Vera hade det skapligt bekvämt i häktescellen. Hon hade fått både kaffe, en pocketdeckare och en kudde till sitt onda knä. Häktesvakten kände hon sen gammalt. Som liten hade han varit en förskrämd liten pojke. Vera mindes den dagen då hon funnit honom på vägen då han hade kört omkull med sin cykel. Hon hade lastat in både pojke och cykel och kört hem dem till sig där hon bjöd på saft, bullar och plåster. När pojkens pappa dök upp och fick se att den nya cykeln var trasig så hade han höjt armen för att utdela en örfil. Vera minns än idag hur hoppet tändes i pojkes ögon när hon gick emellan och lovade att om han rörde pojken än gång  till så skulle hon klå honom tredubbelt tillbaka 

”Både gott och ont går igen”, filosoferade Vera när häktesvakten stack in huvudet för att fråga om hon ville ha mera kaffe eller en extra filt.

Vera tänkte tillbaka på sin egen barndom och på sin egen far. En respekterad och omtyckt man i samhället och i hemmet en tyrann som höll familjen, drängarna och till och med djuren i hård tukt. Under Veras uppväxt förvandlades modern mer och mer till en förskrämd skugga som tills sist fulländande konsten att göra sig osynlig. Allt för att inte väcka faderns vrede. Det första minnet av sin fars raseri den gången då en av drängarna blev påkommen med att ta en tupplur mitt på dagen. Vera var fyra år när hon såg sin far misshandla den arme mannen så brutalt att han blev döv på ena örat och fick en obrukbar vänsterarm.

Visst förstod hon att faderns beteende hade format hennes liv. Hon undrade hur hennes eget liv hade tett sig om det hade funnits en vuxen vid hennes sida när hon var ung, en vuxen som hade vågat stå upp för henne och som hade trott på henne. Hade denna vuxen funnits då så hade hon definitivt inte behövt sitta i en häktescell och fundera sitt liv och sina beslut i varje fall.