbi.