Idag var det ett nytt försök med att få nya sulor på min gamla sardinburk till bil så det bar iväg till Euromaster. På vägen dit konstaterade jag att det är ytterst få bilister som är läskunniga (eller jag som är trög). Nu när det är vägarbeten läggs med hela E:22 in till Oskarshamn så är det skyltat max 70 km/h men lik förgjordat kommer det en hel radda bilar och blåser om mig när jag ligger i lagliga 70 (nåja, halvlagliga 78 ungefär..)

Väl på plats så mötte jag upp Maken, Oslo och två av deras grabbar som var på Euromaster i samma ärende som jag så jag åkte med dem tillbaka till Oscarsgymnasiet och tog därifrån Makens bil. I och med detta så fick jag åka mjölkskjuts (Makens ord för alla extra ärenden) till systembolaget. Efter en stunds irrande bland hyllorna så var det dags att betala. Den mycket trevliga expediten tittar på mig aningens tveksamt och ber om min legitimation. Jag tittar förvånat på henne. Hon ursäktar sig med:

-Ja...Du ser ju så slät ut i ansiktet..

Jag brister upp i ett jätteleende och säger:

-Nämen tack! Vad gullig du är! varpå jag glatt langar fram körkortet. Hon tittar på det och säger:

-Åh! Nu förstår jag varför du blev så glad!

Vilken underbar människa! Hon gjorde hela min dag!

Väl hemkommen så tog jag tag i dagens telefonsamtal. Jag ska på mitt första återbesök nästa måndag för att ta reda på hur jag mår så jag ville stämma av med sjukskrivning och inbokning av blodprover. Den trevliga sköterskan på Kristinebergs vårdcentral frågade om jag hade en Port-a-Cath varpå jag snällt förklarar att det har jag men den är så fruktansvärt tjurig så prover har tagits i armvecken...och i händer...och i handleder. Är himla glad att jag blev friskt för nästa steg hade varit att sticka i fötterna och med min sopiga cirkulation så hade det väl tagit en hel dag att få ut tre rör blod. Men jag tror det kommer funka bra denna gång. Alla knutor som fanns i höger armveck är helt borta så förhoppningsvis har det läkt ihop. Hoppas det i varje fall, för det är lite obehagligt när kärlen spricker!

Efter en vända hos Lojs där vi med gemmensam intelligens lyckades returnera mitt Zalandopaket så var det dags att hämta min bil. Tydligen hade det inte gått så bra denna gången heller då mina nya däck tydligen har försvunnit på vägen till Oskarshamn. Men ny beställning har gjorts och nytt försök görs på torsdag. Mannen bakom disken sa att rätt var det är så kanske det finns åtta däck till min bil. Låter bra tycker jag, då kan vi sätta dem i par som man gör på traktorerna och då kan jag ju köra över vilken åker som. Nu finns det säkert de som hade blivit rosenrasande för att däcken inte fanns på plats för andra gången men det är inget som stör mig direkt. Retar man sig på småsaker så är man antagligen inte större än så.

Idag har Lill-Grabben och jag haft en riktig stalldag. Han har varit med och fodrat, mockat, fyllt på vatten och till hans stora glädje så byggde vi en borg av höbalar. Då kom ju den stora frågan: Vad är en borg egentligen? Jag försökte förklara det här med riddartiden och så vidare då han avbröt mig med: Aha! Farbror Robban bor ju i en borg! Jag förstod ingenting då jag har varit hemma hos farbror Robban och hans hem är ett helt vanligt radhus. Men sen förstod jag, radhuset ligger ju i GöteBORG....

Lill-Grabben har hela dagen idag berättat för alla han har träffat han och hans mamma minsann har byggt en Göteborg idag. Det har varit många oförstående miner i Fårbo idag om vi säger så.

