Igår försökte jag nå försäkringskassans kundtjänst hela dagen. Jag klickade bort deras förfrågan om att delta i en undersökning, hamnade hos en telefonröst som sa att arbetsbelastningen var hög och att jag var god att försöka senare. Detta upprepade sig vid fem tillfällen igår.

Efter att ha avslutat det senaste blogginlägget gjorde jag ett nytt försök med samma resultat. Jag ringer upp igen fem sekunder senare och går med på att delta i undersökningen och vips kopplades jag vidare och fick en köplats. Sammanträffande?

Nu fick jag köplats nr 190 och de ska ringa upp mig när det är min tur. Under tiden kan jag passa på att för hand smälta bort all snö på gården, måla om hela huset och utbilda mig till pilot. Kanske dags att sluta dra ner på försäkringskassan och börja putta in lite mer pengar där?

Igår var det min tur att natta Lill-Grabben (det har blivit någon form av tyst överenskommelse om varannan nattning mellan Maken och mig). Vi mös ihop oss med en av våra favoritböcker, Pettson och pannkakstårtan (eller pangkakastårtan som det heter enligt Lill-Grabben). När vi sen släckt lyset, sjungit om Trollmor samt dragit sagan om Edward och ponnyn så var det så varmt och gott under täcket att jag skulle bara blunda en liten stund. Således blir gårdagens blogg skriven nu idag istället.

Igår satt jag i telefon med försäkringskassan och hade jag fått tag om mina korta hårstrån så hade jag dragit bort dem. Jag är nu bedömd att ha en arbetsmöjligthet på 25% med lättare arbete, vilket är helt sant så det instämmer jag på. Problemet är det att mitt arbete går, enkelt beskrivet, ut på att städa hus på tid och jag klarar inte att städa ett hus på två timmar som det är nu. Lättare arbetsuppgifter finns inte heller. Så nu sitter jag vackert mellan två stolar då jag inte heller vill avbryta min anställning för att söka ett lättare jobb då jag dels har en tillsvidareanställning som är dumt att släppa då mitt tillstånd inte är permanent, dels inser att jag är inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden. Jag är inte främmande för att arbetsträna på mitt jobb då jag då inte ersätter någon och kan ta saker i min takt eller arbetsträna någon annanstans. -Jaha, tänker ni nu. Vad är problemet? Arbetsträna då på ditt jobb då?

Jag är utav helt samma åsikt och har svårt att se vad problemet är. Problemet verkar vara att jag menat på att klarar jag inte mitt jobb så får jag skaffa mig ett jobb jag klarar av. Och då kan ju min arbetsträning vara i onödan. Jag blir så snurrig... Det fanns en anledning att jag började ringa redan i Januari till FK, för jag visste att jag skulle hamna i denna sitsen. Så nu imorgon har jag 75% sjukskrivning, ingen möjlighet att få in pengar för de resterande 25% och ingen rehab-plan. Varför måste man vänta i sista stund med allt? Den enda som blir lidande i detta är jag. Skit också...

För att lugna mina nerver så åkte jag en sväng till stallet och andades ut. Så nu idag gör jag om samma procedur med att ringa tills någon svarar och inte lägga på tills jag får ett svar och ett möte vilket jag anser kunde ha skett under Februari. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.

Men, det finns en del som är helt oberörda av allt och bara njuter av solen

Lill-Grabbens mystiska koppor (som han döpt sin hiskeliga sjukdom till) var inte vattkoppor utan säkerligen något bett av något slag. Jag misstänker att Soda är inblandat i det hela då han häromdagen fanns sovandes i Lill-Grabbens säng. Jag är inte förtjust i att de ligger i sängen men Lill-Grabben menar att Soda faktiskt är hans katt och då får han vara i sängen. Vill Lill-Grabben ha Soda så varsågod säger jag. Jag har döpt om Soda till boomerangkatten då jag har gett bort honom hur många gånger som men han kommer alltid tillbaka. Första gången jag gav bort honom var det till min fd granne Naken-Jan (inte han från Farmen utan en helt annan naken Jan). Efter knappt ett år fick jag tillbaka Soda för Naken-Jan hellre ville en svanslös katt med motiveringen att man inte tappade så mycket i uppvärmningskostnad då man kunde stänga dörren mycket snabbare när man släppt ut katten. Mitt argument att om han stängde dörren fort en gång så skulle han ha en svanslös katt fungerade inte och Soda kom svischande tillbaka igen.  Hur som, Lill-Grabben gick till dagis idag. Det var det jag ville komma till.

