Idag var det avslutning på Stor-Grabbens tennistermin och det delades ut priser till en tjej och kille som har utvecklats mycket, är en bra kamrat samt varit duktig på träningarna. Och det priset fick Stor-Grabben!! Han var jätteglad när han kom hem och visade och Maken hade växt minst en decimeter av stolthet. Själv blev jag så glad så jag grät (i vanlig ordning). Jag är så himla stolt!

Idag har jag pratat ikapp allt jag har missat med mina vänner. Det har pratas med Karlssonkompanjonen, Lillasyster, Lojs, min jagande vännina i urskogen och Kvast-Hilda. Min telefon är alldeles röd och skriker om nåd. Jag har dock hunnit med att ta fram alla tomtar då jag kom på att julafton är ju typ hur snart som helst. Har inte tomtat ihjäl mig utan ställt fram några i fönstren mest, är ju som bekant lite mer för julkulor. Till min stora lycka har jag kunnat äta middag idag! Det tog tid och köttet fick tuggas ordentligt men det gick (ja, med bedövning då). Himla tur för jag är bra trött på äggröra nu. Har skapligt ont i gommen för tillfället men jag är mätt och det väger tyngre.

Det ska tydligen komma in mer snö om man får tro tidningarna. Detta leder till att vi får se ännu mer av våra katter än vad vi redan gör. Mormor Katt har förvandlats till innekatt och går ut max en gång om dagen och då hon är ute i tio minuter. Idag fick hon för sig att hon skulle ut när det blötsnöade som mest. Hon satte full fart i hallen, halvvägs ut genom dörren fick hon syn på vädret varpå hon drar på en tvärnit och vänder om in igen så fort hennes kroppshydda tillät. Men behöver man gå så behöver man så hon smet ut genom kattluckan och kom tillbaka efter två minuter och höll på att krafsa ner hela dörren innan jag hann fram för att släppa in henne. Hon gav mig en mycket förnärmad blick som sa precis vad hon tyckte och tänkte om att jag inte stod på pass vid dörren och väntade på henne. Häromkvällen när det var så himla kallt kom Soda och jamade en lång harang i alla möjliga tonlägen när vi satt i soffan. Han gick sedan ut i tre minuter innan han kom infarande igen som en projektil. Så det han sa med sitt jamande var antagligen: -Hörrni! Det är svinkallt ute och jag måste pinka så gå inte och lägg er än på ett tag va??

Jag gillar mina katter och deras personlighet. Antagligen kommer jag bli som crazy catlady från Simpsons när jag blir gammal....

kan jag meddela att jag, hårt bedövad, lyckats äta en skiva julskinka. Eller det kanske mest är till min egen glädje men fast föda, here I come!

Idag har jag haft en dag som normal människa utan tabletter och sprutor vilket känns helt suveränt!

Jag har ägnat dagen åt helt vanliga saker som att städa, tvätta och äta lunch. Det går nog inte att förstå hur härligt det är med en helt vanlig dag efter allt härj som har varit. Jag har gått runt med ett stort leende på läpparna. Inte bara vara vaken en hel dag utan att också vara pigg samtidigt...obeskrivligt!

På eftermiddagen kom Hemhem hit på en kubik med te. Dagens ämne var barnuppfostran och var man sätter gränser. Det finns säkert föräldrar som har en genomtänkt plan med allt, tyvärr är jag inte en av dem. Jag gör som jag gör med så mycket annat, jag kör på känn. Antar att jag får läsa i deras "Mommy dearest" böcker sen vad jag skulle gjort annorlunda. Fast det är inte lika mycket omvärldshets med stora barn som det är med bebisar. När man har en bebis verkar hela världen ha rätt till en åsikt. Om man ammar eller inte (där de stackars flaskmatande mammorna ofta blir lynchade och upphängda i ett träd), om alla svindyra pedagogiska leksaker i trä som är så bra, om sovrutiner, om nappens varande eller icke varande, om vem som går upp på natten och så vidare tills man helt sonika reser sig upp, tar sin bebis och går. I mina många väntrumsminuter som har förflutit så har jag råkat bläddra i några "Vi Föräldrar" och jag pallar max några sidor sen har jag bara lust att slänga ifrån mig tidningen och skrika: -Men slappna av för hundan! Ert barn kommer inte bli massmördare bara för att han inte kan somna utan napp när han är fyra månader!

När barn ändå är ämnet så har jag idag fått storstryk i Pettson och Findus Memory av Lill-Grabben. Han fick nog det minne som jag aldrig haft. Vi pusslade fem pussel på raken tills Maken kom hem med de stora barnen. Då rasslade det igång för fulla muggar med vardagsrumshockey och Swedish house mafia på spelaren. Härligt! Gillar när alla är här och det är lite ös!

Sitter här såhär på nattkvisten och filosoferar lite över veckan som gått och kommer fram att det har kommit mycket bra ur den.