Efter en sund middag bestående av pizza samt att vi skjutsade Maken till stan så han kunde hämta sin bil så återvände vi till stallet varpå jag, till Makens förskräckelse, frågade Lill-Grabben om han ville rida på Tant Brun. Lill-Grabben har visserligen suttit på Tant Brun otaliga gånger i boxen och så. Han var bara tre månader när han satt på Lillasyster ponny Husan men det får jag inte skriva för då blir Mormor så nervös. Men idag blev det premiärturen på ridbanan med sadel. Jag upphör aldrig att förvånas över Tant Brun. Hon är den klokaste häst jag har stött på. När vi lyft upp sonen i sadeln och förklarat vart han skulle hålla i sig så sa jag till henne att gå försiktigt. Hon smög iväg så försiktigt att hon hade kunnit blivit ifrånsprungen av en snigel med gickt. När hon märkte att Lill-Grabben satt med bra balans i sadeln så ökade hon takten en smula. På slutet så kunde han styra, starta och stanna. Eller, han glömde att det heter "ptro" men det gör inget för Tant Brun kan kommandot "stanna".

Så det var en mycket lycklig liten pojke med ett gigantiskt leende på läpparna i sadeln. Och jag förstår hans känsla! Att vara samspelt med ett så stort djur är rätt häftigt!

Vera hade det skapligt bekvämt i häktescellen. Hon hade fått både kaffe, en pocketdeckare och en kudde till sitt onda knä. Häktesvakten kände hon sen gammalt. Som liten hade han varit en förskrämd liten pojke. Vera mindes den dagen då hon funnit honom på vägen då han hade kört omkull med sin cykel. Hon hade lastat in både pojke och cykel och kört hem dem till sig där hon bjöd på saft, bullar och plåster. När pojkens pappa dök upp och fick se att den nya cykeln var trasig så hade han höjt armen för att utdela en örfil. Vera minns än idag hur hoppet tändes i pojkes ögon när hon gick emellan och lovade att om han rörde pojken än gång  till så skulle hon klå honom tredubbelt tillbaka 

”Både gott och ont går igen”, filosoferade Vera när häktesvakten stack in huvudet för att fråga om hon ville ha mera kaffe eller en extra filt.

Vera tänkte tillbaka på sin egen barndom och på sin egen far. En respekterad och omtyckt man i samhället och i hemmet en tyrann som höll familjen, drängarna och till och med djuren i hård tukt. Under Veras uppväxt förvandlades modern mer och mer till en förskrämd skugga som tills sist fulländande konsten att göra sig osynlig. Allt för att inte väcka faderns vrede. Det första minnet av sin fars raseri den gången då en av drängarna blev påkommen med att ta en tupplur mitt på dagen. Vera var fyra år när hon såg sin far misshandla den arme mannen så brutalt att han blev döv på ena örat och fick en obrukbar vänsterarm.

Visst förstod hon att faderns beteende hade format hennes liv. Hon undrade hur hennes eget liv hade tett sig om det hade funnits en vuxen vid hennes sida när hon var ung, en vuxen som hade vågat stå upp för henne och som hade trott på henne. Hade denna vuxen funnits då så hade hon definitivt inte behövt sitta i en häktescell och fundera sitt liv och sina beslut i varje fall.

...av Lojs. Säkerligen redan imorgon. Det är nämligen så att jag har ett helt nytt avsnitt om Vera nedskrivet men jag är så trött och mosig i huvudet att jag bara inte pallar att skriva in det ikväll. Så...inget kaffe för mig innan det är klart om jag känner henne rätt.

Idag så har Lill-Grabben varit iväg på teater, eller tjejtrer som han säger, med dagis. Han har sett fram mot det i två veckor och lyckan var total när det var dags idag OCH han fick ha storpojksbyxor (alltså jeans) på sig. Jag frågade honom nu ikväll om teatern var bra och fick det uttömmande svaret: -Ja.

Då frågade jag vad den handlade om och fick svaret: -Jag vet inte. Vi sjöng.

Jaha, två veckors spänning...

