Idag har jag varit iväg och lagat ett hål hos tandläkaren. Världens gulligaste tandläkare! Jag glömde helt av att vara livrädd.

Det som jag fick inopererat igår heter Port-a-cath. Inget namn man minns om man inte har en broshyr framför sig som jag har nu. Det ligger som en liten låda innehållande ett silikonmembran under huden. Från membranet går en slang direkt in i ett blodkärl. Allt är täckt av min hud så inget sticket fram. När de sedan skall ta prover så sticker de bara hål i huden, genom membranet och ner till slangen. Himla smidigt. Annars hade fått börja sticka mig i alla möjliga kärl till sist och jag har inget behov av att se ut som en sprutnarkoman. Idag gör inte Port-a-cathen lika ont. Håller jag bara armen intill kroppen så funkar det rätt bra. Naturligtvis är det höger arm som påverkas och naturligtvis är jag höger hänt. Men har idag lyckats att både plocka iordning i mitt rum, sminka mig, klä mig och platta håret med vänstern. Visst, det tar ju tid och blir kanske inte lika bra men det går. Gå några längre sträckor funkar inte heller men det finns ju rullstolar så det löser sig det med.

Så nu sitter jag här och väntar på käk för att sedan åka iväg och ta ett benmärgsprov. Låter läskigt så det låter jag bli att tänka på. Klurar istället på en av livets stora frågor: Får småfåglarna som bor vid McDonalds problem med sitt kolestrol och med övervikt?

Anlände till sjukan kl 09:00 i morse lite lagom glad i hågen. Har dock fått ett eget rum med en fantastisk utsikt. Eller, jag ser Ölandsbron så lite exotiskt är det allt.

Dagen började med ett besök på gyn. And that's all I have to say about that.

Hann inte med än upp tillbaka till avdelningen innan jag fick en tid hos tandläkaren. Strax efter det togs min kaffekopp ifrån mig för jag skulle iväg och få en grej inopererad. Jag kommer inte för mitt liv ihåg vad det heter, detta enda ord jag kommer på är katekes.Nåväl, det är någon liten grej som ligger under huden som de kan koppla in dropp i, ta blod ur och en massa andra finesser så jag slipper bli stucken hela tiden. Vilken antagligen är en bra idé med tanke på att jag har varit här en dag och redan nu har blivit stucken i båda armvecken och i skrivande stund har dropp i vänster hand.

Tandläkarebesöket var helt ok. Med OK än de två som komma skall. Imorgon ska de laga ett hål och på onsdag ska de dra ut tre (!) visdomständer. Det ska bli skoj...eller inte...

Är lite lagom groggy om jag ska vara ärlig. Under operation fick jag bara lugnande och lokalbedövning. Var relativt vaken tills det började göra. Jag pep : -AJ! Det gör ont! Sen minns jag inget mer. Har ingen aning vad de har för grejer här men det blir kolsvart riktigt fort. Och det tackar jag för.   

Ännu en dag i mjukisbyxornas tecken. Inledde dagen med att sova till kl 11. Har blivit så attans trött men har man svårt att somna så borde man rimligtvis även ha svårt att vakna. Hasade sedan ut till paviljongen där Lillasyster, jag och barnen satt och bara myste. På kvällen kom min hästhoppande lastbilschaufförs vän och fika. Vi pratade hästar, vem som bytt häst, stammen på den etc etc. Min totalt ointresserade make suckade, tog sin kaffekopp och gick. Jag förstår honom.

Även Lillasyster och jag pratade om dessa fyrbenta spargrisar (min make suckade då med). Jag fick i uppdrag när jag lämnade bort min häst att ta reda på vad icke-hästmänniskor gör om dagarna. Detta är vad jag har kommit fram till:

1. De fikar
2. De är sjuka

Jag kommer antagligen inte att kunna doktorera på detta klena material.

