Idag fick jag ett infall och gick en promenad. Jag är egentligen helt emot alla former av motion och har svårt att förstå meningen med att gå bara för gåendets skull. Går man så ska man någonstans i min mening. Lillasyster har gjort tappra försök att få med mig på promenader men har gett upp då jag påpekat att jag skaffade minsann inte körkort för att jag skulle gå. Så hennes försök har varit lika framgångsrika som den gången Hemhem försökte få med mig på spinning. Sällan att jag sätter mig inomhus och cyklar utav bara fasen utan att komma en centimeter framåt. Så för säkerhetsskull ringde jag till både Hemhem och Lillasyster och förvarnade om min promenad så att de inte skulle läsa det här och bli svårt chockskadade. Man måste visa lite omtanke jämtemot sina vänner.

Jag övervägde att ta på mig ett par gympadojor (är nästan säker på att jag har några någonstans) men där kände jag att gränsen gick. Så promenaden skedde i stallskorna. Nån måtta får det vara.

Om det var promenaden eller ett allmänt välmående som satte agendan för dagen vet jag inte men jag har varit hur pigg som. Jag tog tag i något som jag stört mig på ett bra tag, nämligen källarfönstren. Jag får erkänna att jag, trots mitt gebit, inte har putsat dem en enda gång sen vi flyttade in för fem år sen. Men idag blev det gjort plus att jag sydde nya gardiner (som nästan blev rakt sydda) som jag satte upp. Kusligt husligt gjort av mig!

Min bokbytarbekant har varit här och lämnat av en kasse med böcker. Jag tackar å de varmaste! Bland dessa fanns boken Ladies av Johan Hakelius. En härligt skriven bok om engelska exentriska ladies. Boken inleds med min favoriter, Two fat ladies. De här underbara damerna som reste runt i England på en gammal motorcykel med sidovagn för att laga riktig engelsk mat på de mest ohygiensika vis man kan tänka sig. Har hunnit bara en liten bit in i boken och redan fått mig en hel del goda skratt!

Så var det här med cancer. Igår hörde de av sig ifrån Kalmar för att berätta att de har bokat in en CET-röntgen i Lindköping i nästa vecka. CET-röngten är någon form av kontraströngen där de får en översikt över hela kroppen. Det hanns inte med att göras i somras för det fanns så dåligt med tider och de ville komma igång med behandlingen istället. Röntgen görs för att avgöra om jag behöver få strålning eller inte. Jag bad dem även att göra en jämnförelse mot den vanliga kontraströntgen jag gjorde i somras för att kontrollera att behandligen verkar. Att det funkar begriper jag förvisso själv då knölarna har blivit markant mindre och en del har till och med försvunnit. Men det skulle kännas riktigt fint att en läkare kunde säga att den och den lymfkörteln har blivit så och så mycket mindre. Att få ett sånt besked skulle tagga mig riktigt mycket.