”Det var sent på våren 1944. Jag var då 19 år gammal och stod ute på vedbacken och högg. Din mamma hade samma år rymt hemifrån. När Mor hade kommit tillbaka från ladugården efter morgonmjölkningen så låg där ett brev på köksbordet där din mamma berättade att hon lämnat gården och familjen för att söka sin egen lyckas väg. Mor som i vanliga fall var lugnet själv blev helt i upplösningstillstånd. Du får komma ihåg att det här var för länge sen, vi kunde inte på något vis komma i kontakt med henne utan vi fick vänta på ett brev från henne. Vi hade inte ens en telefon som hon kunde ringa till om hon hade hamnat i knipa. Så Mor var ledsen och orolig medan Far bara var arg. Så jag flydde ur huset för jag klarade inte av att se dem och var dessutom själv utom mig av oro. Jag försökte skingra tankarna med att tänka på Ida, min käresta. Vi hade planerat att trolova och skulle träffa hennes far veckan efter då jag skulle be om hennes hand.

Nåväl, när jag stod där som bäst och högg ved så kommer en tysk soldat gående in på gårdsplanen. Han var i uniform och var även beväpnad. Vid denna tid var Norge ockuperat och tyskskräcken var stor här i Sverige trots att vi var neutrala. Han kom rakt mot mig med raska militäriska steg och när han kom nära inpå mig tog rädslan överhand så jag tog ett par snabba steg fram och slog till honom i huvudet med flatsidan på yxan. Han segnade ner omedelbart och när jag förstod att han var död fick jag fullständig panik. Då mindes jag högen med sly som Far och jag gallrat ur ekbacken och som låg i en hög i väntan på att eldas upp. Jag bar dit kroppen, jag var stor och stark som en oxe på den tiden ska du veta, dränkte in kroppen med fotogen och tände på. På natten när elden hade slocknat och askan svalnat så rakade jag ihop allt i en säck som jag grävde ner i ekbacken. Det är nu det märkliga börjar.

Mor blev till slut sjuk av all oro och blev sängliggande så då föll mjölkningen på mig. När jag klev ut på morgonen låg ett brev och en ring på bron. Jag kände genast igen ringen, soldaten hade haft den på sitt finger. Snabbt tog jag upp det hela och stoppade i fickan. Skräcken för att någon skulle ha sett mig går inte att beskriva. När jag sedan tände i vedspisen så slängde jag i brevet. Ringen grävde jag återigen ner i ekbacken. Nästa morgon när jag kom ut på trappan så fick jag mitt livs chock. Där låg brevet och ringen igen, helt oskadda! Under flera dagars tid försökte jag göra mig av med tingestarna. Jag brände dem, sänkte dem i sjön, grävde ned i gödselstacken men inget fungerade. Nästa morgon låg de där igen på trappan, helt oskadda.

Jag misstänkte att någon visste om det som skett och ville pressa mig till en bekännelse. Då beslutade jag mig för att ta reda på vem så att jag kunde få förklara mig. Hela natten stannade jag uppe och stod i farstun som ett annat fån och höll utkik genom det lilla fönstret vid dörren. Framåt morgonkvisten började jag bli trött så jag gäspade och gnodde mig i ögonen. När jag tittade ut igen så såg jag Honom. Han stod två steg ifrån yttertrappan och tittade in mig. Han var fortfarande klädd i uniform och såg precis ut som när jag såg honom första och enda gången. Bortsett från ögonen. Det var helt själlösa, svarta som en skogstjärn. Jag tittade ner på trappan och där låg ringen och även brevet. När jag slog upp blicken igen så var Han borta. Då jag förstod jag med ens två saker. Dels att jag inte hade med något mänskligt att göra och dels att mitt straff skulle bli livslångt. Sedan dess har jag inte försökt förstöra sakerna utan har haft dem gömda inne.

Det blev aldrig något giftemål för mig och Ida. Hur skulle jag förklara för henne att jag hade gjort mig skyldig till det värsta av brott, att jag hade tagit en annan människas liv?”

När Eskil slutat att berätta tittade han en lång stund på den andre. Fredrick satt med munnen på vid gavel. När han samlat sig något så frågade han om han inte kunde få se brevet och ringen.                                           

                                                  ”Det får bli imorgon. Sådana kusligheter ska man inte handskas med om nätterna”, menade Eskil bestämt. "Nu tycker jag att vi tar kväll!"

"Går det bra om vi har lamporna tända inatt", frågade Fredrick försiktigt

"Inte mig emot", svarade Eskil med ett litet leende                                                   

Känns mer som januari än som april om du frågar mig! Jag har  inte blivit lurad mer än en av ponnyflickorna som försökte få oss alla att tro att hon såg en råtta. Vilket i och för sig inte hade varit omöjligt detta råttår. Hur som så hade vi en riktigt mysig förmiddag i stallet. Vi satt hela gänget i solen, likt en flock höns på sittpinne och drack kaffe och pratade allsköns skit.

Idag kom dagen som Tant Brun väntat på. Hon fick äntligen gå ut med de andra hästarna. Jag har velat vänta in i det sista i förhoppning att det inte skulle vara isigt och halt i hagen. Men nu verkar det som att stora fimbulvintern aldrig kommer släppa taget om oss så det var inte mycket att be för mer än att hoppas på att ingen häst skulle slå omkull och skada sig.

Men allt gick så bra som det bara kunde. Den enda som blev skadat var Stars självförtroende. Han och Tant Brun har ägnat en vecka åt att flörta över staketet och när hon väl kommer in i hagen så flörtar hon även med Tommy och Snälle Salve. Star blev mycket besviken och gick därifrån. Nåja, så snart hon slutar brunsta så är hon tillbaka till sitt vanliga griniga jag igen.

När jag kom hem ifrån stallet så var jag så ända in i märgen trött så jag skalade av mig laggårskläderna och stöp i soffan. När jag vaknade flertalet timmar senare så var Lill-Grabben nyklippt och J satt i köket och drack kaffe. Om de både händelserna har med varandra att göra vet jag inte.

På allmän begäran så kommer ett avsnitt till av historien om Eskil härefter. Eller, nu blir den ju innan då allt kommer i den ordningen som det publiceras. Så när du läser det här så har du antagligen redan läst om Eskil vilket gör denna information oviktig. Men hur som, hoppas att du gillade det senaste avsnittet. Han pratar en fruktansvärd dialekt, den där Eskil, men jag har skrivit avsnitten på så god rikssvenska  jag kan.