Nu börjar de bli dags att packa väskan till imorgon. Känns inte helt lattjo faktiskt. Jag har inte sovit ifrån min make en enda gång sen vi flyttade till kåken. Jo förresten, en natt på BB men då var jag så förlossningmosig i hjärnan så det gills inte. Jag har inte heller sovit en natt borta från Lill-Grabben. Inte så att jag är hispig över att vara själv men jag trivs bäst med hela familjen runt omkring mig. Helst ska vi sova i samma säng. Att läggas in på sjukhus känns lite konstigt för där är det en massa sjuka människor. Jag föredrar att beskriva mitt tillstånd som "lite krasslig" alternativt "en släng av cancer".

Nä, då är det roligare att fundera på vad katten håller på att rota efter under altanen just i denna skrivande stund. Hoppas verkligen det inte är en lika stor snok som den de hade ihjäl i förra veckan. Eller snok och snok, den var en halvmeter lång och tjock som en bamsekorv. I mina ögon är det mer en boa constrictor. Fy fabian, nu stänger jag kattluckan så kan de ha sina orm-orgier utan mig.

Idag har det varit regn hela dagen. Passade på att slänga ut grabbarna på studsmattan mellan skurarna.

Det vildaste som hände idag var att Lojs med man kom och fikade. Vi körde en left-over fika och tog resterna av tårtan från igår. Jag fick en kvarglömd tårtljushållare i en tårttugga. Undrar om det funkar som med mandeln i gröten? Väldigt mysigt var det i varje fall. Själva fikan alltså, ljushållare i tandköttet kan man gärna slippa.

Senare åkte Princess och jag upp till min Karlssonkompanjon och hälsade på Tant Brun. Tant Brun mår som en drottning på Karlssonkompanjonens femstjärniga hästspa. Princess red lektion och det gick kanon. Perfekt att hon lär sig rida Tant Brun så att jag kan göra det jag är bäst på, hänga på staketet och prata skit. Känns så skönt att jag flyttade på Tant Brun innan biopsin för jag hade inte fixat det nu. Att bli häst-lös är ingen lätt match även om man vet att hon har det bra (till och med bättre) där hon är nu. När vi kom hem hade maken grillat (mycket manligt) så vi åt kanongod mat. Stor-grabben var i sitt esse och spelade upp oss allihop. Skrattade så jag nästan fick hicka. Sen avrundades kvällen med att hela The Karlsson Five framförde låten "Ring of fire", dock i olika versioner och i olika delar av huset. Katterna gick ut.

Tog bort tejpen från där biopsin utfördes. Kirurgen som sydde måste ha haft MVG i syslöjd! Trots att det inte har gått två veckor så syns knappt ärret. Har börjat klura på vad jag ska ha med mig till sjukan. Min plattång som jag fick av Stor-grabben. Här gäller det att platta hår utav fasen så länge det nu sitter kvar. Egen kudde och min räliga pläd är ju också ett måste. Känner jag mig själv rätt så kommer jag dragandes med en resväska.

Idag är ingen vanliga dag, idag är Lill-grabbens födelsedag!

Man vet att man börjar bli vuxen när man är mer uppspelt över barnens födelsedagar än över sin egen. Vi har haft en kanondag och Lill-grabben har fått hur mycket fint som helst. Vi passade på att fira Stor-grabben samtidigt så nu dignar hemmet av bilar i olika former, bilbanor, tv-spel (ett nytt Lego spel, YES!), lego, nya kläder och en enorm gosetiger. På frågan hur många som varit här så svarar jag: Ingen aning.

Om det nu finns en fördel med att vara sjuk så är det den att ingen tycker man är förskräcklig när man serverar kaffe och tårta i plastkopp och på papperstallrikar. Älskar att ha folk här, hatar att diska. Den dagen vi kan klämma in en diskmaskin i vårt minimala efterkrigstidskök så är min lycka gjord. Eller makens lycka gjord rättare sagt. Han är mer i diskbaljan än jag och han får inte ens välja färg på diskborsten, den stackaren.

