Idag har maken och jag bröllopsdag, nummer tre i ordningen. Varje bröllopsdag upp till tio år har ett namn såsom pappersbröllop (2 år) och bomullsbröllop (3 år) och vi har gett varandra en present baserat på det temat. I år har vi läderbröllopsdag. Detta kunde ju ha blivit hur kinky som helst men som de vuxna och balanserade människor vi är (hrm..) så höll vi det på rätt sida gränsen. Maken hade gömt en present under min kudde som innehöll ett jättefint läderarmband med en bronsfärgad vinge på. Blev jätteglad! Sen att det passade ihop med det fräsiga halsbandet som jag fick av Kvast-Hilda på min 30-årsdag var bara grädde på moset. Jag samlade ihop alla utspridda snusdosor, la i kylen och lade hans present ovanpå. Det tog inte många sekunder för honom att hitta den! Han fick en plånbok och verkade glad över detta. Det kan varit lycka över att ha hittat allt sitt snus också, osäker på den punkten.

På dan åkte Lillasyster och jag in till stan och födelsdagshandlade åt Lill-Grabben. Det blev en liten grej till de två stora också, kunde inte låta bli. Så om ni läser det här nu och vill veta vad det är så: Pilutta er! Ni får hålla er till på fredag!

På eftermiddagen kom min kafferepskompis Lojs och...just det, drack kaffe. Fanns det ett OS i dricka-kaffe-och-prata-skit så skulle vi ha chans på medalj. Nu på kvällen åkte vi och käkade på Marsöfiskaren. Åk dit om ni inte har varit! Naturligtvis tog vi en sväng för att åka och glo. Var förbi Tant Bruns rätta stall och hälsade på min ärkefiende: tuppen Sigvard. Han tycker inte om mig och känslorna är besvarade. Vårt möte var lika kyligt som vanligt.

Känns bra att göra något bara för att slippa tänka på morgondagen. Det ska ändå bli skönt att veta någonting. De senaste veckorna har varit ett fullständigt vakuum. Jag har varit mer förvirrad än någonsin och det är en hel del det. Men, jag är inställd på cancer och har planerat inför det. Är det nu inte cancer så är det bara att avblåsa katastrofplanerna. Så jag gör mitt bästa att hålla känslostormarna nertryckta under ett decimetertjockt lager av logik och planering.

Vare sig jag har cancer eller inte så har den här tiden varit ett uppvaknande för mig. Livet kan faktiskt ta slut. Du har döden på dörrmattan hela tiden, frågan är bara om han blir inbjuden eller inte. Och här är han inte välkommen! Eller som min Karlssonkompanjon skulle uttryckt det: Han får en fotjävel i röven!