Fast jag vet att imorgon så kommer han berätta alltihop. Han behöver bara få en natt att smälta det hela.

På tal om helt andra småpojkar så har ju Justin Bieber var här i Sverige. Jag kan inte minnas att jag har hört en enda låt med honom då de inte spelar musik på P1 men jag har ju läst en hel del i skvallerbilagorna och har naturligtvis en åsikt. Jag tycker synd om den stackars fattiga grabbhalvan och funderar på att starta en insamling så han kan köpa sig en laddning skärp. Varenda bild jag har sett så hänger hela häcken ut på honom. Ja, i den mån en häck kan hänga när man är 20 år alltså.

Ni uppmärksamma själar med en prenumeration på OT såg idag min kära Make på bild i repotaget om en brand vid entrén på Oscarsgymnasiet. Det tog sig rätt bra i buskarna utanför entrén men Maken och kollegor var snabba med handbrandsläckarna. Mycket manligt!

Inte nog med det, jag har gått och blivit miljonär på vadslagning också. Chefen och jag började diskutera om vem som skrivit boken "Skriet från vildmarken". Jag sa att om jag hade fel så skulle jag jobba gratis och han satte en miljon. Men nu vet han att det är Jack London som skrivit den. Fast jag kan nog se mig i stjärnorna efter min miljon. Fast...precis som att jag hade jobbat gratis...

Till råga på allt så har jag krympt! Min beställning från Zalando kom hem idag och både klänningen och skorna var för stora. Så kan det gå. Men det ska man nog kunna returnera får jag hoppas. Annars har jag ett snygg lila klänning i storlek 38 och ett par sjuk snygga vita pumps i 39 till salu. Att man kan gå ner en storlek i kläder är väl en sak men hur ofta krymper fötterna? Det kanske var det där fotbadet med scrubkrämen på Svägerskans möhippa som peelade bort en storlek? 

Det gick himla bra att jobba idag. Jag började dagen med att smörja in mig från nacke till svanken med hästliniment och då höll det ihop riktigt bra. När jag kom hem efter jobbet så linimentade jag in hälsenorna och sov som en gris i två timmar så ikväll kunde jag faktiskt röra mig relativt obehindrat. Alltid något sa prästen när han hittade knappar i kollekten. Hästliniment är grejen, vanliga människoliniment är inte lika effektiva. Förutom när jag lånade Makens linimentstift som de har till fotbollspelarna. Det var lite i effektivaste laget då området där jag smörjde blev alldeles illrött och fullt med blåsor. Efter det så återgick jag till hästliniment igen. Så vi delar på en flaska, Tant Brun och jag. Det är kärlek det..

Igår var jag duktigt sliten efter jobbet. Jag hade banne mig ont överallt. Men jag har så himla goa människor omkring mig! Tommys matte och jag hjälps åt så gott vi kan och så hon hade fixat allt det tunga åt mig i stallet. Helt underbart! Själv tog jag min sista ork till att svänga in till Djur & Natur för att köpa lite hästmat. Som vanligt var det fullservice med allt bärande och igår fick jag till och med VIP-behandling när jag, sittandes på kundvagnen, blev utskjutsad till bilen av ena butiksägaren. Jag tjoade värre än fattighjonen i Katthult när de fick åka vedkälke! Det var så roligt så att jag har beställt en runda runt hyllorna med hundmat till nästa gång. Det är en evig tur att jag bara har blivit äldre och inte vuxen så man kan få bära sig åt lite.

På kvällen trillade Stor-Grabben hem, dock utan sin syster som befinner sig i Götet på fotbollsträningsläger. Grabbarna och jag mös ihop oss i soffan med filmen The Avengers och allsköns plockmat. Lill-Grabben åt upp innanmätet på alla gurkstavarna och somnade i soffan medan vi andra såg resten av filmen. Då Stor-Grabben och Maken är lika som bär så blev de alldeles uppspelta och lekte superhjältar i vanlig ordning när filmen var slut. Maken hann även med en förstklassig zombieimitation. Han är riktigt bra på att leka zombie, nästan lite för bra i mina ögon då det enda jag är rädd för så är det zombies.