Hade dock en tid på kontraströntgen idag, så mitt under kalaset smet maken och jag iväg. Kunde göra röntgen i Oskarshamn så vi slapp bränna iväg till Kalmar. Kontrastvätskan jag drack smakade inte så illa som jag trodde. Med lite Martini i så hade den varit helt OK. Den kontrastvätskan som de sprutade in gav en annorlunda känsla. Blev varm i hela kroppen på ett rätt obehagligt sätt. Men röntgen gick fort.

När vi kom tillbaka så vara bara mor, far och ex-frun kvar. Himla tur att Ex-frun var kvar för det var ju Lego som skulle byggas ihop. Hon är en fena på Lego, bilbanor och annat sånt där. Den talang jag har gäller bara brios trätågbanor men det andra överlåter jag med varm hand. Jag hann med att inhandla en grön, ganska ryslig pläd som jag skall ha med till sjukan. Vill helst inte ha en gul Landstingsfilt för då är man ju sjuk...

Kvällen har förflutit i ett rogivande tecken. Maken är iväg och trubadurar på svägerskans hundra års fest. Rättare sagt 40 år+40 år+20 års fest, hon är inte så lastgammal som det lät. Grabbarna kollar på film och jag och Princess har gjort det vi gör bäst. Vi har suttit på altan och pratat om vem som är ihop med vem, hur gamla de är och vad de hade på sig. Känns bra. Man blir lätt trött på att prata om cancer. Ibland känns det till och med som att läget i Syrien som ett upplyftande ämne för det behöver man ju inte (tack och lov) leva i.

Visst är det cancer jag har. 

Det är Hodgkin av nodulär sklerotisk typ. Det betyder på svenska att det är en vanlig variant av Hodgkins och den andra rotvälskan betyder att denna typ av tumör knyter till sig bindväv. Det är en vanlig grej på folk mellan 15 och 30 år. Så det var ju lite skit att den dök upp strax innan min 30 årsdag. Det var onödigt.

Så nu på Måndag kl 09:00 blir jag inlagd, likt en gurka. De ska då kolla så att jag är frisk nog för behandling. Alla blodprover tyder på det, jag har blodvärden som en fullblodshäst. Inga höga värden av vita blodkroppar, ingen HIV, ingen Hepatit. Knappt skit mellan tårna. Det som de skall göra nästa vecka är:

• Ultraljud av hjärtat så det tickar och går som det ska
• Tandläkarbesök så jag inte har några infektioner i foderluckan
• Gynbesök, så att jag inte är gravid (vilket jag inte är)
• Ev ett benmärgsprov

Sen skall de klämma in en PET-CT röntgen. Det låter riktigt "city akuten" och funkar så att man får en lågdos med olika radioaktiva ämnen injecerat (stavning fri att rätta) och sedan röntgen i någon special apparat. Jag antar att det är samma grej som spårförsöken jag jobbade med en gång i tiden...

Jag chockade nog överläkaren idag, i vanlig ordning. Jag stövlar in, sätter mig och säger: -Nu skippar vi snacket. Har jag cancer?

Tyvärr sa han ja och började förklara. Jag avbröt honom och frågade: -Kommer jag att dö?

På den frågan sa han som tur var inte ja på men tyvärr sa han inte nej heller.

Så, det blir cellgifter och strålning. Jag kommer med största sannolikhet att tappa håret. Fast jag har köpt en New York Yankees keps. Det har jag alltid velat haft. Och underbara HG har beställt en Tap Out keps. (Det är ett MMA klädmärke.) Må hända att jag blir sjuk, uppsvälld och flint MEN jag tänker vara bad to the bone...

Så sammanfattningsvis: Livet känns just nu rätt så...ja, fyll i med valfritt könsord. Själv har jag dragit ramsor som skulle få Kapten Haddock att bli röd om öronen. Men inte hjälper det. Fuck....