Nu är jag behandlad för vad det nu var för skräp jag hade i kroppen och känner mig som en helt vanlig människa vilket är ovanlig för det var länge sen jag gjorde det.

Jag fick ett fantastiskt bemötande inne på sjukhuset. Alla var så snälla och vänliga. Även om de stack mig en hel del men det hjälpte ju

Rummet på sjukan var också bra. Egen tv, eget badrum och en helt ok säng. Maten är också helt ok och gillar man inte den så har de en uppsjö med mackor, yoggi och vad man än kan tänka sig

Allt stillaliggande har lett till att min vänster arm nog har läkt. Har inte ont i den hur jag än vrider och vänder på den

Nu när behandlingen blir uppskjuten tills på tisdag så får jag hela fem dagar som normal människa. Inga tabletter (bortsett från pencillinet) och inga sprutor.

Allt mitt febersvettande gjorde att min pyjamaslåda blev genomgången vilket behövdes för det rådde en salig röra där

Jag är också tacksam över alla blodgivare. Utan er hade jag sett ut som ett lik med mina dåliga blodvärden

Så det fanns en hel del guldkorn i skräpet ändå!

Det blev som sagt ingen cellgiftsbehandling för mig idag då mina infektionsprover var lite för höga. De låg på 54 vilket är klart mycket bättre än helgens 210 men ändå lite för mycket för att ge cellgift. Så vi flyttade på det tills på tisdag istället så att jag hinner bli frisk. Var dock ändå nere i Kalmar och pratade med tant doktorn för säkerhetsskull.

När vi efter besöket satt i väntrummet i väntan på vår nya tid så började det att kurra i min magen. Då jag fortfarande är öm och sårig i munnen så kan jag ju inte äta vad som helst eller rättare sagt, knappt någonting. Jag kom dock på att jag hade en näringsdryck som jag fick i helgen kvar i handväskan så jag tänkte att den provar vi. Jag kom att prata med en trevlig kvinna i väntrummet som liksom jag har häst. Maken såg lättat ut när hans telefon ringde så han kom ifrån hästpratet. Så jag satt där, pratade häst i godan ro och drack min dricka. När vi sedan skulle resa oss och gå fick jag fullständigt paltkoma. Att man kan bli så proppmätt på en sån dricka trodde jag aldrig! Det kändes som att jag kom ifrån ett julbord.

Maken och jag styrde stegen mot Rusta istället. Jag hängde på vagnen och försökte rapa näringsdryck med svartvinbärssmak så diskret som möjligt. Min kropp blev överlycklig över att få i sig lite energi så jag blev hur varm som. Det fanns bara en sak att göra och det var att kasta mössan. Det är egentligen lite festligt att se folks reaktioner när man kommer gående och ser ut som ett bowlingklot. Många tittar till, ser sedan bort och sen glor de som fasen när de tror att man inte ser. Mötte på två kvinnliga anställda som sprack upp i stora leenden och hälsade på mig. De tyckte antagligen att:

1) Jag såg för roligt ut

2) Att jag är modig som inte döljer min sjukdom

3) Att Maken är snygg och att kan den där skalliga och kortisonsvullna tjejen hitta en så snygg karl så är hoppet inte ute för mig

Hur som så hittade vi mycket bra grejer, bland annat en ny stor dörrmatta och en brandstege. Jag köpte julkulor naturligtvis! Hittade ett par jättestora vita som nu hänger i hallfönstret (bild finns ett inlägg bakåt).

När vi kom hem så hade Mamma diskat, dammsugit, hängt tvätt och strykt. Hade jag tio miljoner att ge min mamma så skulle jag. Hon är helt underbar!! Gissa om jag kommer att ta hand om henne när hon blir gammal och spattig!

Idag var det provtagning inför morgondagens giftning i vanlig ordning. I och med att min Port-a-Cath är inne i en form av trotsålder och ibland vägrar lämna ett backflöde (alltså blod) så är jag nu ordentligt sönderstucken. Vi provade först idag i vänster armveck där det inte kom en droppe medan höger armveck ser ut som den levt på Plattan i några år. Tur att det då finns bra folk inom sjukvården! Härliga sjuksyster Kanin (internskämt mellan henne och Lill-Grabben) stack nere vid sidan av handleden istället. Jag som inte diggar nålar på händerna var lite tveksam men man måste ju prova. Attans vad lätt det gick! Och det kändes mycket mindre än i armvecket. Där ser man! Var dag lär man sig något nytt!

Efter detta passade Mamma och jag på att beta av lite inskaffande av julklappar. I vanliga fall brukar man tänka "När ska jag hinna köpa julklappar!". Nu är det mera "När kommer jag orka köpa julklappar?". Så nu när jag kan gå upprätt så passade vi på att bland annat bränna in i leksaksaffären och smita iväg för att köpa till Maken. Mamma och jag är inga segdragna shoppare, att gå i timtal i affären och titta på allt ger oss både nervösa besvär. En timme och en hel del pengar senare så var det klappat och klart så att säga. Jag måste faktiskt säga att i år fick jag allt till det med några klappar... Men tyvärr lilla familjen, mina läppar är förseglade!

