Ronden kom galopperande förbi och meddelade att jag får åka hem! Det var bara bristen på golvyta som hindrade mig från att flyga ur sängen och dansa segerdans. Ett par dygn på sjukan känns som två veckor normalt liv ungefär. Hem ljuva hem!! Maken kommer tidigast kl 16 men jag är redan duschad, omklädd och färdigpackad.

Det ska bli skönt och sova i sin egen säng inatt. Har sovit sammanlag ungefär sju timmar sen jag kom in. I natt gjorde jag ett tappert försök men kunde inte komma till ro. Jag tog en liten analys av varför. Kunde det vara oro över att jag var sjuk? Nä..Jag är ju på ett sjukhus, vilket i min värld är helt rätt ställe att vara sjuk på. Kunde det vara att jag saknade familjen? Klart jag sakar familjen något hemskt men jag kommer ju inte vara borta för evigt. Sen kom jag på det: klockan på väggen! Den har ett helt orytmiskt tickande. Med jämna mellanrum går den från tick tack till att haka upp sig på tick tick för att sedan följa upp med ett högt TACK, sjukt irriterande! Så jag flög ur sängen, rev ner klockan, tog ur batteriet, la mig i sängen och somnade som ett barn. Då var klockan tre och vid kl sex kom nattpersonalen och gav mig antibiotika. Och efter det gick det inte att somna om.

Så då gick jag upp och tittade på snöyran utanför och gottade mig åt att jag inte behövde gå ut. Jag är övertygad om att jag kommer somna ovaggad inatt!

Sen till frågan varför jag egentligen var här. De kunde hitta en lunginflammationsbakterie...i mitt näsprov. Så det är anledningen till att jag har varit så sjuk. Jag har haft lunginflammation i näsan. Den bakterien har ju navigerat fel å det grövsta. Fast det var ju en evig tur att han inte hade en gps för då hade ju suttit i lungorna och varit riktigt illa. Att det är en han är ju solklart, en kvinnlig bakterie hade frågat om vägen.

Mitt cellgift blir inte så förskräckligt förskjutet heller utan går av stapeln på torsdag, om nu inte något händer. Känns bra, vill bli klart med cellgiftet så jag vet om jag är frisk eller inte.