Idag har maken och jag bröllopsdag, nummer tre i ordningen. Varje bröllopsdag upp till tio år har ett namn såsom pappersbröllop (2 år) och bomullsbröllop (3 år) och vi har gett varandra en present baserat på det temat. I år har vi läderbröllopsdag. Detta kunde ju ha blivit hur kinky som helst men som de vuxna och balanserade människor vi är (hrm..) så höll vi det på rätt sida gränsen. Maken hade gömt en present under min kudde som innehöll ett jättefint läderarmband med en bronsfärgad vinge på. Blev jätteglad! Sen att det passade ihop med det fräsiga halsbandet som jag fick av Kvast-Hilda på min 30-årsdag var bara grädde på moset. Jag samlade ihop alla utspridda snusdosor, la i kylen och lade hans present ovanpå. Det tog inte många sekunder för honom att hitta den! Han fick en plånbok och verkade glad över detta. Det kan varit lycka över att ha hittat allt sitt snus också, osäker på den punkten.

På dan åkte Lillasyster och jag in till stan och födelsdagshandlade åt Lill-Grabben. Det blev en liten grej till de två stora också, kunde inte låta bli. Så om ni läser det här nu och vill veta vad det är så: Pilutta er! Ni får hålla er till på fredag!

På eftermiddagen kom min kafferepskompis Lojs och...just det, drack kaffe. Fanns det ett OS i dricka-kaffe-och-prata-skit så skulle vi ha chans på medalj. Nu på kvällen åkte vi och käkade på Marsöfiskaren. Åk dit om ni inte har varit! Naturligtvis tog vi en sväng för att åka och glo. Var förbi Tant Bruns rätta stall och hälsade på min ärkefiende: tuppen Sigvard. Han tycker inte om mig och känslorna är besvarade. Vårt möte var lika kyligt som vanligt.

Känns bra att göra något bara för att slippa tänka på morgondagen. Det ska ändå bli skönt att veta någonting. De senaste veckorna har varit ett fullständigt vakuum. Jag har varit mer förvirrad än någonsin och det är en hel del det. Men, jag är inställd på cancer och har planerat inför det. Är det nu inte cancer så är det bara att avblåsa katastrofplanerna. Så jag gör mitt bästa att hålla känslostormarna nertryckta under ett decimetertjockt lager av logik och planering.

Vare sig jag har cancer eller inte så har den här tiden varit ett uppvaknande för mig. Livet kan faktiskt ta slut. Du har döden på dörrmattan hela tiden, frågan är bara om han blir inbjuden eller inte. Och här är han inte välkommen! Eller som min Karlssonkompanjon skulle uttryckt det: Han får en fotjävel i röven!

Idag har jag haft en underbar dag ute hos Kvast-Hilda med familj. Vi öppnade dagen med en fika på terassen till hennes stora hus för att sedan ta med oss hundarna ner till sjöboden där vi kraschlandande i varsin solstol. Visst är det lustigt hur man kan spendera sex timmar med en människa och prata hela tiden!

Vi gick igenom livet, jobb, jobb vi har haft och framtiden.

Jag lever ju som bekant i ovissheten om jag är svårt sjuk eller svårt frisk. Jag tror det är viktigt att sätta upp mål som sträcker sig bortom en eventuell behandling. Då blir inte behandlingen det stora målet utan mer ett fartgupp på min väg.

Jag passade på att ta en sväng med bilen och göra något som vi bonnläppar gillar: åka och glo. Så jag tog en sväng och kollade vem som har slagit hö. Ska det hålla på att regna småspik hela sommaren så blir det ensilage i boxen hos Tant Brun. Men då blir hon glad....och fet.

Men just är det mycket mer än hö att hålla i tankarna. Vad får jag för besked på torsdag? Är jag sjuk eller bara frisk med urballade lymfkörtlar? Och mitt i allt detta: Lill-grabbens fyraårsdagen. Han har önskat sig en bilbana och en mjukistiger. Men vi slänger in en låda lego och vattenpistoler, ett säkert kort. Det får bli ett nytt Lego-tvspel, jag är så trött på Lego Star Wars!