Priset i denna kategori går till min Mamma och Pappa

Jag börjar med Pappa, den ständiga reparatören. Han har varit här och lappat och lagat på allt trasigt, dykt upp med gott bröd och bara trillat in för att prata lite. Pappa har även tillsammans med Lillasyster stått för Tant Bruns höleveranser vilket jag är sjukt tacksam för!!  En av de bästa sakerna med den här sjukdomen har varit att pappa och jag kommit varandra nära. Vi kramas rätt ofta nu för tiden och det har vi behövt både han och jag!

Och så lilla Mamsen som skött all markservice här i Fårbo. Och då menar jag all markservice! Hon har kommit varje morgon och lämnat Lill-Grabben på dagis (jag har bara vänt mig om och sovit vidare) och sedan hämtat honom på eftermiddagen, varje dag i ett halvår. När Lill-Grabben inte har kunnat gå till dagis så har han varit hos henne hela dagarna istället. Hon har tagit hand om mig när jag har varit hängig och varit med mig in för mina provtagningar. När Maken och jag kommit tillbaka från cellgiftsbehandlingarna så har vi funnit disken fixad, huset städat och färdig mat. En sån lyx! Hon har handlat, lånat ut sitt internet, pratat i telefon med mig minst tre gånger om dagen. Precis allt!

All denna markservice har gjort att både Maken och framförallt jag har kunnat koppla av. Man känner sig mycket bättre när det rent och ordning omkring en! En vacker dag kommer jag krama min mamma tills hon blir klädsamt blå!

Jag har sagt det arton gånger om dagen och jag säger det igen: Tack Mamma och Pappa! Det här hade aldrig funkat om det inte varit för er!! Ni är helt underbara!!

Idag när jag skulle ut för att mata småfåglarna, eller pipperna som jag säger för det låter roligare, så såg jag slag OCH bajs ifrån vildsvin! Jag blev skogstokig! Men sen tänkte jag: Äh vad tusan, det är ju jul! Jag låter dem gå här och böka och plockar dem efter trettonhelgen.

Resterande av dagen har bara gått till mys. Lill-Grabben och jag har spelat Zoo Tycoon på dator. Himla roligt spel som går ut på att man bygger ett zoo och tar hand om djuren. Lill-Grabben har en grej för strutsar, han gillar dem stenhårt. Vi hann även med en vända med ett Lego spel som han fick av Mormor och Morfar och det var riktigt roligt!

Maken kom intrillande med Stor-Grabben och Princess. Jag och Lill-Grabben har tjatat oss till tacos till Makens stora förtret. Han är inte särskilt förtjust i det men han blev nedröstad. Så nu dröjer det ett år tills jag kan övertala honom nästa gång.

Nu sitter vi och tittar på Hot Shots på kanal 7. Eller vi försöker titta på Hot Shots. Det finns nämligen en liten artist i familjen som kör uppträdanden framför tv-apparaten. Han visar upp alla sina finaste konster med ett: -Titta vad jag kan! Han är inte så lite lik sin storebror och sin far om vi säger så...

Det är bara Princess och jag som är lite normala i den här familjen, det har jag hävdat hela tiden.

Detta pris går inte helt otippat till min underbare make och ständige vapendragare: Ragge!

Strax efter lunchtid den 28:de Juni stod min man och jag på parkeringen till Oskarshamns sjukhus, höll om varandra och grät som två övergivna barn. Jag kom precis ifrån mitt ultraljud av mina mystiska knölar och fått beskedet: Detta ser inte bra ut. Vi kommer skicka ner en remiss till Kalmar om det här.

Efter en stunds hysteri kom jag till insikt och sa: -Vi lovade varandra i nöd och lust. Jag är rädd för att vi går in i nödläget nu. Och ack så rätt jag hade....

Om det finns en skolbok i hur man hanterar en sån här situation så tror jag min man har läst den. Han har varit med på varenda läkarbesök, varit med mig på behandlingarna, hållt koll på tider, gett mig sprutor, sett till så att jag har fått rätt tabletter, förklarat vad läkarna menar, läst på om biverkningar OCH skött tvätt, städning, matlagning, snöskottning, pelletspannan OCH skött ett krävande jobb OCH tränat ett fotbollslag OCH haft förgjordat ont i sina knän under tiden OCH pusslat ihop mig när jag har havererat både psykiskt och fysiskt samt skött om min minskande frisyr.