Efter avlämning på dagis och några koppar kaffe senare åkte jag till stallet. Detta var en sådan härlig dag då det inte är svårt att vara tacksam över att man lever. Solen sken, snön glittrade och det var tio grader varmt. Jag tog mig friheten att skala av Tant Brun täcket så hon fick lufta sina loppor lite. Hon blev med ens en mycket lycklig häst och har idag rullat runt i snön så det ser ut som att det har kört ångvält i hennes hage (vilket man kan säga att det har)

På eftermiddagen hade vi ett möte på banken för att höra om de fanns någon möjlighet att de kunde vara så vänliga att låna ut lite pengar till oss så vi kan bygga ut vårt hus. Det börjar bli skrämmande trångt i vårt efterkrigstidskök och vi kan ju knappast krympa barnen. Går det inte att bygga ut så är jag fullständigt nöjd om vi kan fixa badrummet. Det är nästan så illa så våtrumstapeten åker ner om man smäller ner toalocket för hårt. Mötet gick bra och det verkar inte vara helt omöjligt att planerna går vårt håll. Vi hade med en skiss och en lista på vad som skall göras (förvisso skriven idag i stallet, sittandes på en höbal) så nu är det en offert och ritning som skall till. Spännande! Nu har vårt äktenskap överlevt småbarnstiden och cancer så då ska vi nog kunna renovera och fortfarande älska varandra. Hoppas det i varje fall för det finns ingen annan än han som står ut med mig!

Klockan noll sex noll noll sträckte Eskil på sig och reste sig till sittande ställning i sängen. Det var det enda tillfälle på dagen som han tillät sig att känna sig så gammal som den aktningsvärda ålder han ändå befann sig i. Alla år slit i skog och mark hade satt djupa fåror i rygg och axlar. De knakade och protesterade vilt när han försiktigt mjukade upp dem. Doktor Krohnbohm hade försökt att först milt och sedan bryskt få Eskil att ta tabletter mot värken.                               

”Lite värk klarar en karl av, resonerade Eskil. Och var kärlkrampen anbelangar hade han en kvarting i skafferiet. Doktor Krohnbohm hade fnyst åt denna huskur. Men vad vet en man med två högfärds-H i efternamnet om huskurer?

Nu var det dock inte doktor Krohnbohm som uppfyllde Eskils tankar där han satt i nattsärken med fötterna på trasmattan. Idag var det tisdag och således dags att proviantera. Eskil föredrog ordet proviantera framför verbet att handla. Handla var något fruntimmer sysslade med. Stå i timtal för att klämma på tomater och jämföra kaffesorter. Slöseri med tid.

Efter att ha avslutat morgonens sträckningsschema så reste sig Eskil, klädde sig och gick sin vanliga runda och släckte alla lampor. När han hade stökat undan toalettbesöket, som bestod av det uppenbara samt tre drag genom håret med en blöt kam, traskade han ut i köket för att väcka katten som låg på ungefär samma ställe i kökssoffan som han hade gjort vid sängdags. Eskil hade fallit till föga och börjat köpa kattmat åt honom när det visade sig att katten började bli för gammal och skraltig för att längre hinna ikapp några möss. Nu låg han mest på sin plats på kökssoffan och sov, likt en äldre gentleman.

Det stora vägguret i finrummet tickade dovt och taktfast när Eskil drack sitt morgonkaffe och katten åt sina nyttiga bitar med ett fruktansvärt bordsskick. . När det var dags för att mata och släppa ut hönsen passade katten på att smita ut och försvann uppåt skogen med svansen rätt upp i formen av en spiskrok.

Den lilla lanthandeln slog upp sina portar vid klockan nio. Då hade Eskil redan stått på trappan och väntat i sju minuter. Föreståndaren, en tjock man i femtioårs ålder, log med hela sitt klotrunda oljiga ansikte när han öppnade dörren. Efter några hälsande grymtningar som tog död på varje försök till småprat tog Eskil itu med sitt provianterande. Föreståndaren hade under många års tid försök att pracka på Eskil nya sorters varor men hade i stort sett gett upp sin omöjliga mission. Det var dock vissa dagar av gott humör som han återupptog försöken

”Kan jag intressera Eskil av några Sharonfrukter?  Frågade han och höll upp några orangea små frukter. De är i samma konsistens som en bifftomat men med en helt annorlunda smak!

Att han aldrig ger sig! Tänkte Eskil. Inte ska jag behöva förklara för denna Mao-liknande skapelse att jag själv odlar allt jag behöver? Fanns det möjlighet att odla falukorv så hade jag gjort det bara för att slippa åka hit och se hans svullna nylle. Och vad är nyttan med en frukt som känns som tomat och smakar som något annat?

Eskil lämnade föreståndaren med ett nekande hummande och gick till kassan där föreståndarens fru satt och väntade. Hon var en benig kvinna med anletsdrag som såg ut att vara utmejslade med ett stämjärn. Den som skapat hennes ansikte såg ut att ha avslutat skapelsen med ett par hastiga drag med det grövsta sandpapper som lämnade hennes hy röd och gropig.

