Nej, detta är inte något nytt påhitt från Coca-Cola utan vad jag ger min son en hostig dag som denna. Lakrissmaken kommer från den hostmedicin som jag blandar i läsken. Att få i ett barn hostmedicin är ungefär lika lätt som att trycka ner en inoljad ål i en kondom (inte för att jag har provat men jag kan tänka mig att det är svårt) men alla barn vill ha läsk och sen kan ju inte jag rå för att det är hostmedicin i läsken...

Lill-Grabben och jag har spenderat dagen hemma med Star Wars på repeat. Som ombyte så har vi även lekt Star Wars och pratat om Star Wars. Grabben är helfast!

På eftermiddagen kom Mamma och löste av mig då jag skulle släppa in kusarna. Hästarna ska in vid fyratiden vilket betyder att jag måste vara där vid halv tre för att hinna med allt i mitt snigeltempo plus mina raster. Gentlemannen hade idag lyckats att pricka en nr 2 i sin vattenhink OCH i sin krubba. På ett försök. Trots att jag fick städa upp eländet så kunde jag inte låta bli att imponeras av hans träffsäkerhet. Jag tog ett snack med honom om att väluppfostrade hästar faktiskt inte gör sådär.

Det funkar nu att ha häst, trots lågtempot. Alla hästarna är så snälla så det är inga problem att leda dem. Men någon vildbase ger jag mig inte på att hantera.

När jag kom hem från stallet så kände jag mig rätt mör i kroppen men tog ändå en sväng bort till kören, Hagadalskören som vi beslutat att den heter. Det var så härligt att få komma iväg och sjunga! Det blev en skjuts av syre i kroppen så nu känner jag mig rätt vaken faktiskt! Jag kanske inte sjunger så rent men med glädje! Och jag hoppas att det räknas också! De rullade mig inte i tjära och fjädrar i varje fall men det kanske kommer nästa gång!

Innan jag åkte så fick jag för mig att kolla på tiden på kallelsen gällande torsdag och det var ju en evig tur! Det är nämligen på onsdag som jag ska träffa läkaren! Full panik blev det här i Karlssonfamiljen. Klipptider avbokades och vikarierande fotbollstränare ordnades. Allt var alltså som vanligt dvs fullt kaos. Det positiva är att vi nu har ett dygns mindre ångerst! Nu är det bara 35 timmar och 15 minuter kvar (ungefär). Man får vara glad för det lilla här i världen!

Idag fick jag hjälp av Lill-Grabben att putsa min sadel. Sjöslaget på golvet var ett faktum. Ett annat faktum är att jag behöver snart skaffa mig en ny sadel av den enkla anledningen att denna börjar bli sliten. -Konstigt! tänkte jag, så himla länge har jag ju inte haft den. Så tog jag mig en sväng i minnenas allé och kom fram till att sadeln införskaffades (redan då begagnad) anno 2003. Så en annan sadel är nog på "att skaffa"-listan. Jag ska slå en kik på begagnatmarknaden och känner jag mig själv rätt så kommer jag titta efter ännu en Kieffer Wien, vanemänniska som jag är.

Helgen har förflutit lugnt. Grabbarna har ömsom lekt och ömsom bråkat för att tio sekunder senare bli sams igen. Princess håller på för fullt att ta sig igenom säsong tre (eller fyra) Gossip Girl.

Jag har försökt pyssla lite här hemma med blandad resultat. Igår tog jag och dammsög och torkade golven på nedervåningen. Kan säga så mycket att jag inte är i min forna form. Att jag inte orkar lyfta en hink med vatten visste jag sen innan så det blev att fylla hinken liter för liter men att jag skulle bli så trött så jag flåsade av att torka golv visste jag inte utan det kom som en överraskning. Och då har jag inget stort hus som de flesta av er vet. Nu är jag så van vid att inte orka så jag reflekterar inte alltid på det. Jag har tagit med mig en pall upp till stallet så jag kan sitta ner och mocka. Jag kan inte ens lyfta en halvfull hink utan tömmer ur det gamla vattnet med hjälp av ett fodermått. Jag fixar inte att stå framåtböjd och packa höpåsar så jag sitter på en höbal och packar från en annan. Men det går, allting går när man har tid på sig. Jag har nu lärt mig att känna igen tecknen på att jag håller på att krokna. Har ju som bekant ständiga domningar i fingertopparna och när det börjar domna ner till första leden på fingrarna så är det dags för rast och vila. Annars börjar det domna under tårna och det känns riktigt skumt. Domningarna ska inte vara något farlig har Tant Doktorn berättat utan är en cellgiftsbiverkning som tyvärr kan bli bestående.

