Denna senaste vecka med sol och vårvärme har gjort mig likt en ko på grönbete. Ja, inte att jag har börjat råma eller så men jag har bara gått runt och njutit av stunden utan att reflektera. I söndags morse (alltså morse för mig, förmiddag för er andra) så gick jag ut för att hänga tvätt då det slog mig vad jag har gått igenom och att jag klarade av det. Jag blev så rörd att tårarna bara rann. Så där stod jag och hängde tvätt och lipade som en barnunge. Det var bara så underbart att få se våren.

Och i den känslan har jag bara vandrat vidare!

För tillfället håller jag på att gå in mina nya skor som jag ska ha på svägerskans och blivande svågerns bröllop. De är fantasktiskt snygga (skorna) och har redan gett mig skoskav på ena stortån och mittentårna är i skrivande stund helt bortdommnade. Men det vet ju varje kvinna att ju fler tår man tappar kontakten med, desto snyggare är skorna. Till min stora lycka hittade Maken klänningen som jag hade tänkt ha på mig. Det enda jag hittade i garderoben var, förutom prickiga, röda klänningar. Just rött på ett bröllop betyder ju att man har varit i lag med brudgummen och mitt minne är ju som alla vet fruktansvärt selektivt men jag är helt säker på att så inte är fallet. Så nu sitter jag här i soffan med håret på ända, iförd ett urtvättat nattlinne i storlek 42 med trycket "världens bästa mamma" och med ett par snygga högklackade på mig. Det är kanske så jag ska vara klädd på lördag? Poängen är väl bara att man inte är snyggare än bruden? Och dessutom så stod det fri klädsel på inbjudan!

Jag var hos farbror doktorn i häromdagen och fick det glädjande beskedet att jag är fortsatt kärnfrisk! Helt underbart! Frågan är bara när jag ska kunna åka ner till Kalmar utan att känna smaken av kortisontablett i munnen. Det satt med ytterligare en läkare under besöket som tydligen var intresserad av Hodqskins. Han frågade om mina symtom innan jag startade behandlingen och jag sa som det var: Jag kände mig kärnfrisk fram till dess att behandlingen för att göra mig frisk startade.

Kära nån... Nu börjar det domna i underbenen med. Jag måste nog väcka Maken och övertala honom om fotmassage. Det kanske blir stallskorna på lördag ändå...