Jag lever hellre ensam än att behöva vakna bredvid en sådan drake varje morgon. Henne kan man ha att skrämma småbarn med!

Föreståndarens fru verkade veta vad för tankar om henne som rörde sig i Eskils huvud och bevärdigade honom knappt med en blick, vilket passade alldeles utmärkt. Föreståndaren han dock med en sista gliring när han ropade:

     ”Är du säker på att du har glödlampor så du klarar dig?

Eskil låtsades om att han inte hörde, puttade upp dörren och gick ut.

Väl ute vid flakmopeden när han ställde kassarna i den fastmonterade lådan på flaket tänkte han igenom vad han nyss fått kastat i ryggen. Visst förstod han att det gick prat om enstöringen som aldrig pratade och som sov med varenda lampa tänd om nätterna.

     ”Men visste de vad jag vet så hade de också sovit med lyset på, sa Eskil högt för sig själv. Sedan stoppade han en Kungen av Danmark i munnen, startade mopeden och styrde hemåt.

Idag kunde jag inte hålla mig längre utan jag var tvungen att prova en galopp på Tant Brun! Med ett flin som gick från öra till öra så styrde jag runt min ädla springare nästan ett halvt varv på ridbanan vilket var ungefär vad jag klarade av. Jag red nog i säkert tolv minuter idag, kollade visserligen inte på klockan men av träningsvärken jag har i magen så kan jag tänka mig att det var så länge det rörde sig om.

Även Princess var ute en sväng i skogen med Snälle Salve i sällskap med ponnytjejerna. Snälle Salve visade att än är bra krut i gubben men det var inget värre än att Princess redde ut det och satt kvar i sadeln.  

Vi har ju börjat övertala Lill-Grabben om att han ska sova i sin egen säng igen. Han var jätteduktig med det i höstas men i takt med att jag blev sämre och han oroligare så fick han flytta tillbaka till mitten igen. Så nu pågår projektet att flytta tillbaka vilket inte alltid inte faller i god jord. Häromkvällen sa han med bestämd röst: -Jag kan inte sova i min säng för jag blir alldeles förskräckt!

Vad säger man för svar till det?

I gårdagens blogg glömde jag, förutom rubriken, att berätta med att jag har lyckats med det omöjliga. Jag tappade ett öronhänge i bollhavet på Leos Lekland och lyckades hitta den igen! Snacka om röta! Tänk om ett stackars barn fått den rakt in i knät eller handen, fy katten! Sen är jag ju rätt förtjust i mina öronhängen också..

Lill-Grabben får inleda veckan med att hålla sig hemma då han har någon form av utslag eller koppor, två på ena benet och en på andra. Är det Vattkoppor så är det onödigt att chansa. Så himla kul är det inte med sjuka barn och vabb-dagar.

Nu sitter Maken och jag (och antagligen även Morfar) i spänd förväntan på Beckhams debut i PSG. Han lubbar ju på rätt bra i senaste kalsongreklamen så helt i onödan har nog inte åren i USA varit.

Jag har gått igenom Makens fotodokumentation av min cancerbehandling och slängde ut tre tidiga bilder i ett eget inlägg. Jag kan inte för mitt liv begripa att det har hänt och att det är över.

Gårdagens överraskning var att inte Army of Lovers gick vidare i Melodifestivalen. Inte för att låten var särskilt bra men det är ju lite kändisfaktor på dem och det borde ju funka. Nu har jag inte läst tidningen idag men jag är nästan säker på att Bard rasar. Dessutom, hade de velat gå vidare så hade de bara behövt bett om hjälp!

Favorit i repris!

OBS! Sista bilden visar hur det ser ut när det sitter en nål i Porth-a-Cathen. Så ni känsliga själar behöver ju inte scrolla längst ner.

Bild 1: Efter biopsin växte det som var kvar av tumören i raktetfart. Puckeln som sitter vid min hals/axel var den tumör som inte gick att missa.

Bild 2: In på sjukan men humöret är det inget fel på!

Bild 3: Nålen är ingen rolig historia då den är i 90 graders vinkel men det är bra mycket bättre än dropp i armvecket!

Nu har jag flytt från melodifestivalen då den enda låten jag var intresserad av att se var från Army of Lovers. Vi som vet vilka de var redan första vändan de spelade blev inte besvikna. Fortfarande lika härligt rubbade! Synd bara att det var ganska tydligt att La Camilla var på playback. Fast det var de väl allihop när de begav sig vill jag minnas.

Jag hann ut i köket alldeles lagom till Sylvia Wrethammars nummer. Men jag hörde att det var en bossanova, kan ni tänka er! Sylvia sjunger bossa! Det var något nytt!

