Morgonen började riktigt bryskt när min farbror ringde och väckte mig för att berätta att huset som farmor och farfar hade var nedbrunnet. Det hade tydligen börjat brinna under sen-natten och trots att brandkåren var där snabbt så fanns det inget att göra utom att se till att branden inte spred sig. Huset ägs nu utav pappa och hans tre syskon och hyrs av ett par. Paret hann tack och lov ut men det var på det berömda håret. Jag tycker så fruktansvärt synd om pappa och hans syskon men framförallt tycket jag synd om paret som hyr huset. Jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt än en brand. Stackars människor. Som tur var så uppmärksammade en granne dem och såg till så de kom in i deras hus och fick den mest akuta hjälpen.

Min farbror fick inte tag i pappa och mamma så jag åkte till dem. Jag gjorde tappra försök att väcka dem men till sist fick jag helt sonika gå in och väcka dem.

Jag var ute och tittade på huset i eftermiddags, eller resterna av det. Det enda som finns kvar är skorstenarna. Det brann fortfarande på sina ställen när jag var ute och tittade. Först blev jag chockad och tårarna bara rann. Jag stod en lång stund när jag lugnat ner mig och bara tittade, mindes hur det såg ut.

Ett hus är förvisso bara en grund, ett tak och däremellan bräder och spik men det är ändå så mycket mer. Det rymmer så mycket minnen. Men minnena finns kvar även om huset inte finns. Men det känns onödigt, så onödigt! Vi är många i min släkt och huset betydde så otroligt mycket för oss allihop. Det kan jag med gott samvete skriva utan att ringa runt och fråga! Men framförallt så har två människor blivit hemlösa och det är så fullständigt utan mening. Åter igen denna fråga: Varför?

Men, det kommer en ny dag imorgon och en till efter det. Det enda viktiga är att ingen kom till skada eller ännu värre, omkom. Mina tankar är hos paret. De är inte förtjänta av det här.