Idag är ingen vanliga dag, idag är Lill-grabbens födelsedag!

Man vet att man börjar bli vuxen när man är mer uppspelt över barnens födelsedagar än över sin egen. Vi har haft en kanondag och Lill-grabben har fått hur mycket fint som helst. Vi passade på att fira Stor-grabben samtidigt så nu dignar hemmet av bilar i olika former, bilbanor, tv-spel (ett nytt Lego spel, YES!), lego, nya kläder och en enorm gosetiger. På frågan hur många som varit här så svarar jag: Ingen aning.

Om det nu finns en fördel med att vara sjuk så är det den att ingen tycker man är förskräcklig när man serverar kaffe och tårta i plastkopp och på papperstallrikar. Älskar att ha folk här, hatar att diska. Den dagen vi kan klämma in en diskmaskin i vårt minimala efterkrigstidskök så är min lycka gjord. Eller makens lycka gjord rättare sagt. Han är mer i diskbaljan än jag och han får inte ens välja färg på diskborsten, den stackaren.

Hade dock en tid på kontraströntgen idag, så mitt under kalaset smet maken och jag iväg. Kunde göra röntgen i Oskarshamn så vi slapp bränna iväg till Kalmar. Kontrastvätskan jag drack smakade inte så illa som jag trodde. Med lite Martini i så hade den varit helt OK. Den kontrastvätskan som de sprutade in gav en annorlunda känsla. Blev varm i hela kroppen på ett rätt obehagligt sätt. Men röntgen gick fort.

När vi kom tillbaka så vara bara mor, far och ex-frun kvar. Himla tur att Ex-frun var kvar för det var ju Lego som skulle byggas ihop. Hon är en fena på Lego, bilbanor och annat sånt där. Den talang jag har gäller bara brios trätågbanor men det andra överlåter jag med varm hand. Jag hann med att inhandla en grön, ganska ryslig pläd som jag skall ha med till sjukan. Vill helst inte ha en gul Landstingsfilt för då är man ju sjuk...

Kvällen har förflutit i ett rogivande tecken. Maken är iväg och trubadurar på svägerskans hundra års fest. Rättare sagt 40 år+40 år+20 års fest, hon är inte så lastgammal som det lät. Grabbarna kollar på film och jag och Princess har gjort det vi gör bäst. Vi har suttit på altan och pratat om vem som är ihop med vem, hur gamla de är och vad de hade på sig. Känns bra. Man blir lätt trött på att prata om cancer. Ibland känns det till och med som att läget i Syrien som ett upplyftande ämne för det behöver man ju inte (tack och lov) leva i.