Väl hemkommen så lagade jag till en kulinarisk fullträff bestående av pulvermos. Jag har fortfarande ont som bara..lägg in valfri svordom..i munnen efter att jag var så sjuk. Det börjar bli bättre men är svullen och öm i tandköttet så det är Yoggi, pulvermos och äggröra som står på menyn. Helst utan kryddor. Om jag bedövar truten innan jag äter så går det ganska bra. Visst, jag kan klämma i mig en macka men det tar en evig tid då jag får sitta och tugga med framtänderna som en gammal åkerkamp. Även tandborstningen är ett spännande moment, först rejält med bedövning och sedan borstning med barntandborste. Men jag har en alldeles egen barntandborste, en grön med Katten Jansson på.

Men jag har fått sova inatt i varje fall för första gången sen i lördags och det var himmelriket! Hostan börjar ge med sig nu och det är en evig tur för jag har en sån sjuk träningsvärk i magen! Undrar om man kan hosta sig till rutor på magen?

Jag har mått så himla bra idag! Helt underbart! Jag har inte bara varit vaken utan även pigg!

Sömn blev det dock inte så mycket med i natt med denna eländiga hosta som har hållit mig (och resten av familjen) vakna. Några timmar blev det i varje fall och det verkar räcka.

Lill-Grabben och jag har tagit igen förlorad tid idag och det behövde vi båda två. Det märktes att han tyckte det var jobbigt med min frånvaro. Han har dock berättat för mig att när han minsann låg på sjukhus så var han där i fyra dagar, på våning 20 och två slangar i kroppen och det är ju bra mycket mer än mina två dygn på våning 8 med en ynka slang fast i kroppen.

En rackars massa snö blev det ju också så Maken har kört som en vettvillig med snöslungan. Han har även kört hela vår lilla paralellgata vilken inte är den mest prioriterade i snöröjningssammanhang. Han och Lill-Grabben har byggt på en snöborg på uteplatsen. Jag har passat på och städa sovrummet för det kändes lite sjukdomsäckligt där med det gick att råda bot på.

När det lyckades bli en lugn stund över så läste jag Östran om nya vändan i Itestgate. Min spontan reaktion är de pengarna kunde använts till något bättre. Nu var ju inte tanken att projektet skulle skena iväg kostnadsmässigt men så kan det gå när saker får gå Windh för våg.

Ronden kom galopperande förbi och meddelade att jag får åka hem! Det var bara bristen på golvyta som hindrade mig från att flyga ur sängen och dansa segerdans. Ett par dygn på sjukan känns som två veckor normalt liv ungefär. Hem ljuva hem!! Maken kommer tidigast kl 16 men jag är redan duschad, omklädd och färdigpackad.

Det ska bli skönt och sova i sin egen säng inatt. Har sovit sammanlag ungefär sju timmar sen jag kom in. I natt gjorde jag ett tappert försök men kunde inte komma till ro. Jag tog en liten analys av varför. Kunde det vara oro över att jag var sjuk? Nä..Jag är ju på ett sjukhus, vilket i min värld är helt rätt ställe att vara sjuk på. Kunde det vara att jag saknade familjen? Klart jag sakar familjen något hemskt men jag kommer ju inte vara borta för evigt. Sen kom jag på det: klockan på väggen! Den har ett helt orytmiskt tickande. Med jämna mellanrum går den från tick tack till att haka upp sig på tick tick för att sedan följa upp med ett högt TACK, sjukt irriterande! Så jag flög ur sängen, rev ner klockan, tog ur batteriet, la mig i sängen och somnade som ett barn. Då var klockan tre och vid kl sex kom nattpersonalen och gav mig antibiotika. Och efter det gick det inte att somna om.

Så då gick jag upp och tittade på snöyran utanför och gottade mig åt att jag inte behövde gå ut. Jag är övertygad om att jag kommer somna ovaggad inatt!

Sen till frågan varför jag egentligen var här. De kunde hitta en lunginflammationsbakterie...i mitt näsprov. Så det är anledningen till att jag har varit så sjuk. Jag har haft lunginflammation i näsan. Den bakterien har ju navigerat fel å det grövsta. Fast det var ju en evig tur att han inte hade en gps för då hade ju suttit i lungorna och varit riktigt illa. Att det är en han är ju solklart, en kvinnlig bakterie hade frågat om vägen.

Mitt cellgift blir inte så förskräckligt förskjutet heller utan går av stapeln på torsdag, om nu inte något händer. Känns bra, vill bli klart med cellgiftet så jag vet om jag är frisk eller inte.