..så klipper jag in ett avsnitt från skrivprojektet.

Varsågoda, här kommer berättelsen om Eskil!

Eskil Konradsson, 84 år gammal, sitter vid sitt köksbord med kvällskaffet och funderar på om han stängde till hönsen. Det skulle vara näst intill omöjligt. Att glömma hönsen skulle vara ett stort avsteg från gängse rutin. Och så var det här med att gå ut på kvällen. Fast hönshuset var bara tolv steg bort och tolv steg tillbaka.                                         

                                                  

                                ”Det ska väl en vuxen karl klara av, bestämde han sig för och reste sig från köksbordet. Katten lyfte på huvudet från sin plats på kökssoffan.                                       

                                                  

                               ”Han har åtminstone vett att hålla sig inne och inte skaffa sig en massa ansvar. Han har inte ens tagit ansvar för alla de otaliga ungar som han satt till världen innan veterinär Lundström löste de problemen.

Eskil kliver ut den upplysta hallen och tar på sig sin gummistövlar och den fodrade ylleskjortan. Efter ett djupt samlande andetag öppnar han dörren. Den sena kvällsluften slår mot honom. En kall men ren luft med ett löfte om varmare vårvindar ute u kanterna av doftspektrat.

Tolv steg.

När Eskil når fram till hönshusets dörr är tvärslån mycket riktigt nedfälld. Precis som den alltid har varit, varje kväll, i evigheternas evighet.  Eskil gör helt om och gåt med raska steg tillbaka. Gummistövlarna kippar som om de vill protestera mot att färdas i en hastighet som är långt över den som de var tänkta för. Väl uppe på trappan, decimeter från säkerheten får Eskil ingivelsen att vända sig om. Likt ett tvång vänder han blicken bort mot dungen där ekarna står, tunga och tysta. I det lilla ljus som finns står Han, precis på samma sätt som han har gjort de senaste fyrtio åren. Omhöljd av ett dunkel, iklädd mörkbrun uniform. Eskil vet att hans ögon inte skönjer något liv men att Hans läppar är sammanpressade i ett bistert uttryck som om han delvis funnit sig i ett beslut som inte varit Hans, men bara delvis.

Eskil känner hur nackhåren fortfarande står när jan tar ett raskt kliv in, stänger och låser dörren. Han dristar sig inte att föra undan gardinen som döljer utsikten i dörrfönstret. Han vet att den andre står kvar. Efter att ha hängt av sig går Eskil runt i sitt upplysta hus och drar gardinerna för fönstren. Han går sedan till sängs och låter som vanligt alla lampor lysa. Det är det enda sättet att jaga bort den otrygga nattvärlden så att det förtrollade dagsljuset kan komma åter.