Lördagsmorgonen började med tjejfrukost i kyrkan. Det är ett riktigt skönt sätt att börja dagen på: kaffe, småprat och lite eftertanke.  

Efter detta var det min tur att hjälpa Tommys matte så hon fick sig en stall-ledig dag. Det hela tog en bra stund då stallägaren och jag slog oss ner i solen för att utbyta viktig information om våra medmänniskor.

På eftermiddagen så smällde vi tre premiären i ett slag. Det var tre säkra vårtecken:

Framtagning av studsmattan, första grillningen och första middagen på altan.

Lill-Grabben och jag stack tog och hoppade en stund på studsmattan och då slog det mig: Shit! Jag kan hoppa studsmatta med min son! Hela förra sommaren så fanns inte ork eller energi till något sånt. Jag genomfors av en sån tacksamhet och lycka över dessa tio studsminuter så jag hade fullt upp att inte börja gråta av lycka. Efteråt gick jag och kramade min Make och hulkade fram: Jag kan hoppa studsmatta!

Ibland bara slår det mig vad som egentligen har hänt och hur tacksam jag är över att det gick så himla bra. Det känns som om man har fått en andra chans.

Under denna vitsiga rubrik kommer tre bilder som visar hur fort mitt hår kommit tillbaka! En riktig hår-resa alltså!

Julafton 2012 och huvudet lyser vit som snö...

26/2 2013, mitt första försök till frisyr och ögonfransarna börjar växa till sig

I förrgår, snacka om rejäl kalufs!

Lill-Grabben är en outsinlig källa av funderingar. I kväll när vi läste godnattsaga så förekom det en rektor och där kom starten för kvällens diskussion: Vad är en rektor och har de superkrafter?

Jag förklarade vad en rektor är och påminde honom om att han känner en livs levande rektor då min lille storebror är stolt innehavare av den yrkestiteln. Lill-Grabben filosoferade en stund över sin morbror och frågar sedan: Kan han flyga? och Kan han slåss?

Nu är ju min storebror överlag en fridens man så jag har lite svårt att se honom i ett riktigt rallarslagsmål och jag tror inte att han kan flyga, det är inget han har nämnt någon gång i varje fall. Fast man vet ju aldrig! Han kanske är Stålmannen?  

Nu börjar det bli dags kanske att köra en uppdatering av hälsotillståndet här på den föredetta cancer-bloggen. Jag har en riktigt frisyr nu. Har lyckats hitta min från-telefonen-till-datorsladd idag så jag ska köra en håruppdatering!

Orken blir bara bättre och bättre den med. Igår satt jag till häst i tjugo minuter och då galopperade jag en hel del (till Tant Bruns stora förtret. Maklig lunk är mer hennes melodi). Men, när energin det tar slut så tar det slut ordentligt. När jag har hållit låda en tag så får jag sjuk ont i knän och hälsenor framför allt och har då svårt att gå ordentligt. Jag hade ju under hösten problem med min vänster arm. Antagligen blev det en mindre propp i armen och läkarna var inte så tända på att ge mig blodförtunnande när de hade fullt upp med att tratta i mig blod för att få mig att fungera. Nåväl, armen fungerar tillfredsställande men när jag har ansträngt den för mycket så får jag ont när jag har den i vissa lägen. Eller rättare sagt, i alla lägen utom snällt hängandes rakt ner.

Överlag så funkar allt rätt bra utom, tyvärr, delar av mitt jobb, nämligen städningen. Och tyvärr så är städningen en rätt väsentlig del av min yrkesbeskrivning. Men jag ligger lite lågt, jag behöver inte köra för fullt på jobbet, då ingen begär det av mig. Mer än jag då.