Ska man klara av en sån här resa så måste man ha en partner som är ens klippa och det har jag och för det är jag så oändligt tacksam. Ett äktenskap är inte rosa moln hela tiden, det har vi märkt båda två. Men motgångar stärker en och när man har en stark person vid sin sida så blir man stark själv och kan se guldkornen i skiten.

Älskling! Jag fattar inte hur du har orkat och hur du orkar! Det är för mig en gåta hur en människa kan vara så stark som du! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dig. Tack för att jag får dela mitt liv med dig!  

Det är lika bra att börja med att säga som det är: bara för att behandlingen är slut så vet jag ännu inte om jag är frisk. Det vet jag först den siste Januari. Men just nu så ger jag fadderulingen i att tänka en månad framåt utan väljer att vara lycklig i nuet som den guldfisk jag är.

Tänk att jag kommer få möjligheten att under en månad få leva som en normal människa!

• Hämta min grabb på dagis
• Åka till min häst
• Köra bil
• Slippa ta tabletter
• Slippa cellgifter
• Äta mozzarella
• Äta räkor
• Kanske inte flåsa som en gammal åkerkamp bara för att jag gått uppför en trappa
• Våga gå till affären, själv...

Det känns som att jag står vid mållinjen och bara ser allt roligt framför mig.

Huka er! För nu kör jag så det ryker! (Ska bara vila mig i några dagar till först!)

Nu håller vi bara alla tummar och tår för att det har hjälpt!

Idag har klädkoden lytt pyjamas. Jag hade riktigt svårt att sova inatt då min mage har sagt ifrån å det bestämdaste angående tabletterna som jag har ätit den senaste tiden. Det är inte kramper eller halsbränna jag har utan nån slags värk som går från magen upp genom matstrupen (eller foderstrupen som jag sa när jag beskrev det hela för Karlssonkompanjonen). När det drar igång så är det lögn att sova eller ens koppla av. Men jag hade en jättebra deckare som sällskap, Ninni Schulmans debut Flickan med snö i håret. Jag somnade dock framåt fyratiden efter att ha ätit några knäckebröd.

Någon som är förvirrad av mina nattliga magvärksmackor är Basse Katt. Han är väldigt bortskämd och van vid att få en smörklick när det breds mackor. Således så skulle jag kunna väcka honom från de döda enbart genom att öppna locket på smörbyttan. När det är dags för en nattfika så hör jag en tung duns följt av en yrvaken katt som snubblar in i köket. Många gånger tror jag att han går i sömnen och att han reagerar instinktivt på ljudet bara. Men han ser för rolig ut när han sitter på köksgolvet, mitt i natten, så yrvaken att ögonen går i kors på honom!

Nu när jag ändå har lättat på locket på stora gnäll-lådan så kan jag berätta att min skräparm dvs vänster har börjat värka igen. Så länge jag inte använder den, som när jag låg som en grönsak för några veckor sen går det bra men så fort jag börjar använda den minsta lilla så är det kört.

Dommningarna i mina fingertoppar kommer och går, ibland märks det mer ibland mindre. Inget som stör mig i dagsläget mer än att det är lite svårt att greppa om en penna och känns lustigt när jag skriver på tangetbordet.

Kära hjärtandes vad jag har gnällt här idag, det är nog dags för Fru Karlsson att sova lite! Imorgon är det förhoppningsvis min sista behandling! Jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas!

Priset för året hjälpare/årets icke-egoist går till min vän Karlssonkompanjonen!

När jag förstod att jag inte var överansträngd utan hade cancer och skulle behandlas så fick jag ett stort problem. En problem på minst 500 kg vid namn Tant Brun. Hur skulle jag kunna be Maken, Mamma och Pappa att de skulle ta hand om henne under min sjukdomsperiod? Då kommer Karlssonkompanjonen infarande på änglavingar (i form av en nagellacksröd Ford Cougar) och säger: Det är lugnt! Jag tar henne!