Idag har hela familjen varit på Leos Lekland, eller MITT lekland som Lill-Grabben säger. Han har tjatat om att åka dit sen sist vi var där. Vi kom dit vid tolv och åkte därifrån vid fem så jag blir grymt impad av alla barn som är vakna efter kl 21. Jag kan inte påstå att jag har lekt något överdrivet, åkte i två rutschkanor vilket räckte alldeles tillräckligt för mig orkesmässigt. Viljemässigt var det på tok för lite!  Men de hade helt ok kaffe och jag hade trevligt sällskap som jag gjorde mitt bästa för att tjata hål i huvudet på. Jag är hårt medveten om min snacksalighet men försvarar mig med att det är släktdrag!

När vi hade hittat rätt jacka och rätt sko var på rätt fot så kom Princess på att hon hade lovat sin Mormor och man (alltså mormors man, Princess är vad jag vet ogift) att köpa med en matta från IKEA. Så hon och jag drog en powerwalk med innerkurva genom hela butiken där vi forcerade oss igenom flera mer långsamgående sällskap. Så om någon har blivit omkullsprungen på IKEA idag av en söt tjej och korthårig kvinna så ber vi om ursäkt. Av en ren olyckshändelse så råkade jag köpa lite fler förvaringsbackar till stallet. Bra förvaring är A och O här i livet!

Det blev en snabb sväng till Tant Brun idag. Lillasyster var och hämtade in henne idag och en av ponnymammorna hade varit så gullig och mockat åt mig. Det är kärlek det!

Så nu är jag så trött i kroppen så jag knappt vet vad som är upp och ner. Soffläge är det rätta läget ikväll!

Liten tanke om dagen på leklandet: Sist vi var där gick vi och väntade på biopsin och nu är jag färdig och frisk från cancer. Livet är bra märkligt ibland. Det är så spännande att leva för då får man se hur det går! Tittade i Makens telefon idag på alla bilder han har tagit under resans gång och jag kan inte förstå att det har hänt. Det känns som att det är någon annan det har hänt. Skumt...

..så klipper jag in ett avsnitt från skrivprojektet.

Varsågoda, här kommer berättelsen om Eskil!

Eskil Konradsson, 84 år gammal, sitter vid sitt köksbord med kvällskaffet och funderar på om han stängde till hönsen. Det skulle vara näst intill omöjligt. Att glömma hönsen skulle vara ett stort avsteg från gängse rutin. Och så var det här med att gå ut på kvällen. Fast hönshuset var bara tolv steg bort och tolv steg tillbaka.                                         

                                                  

                                ”Det ska väl en vuxen karl klara av, bestämde han sig för och reste sig från köksbordet. Katten lyfte på huvudet från sin plats på kökssoffan.                                       

                                                  

                               ”Han har åtminstone vett att hålla sig inne och inte skaffa sig en massa ansvar. Han har inte ens tagit ansvar för alla de otaliga ungar som han satt till världen innan veterinär Lundström löste de problemen.

Eskil kliver ut den upplysta hallen och tar på sig sin gummistövlar och den fodrade ylleskjortan. Efter ett djupt samlande andetag öppnar han dörren. Den sena kvällsluften slår mot honom. En kall men ren luft med ett löfte om varmare vårvindar ute u kanterna av doftspektrat.

Tolv steg.

När Eskil når fram till hönshusets dörr är tvärslån mycket riktigt nedfälld. Precis som den alltid har varit, varje kväll, i evigheternas evighet.  Eskil gör helt om och gåt med raska steg tillbaka. Gummistövlarna kippar som om de vill protestera mot att färdas i en hastighet som är långt över den som de var tänkta för. Väl uppe på trappan, decimeter från säkerheten får Eskil ingivelsen att vända sig om. Likt ett tvång vänder han blicken bort mot dungen där ekarna står, tunga och tysta. I det lilla ljus som finns står Han, precis på samma sätt som han har gjort de senaste fyrtio åren. Omhöljd av ett dunkel, iklädd mörkbrun uniform. Eskil vet att hans ögon inte skönjer något liv men att Hans läppar är sammanpressade i ett bistert uttryck som om han delvis funnit sig i ett beslut som inte varit Hans, men bara delvis.

Eskil känner hur nackhåren fortfarande står när jan tar ett raskt kliv in, stänger och låser dörren. Han dristar sig inte att föra undan gardinen som döljer utsikten i dörrfönstret. Han vet att den andre står kvar. Efter att ha hängt av sig går Eskil runt i sitt upplysta hus och drar gardinerna för fönstren. Han går sedan till sängs och låter som vanligt alla lampor lysa. Det är det enda sättet att jaga bort den otrygga nattvärlden så att det förtrollade dagsljuset kan komma åter.