Idag så hade jag förutom ovannämnda persedelvård en städning av badrummet på agendan. Det gick så bra så i ren glädje plockade jag in lite ren tvätt utav bara farten.

Så jag försöker hålla tankarna igång. Låter jag tankarna driva iväg så hamnar de på torsdag.

Det verkar som att jag kommer vara hemma med sjukt barn imorgon. Stackars Lill-Grabben låter som han talar i en kakburk och nyser ut de mest ohyggliga saker. Men värre är det med min stackars Papps som åkt på kräksjuka! Stackars Papps! 

Jag gör mitt bästa för att inte tänka på läkarbeskedet den siste januari. Det går sisådär.. En del av mig vill bara ha det avklarat så det är över sen medan en del av mig helst inte vill åka dit överhuvudtaget. Mest rädd är jag för att bli besviken. Jag vill så gärna vara frisk nu och få kunna gå vidare i livet, få hänga av mig den här skitcancern som en gammal sunkig överrock.

Så jag tänker bara på att det ska gå bra, jag planerar för att det ska gå bra. Jag tänker hur jag ska få bli glad, lättad och tacksam. Hur jag ska få ringa till mina föräldrar, barnen och mina vänner och jubla. Sen ska vi till IKEA och köpa förvaring till Tant Bruns grejer och sen några dagar senare kan Tant Brun få flytta hem igen. Detta scenario går på repeat i mitt huvud för jag vågar inte tänka på det andra scenariot. Är jag vidare sjuk så kommer jag få möjlighet att tänka på det ändå. Är detta min chans att få hålla hoppet uppe så tänker jag ta den.

Kylan håller ett fortsatt grabbatag om Fårbo vilket får mig att fundera på om detta med den globala uppvärmningen bara är en pr-kupp från elbilstillverkarna.

Idag har Lill-Grabben och jag varit hemma och travat runt i mjukisbrallorna. Det är så himla skönt att få vara hemma med honom och verkligen orka med det! Han verkar gilla stenhårt att få ha en vaken mamma. Lillasyster sov över här inatt. Eller rättare sagt, hon somnade på soffan igår kväll och jag hade inte hjärta att väcka henne för ens läggdags. Hon sov ju så gott! Så vi käkade frukost i lugn och ro för att sedan prata lite skit i vanlig ordning.

Framåt lunch bestämde sig Lill-Grabben att vi skulle göra pannkakor. Som alla vet så är det mycket spännande att laga mat ihop med någon som är fyra. Man får vara djup tacksam om ägg och mjöl hamnar inom en radie av 50 cm från skålen. Det positiva med sådana projekt är att skåpsluckor och golv blir rena då man får torka så mycket som finna efter.

Men, jag har inte bara lagat mat och pratat idag. Jag har eldat som en galning också. Är himla tacksam över att vår panna valde att gå sönder i somras och inte nu (även om jag svor en del när det hände vill jag minnas)

Frampå eftermiddagen så åkte vi in till stan för att fånga in de två återstående barnen, i den mån en fjortis räknas som barn alltså. Först till tennishallen där Stor-Grabben var på träning. Det var så himla skoj att få se honom spela, jag har ju inte sett något live sen i somras! Inte för att jag hajar en meter av detta med tennis och alla konstiga termer runt omkring (tie-break = slipsrast?) men jag fattar ju att man ska slå över näten med en studs i varje fall. Duktig är han i varje fall den lille godingen!

Princess hämtades upp från Mormor och Sambo där hon fikat sig igenom eftermiddagen. Det är lite spännande att få in tre barn med vanliga väskor, träningsväska, termobyxor i bilen när bagageluckan frusit fast och det redan står en sadel i baksätet. Vi knölade i väskorna i bagagen genom baksätet och fick helt sonika fälla sätet när allt skulle ut. Nu lät det som att barnen satt i bagagen men det gör de inte. Bäst att påpeka det.

Vi passade på att handla lite på vägen hem och då jag fått ett gigantiskt munsår så tänkte jag slå till på en tub med munsårssalva. Den lilla tuben med två gram salva gick på 106 spänn. Hoppas verkligen att den är bra!