Jag har inte en enda gång behövt att vara orolig över Tant Brun och det har (och är) helt underbart! Är det skräpväder så vet jag att hon är intagen, hon är kanonfin i hullet och blank i pälsen som en ål. Det har varit något fruktansvärt tungt att inse att jag orkar inte med stalljobbet och ännu tyngre var det när läkaren menade på att dammig stallmiljö inte var bra för mina luftrör under behandlingen. (Dammig stallmiljö? tänkte jag. Den läkaren har uppenbarligen inte varit i Karlssonkompanjonens stall).

Jag kan inte med ord beskriva hur oändligt tacksam som jag och min familj är för det jobb som Karlssonkompanjonen lagt ner sen i sommar på min häst. Det är fodringar, ut och insläpp, mockning, bokning och passning av hovslagare och så vidare i all evighet (ni som har/haft häst vet vad jag snackar om). Under tiden har hon jobbat som en galning, har egen häst, lite andra hästar som kommit och gått, renoverat hus och brakat sin rygg. Men inte ett klagande ord. Inte ens när Tant Brun försökte äta upp hennes ponny.

Jag ser fram mot att få kunna börja mitt liv i stallet igen. Varenda kväll innan jag somnar tänker jag på min lilla bruna märr och längtar tills jag orkar igen (vilket får se till att bli snart!) så att jag kan lösa av Karlsson i hennes slit. En behandlings kvar, sen jäklar ska jag ut i stallgången igen!

Men fram till dess:

Tack underbara Karlssonkompanjonen för det du gjort och gör! Du är en värdig vinnare i denna kategori! Och när du behöver hjälp sen så har jag några kärror hästbajs att mocka ikapp!

Egentligen borde jag nu vika en kasse med strumportrosorkalsonger. Men det är så förtvivlat tråkigt. Det gapar så tomt i min strumplåda att jag i flera dagar har använt ridstrumpor istället (nästa steg är att länsa Princess strumplåda) och de enda trosor som finns kvar är mina dyra, märkestrosor som jag hade på bröllopet och numer bara använder vid speciella tillfällen. De speciella tillfällena är när alla andra underkläder är i tvätten och de är de enda kvar. Romantiskt eller hur! Det värsta i kråksången är att det finns en hel laddning med rena och torra underkläder i torktumlaren, bara att jag drar mig för själva sorteringen. Speciellt att lyckas få ihop alla sockor.

När jag bodde själv så löste jag det på ett mycket enkelt sätt. Jag gav fadderulingen i att para ihop strumpor och tömde i dem i stumplådan i en enda röra. Detta ledde till att jag under många år ytterst sällan uppenbarade mig med likadana strumpor och när jag väl gjorde det så uppstod en förvånad tystnad bland alla närvarande.

Denna bohemiska vana har jag dock lagt av med. Jag anser att det är Makens förtjänst. Inte för att jag var någon katastrof innan men nu har jag likadana strumpor, kommer oftast i tid, putsar inte längre sadel och träns inne i vardagsrummet och jag är nästan säker på att jag har ett pensionssparande.

Några ord om dagen som sådan: Lill-Grabben och jag öppnade dagen med att leka med leran som han fick i julklapp igår. I en av burkarna hade det dock möglat. Hur nu det kan gå till i en plastfilmstillsluten burk? Nåväl, den leran förpassades till soppåsen. Efter lunch kom Ex-frun med barn och sällskap för en dags julafton till. Vi åt upp det som inte åts upp igår och det som inte åts upp fick gå vidare. Nästan i varje fall, några köttbullar, skinka och kålpudding finns kvar. Annars har jag vilat mig idag, höll låda igår så det räckte. Kan ju inte vara i högform jämt.

Nu är det snart dags för nästa högtid: Nyår. I sann "Agnetas nyårskarameller"-anda tänker jag ge mig på att uppmärksamma personer som jag tycker behöver uppmärksammas, i kategorier som jag hittar på för stunden.