Och så en hårrapport! Nu är hela mitt huvud täckt av ljusa fjun av den otroliga längden av säkert 3 mm. För er som inte någon gång varit med om att få helt nytt hår så kan jag tala om att det kliar något otroligt. När jag kom ur duschen så tog jag och drog handduken över huvudet. Det kliade så gott så jag nästan började sparka med ena benet som hundarna brukar göra. Frisyren har nu fått namnet kycklingfrisyren för håret är precis lika mjukt som fjädrarna på en kyckling.   

Mina ögonfransar har dock gott av, har bara en fyra fem stycken långa kvar och resten är pyttesmå. Hoppas att de växer ut igen. Antagligen så har behandlingen försämrat kvaliteten på dem så att de helt enkelt inte höll längre. Fast om det enda påminnelsen av den här historien blir korta ögonfransar och några ärr så är jag nöjd.

Vilken kyla! Det är så kallt så man har rimfrost ända upp i bihålorna bara man går ut för att hämta tidningen.

Dagen började väldigt lugnt då det idag är torsdag och den enkla dagen att få iväg Lill-Grabben till dagis. Idag är det nämligen gympa och då skuttar han glatt iväg! Får han bara vara i gympahallen så är han lycklig! Efter avlämningen så slog jag mig ner med ett par tre koppar te för att vakna. Jag tog ett samtal med min stallägare angående Tant Bruns flytt tillbaka till Fårbo. Tanken var att Tant Brun skulle få en av de större boxarna längs med stallgången men då Tant Brun inte alltid gillar alla hästar så är det onödigt att ha henne i närkontakt i stallgången. Jag vill ju inte skrämma slag på alla nya små ponnier som kommit med min kobra till häst. Så hon får bo i en box längre in i stallet i stället. Där kan stå och morra i lugn och ro.

Efter detta samtal så tog jag tag i mitt liv och min stryktvätt. Det var så lagom roligt men förhandlade mig till att få se Ceasar Milan under tiden. Egentligen så är det rätt avkopplande att stryka, i varje fall när man är klar.

På eftermiddagen åkte jag till stallet och pysslade lite. Jag är så sjuk sugen på att ta hem min bruna märr igen. För ett tag sen så lyckades ju Tant Brun att vrida runt en sko på det mest makalösa vis. Nu när hovslagaren var uppe så hittar han en blödning fram i tån på den hoven. En normal häst hade blivit halt och fått en hovböld men nu har ju jag turen att inte ha en normal häst som inte har haltat ett steg. Blödningen kunde verkas bort sen var allt tipp topp igen. Bonnläppar har tur och hållbara hästar. Blir det ett kärnvapenkrig så kommer det bara vara kackerlackorna och Tant Brun kvar på slutet.

Jag tycker om att ha lite spänning i mitt liv så jag tog med mig en hop med omärkta cd-skivor ut i bilen för att ha något att lyssna på när jag åkte till stallet. Till min stora lycka så var det några av de skivor som spelades på den gamla goda svart/vita tiden när jag, Hemhem och Svågern var ute och svängde våra lurviga. Det var en salig blandning med allt från Alice Cooper till dansband och naturligtvis:  Sofia dansar go-go

Jag poppade loss i bilen så jag nog inte en enda hel högtalare kvar.

Varsågoda! En klassiker att förgylla kvällen/morgonen/dagen med. Gillar ni inte låten så kan ni alltid garva åt polisongerna

Idag var det dags för CET/PT-röntgen nr2 i Lidköping. Pappsen kom och hämtade mig vid kl 10:00 och strax därefter så brände vi iväg i full galopp. Själva röntgen gick riktigt bra. Jag förvarnade om att jag höll på att kaskadkräkas förra gången så jag blev fullt preparerad med en kräkstratt utifall att men denna gången mådde jag prima liv och tyckte att röntgen gick riktigt fort. Det är lite läskigt att ligga inne i tuben med bara trettio centimeter luft mellan mig och tubtaket men det bästa att göra är att blunda så man inte utvecklar klaustrofobi.

Det luriga var innan när sköterskorna skulle sätta i nålen. Jag kom på när jag satt i väntrummet att en nål skulle sättas så jag upplyste dem artigt om att de hade med en sönderstucken cancerpatient att göra.

-Aj då! sa sköterska nr 1.

Hon försökte först sätta en nål på sidan av höger handled. Nålen och röret satte sig finfint men när hon skulle skölja för att se så allt var tipptopp så sprack kärlet och jag fick en inte så klädsam knöl av vätska på handleden. Det var inte särskilt skönt.. Så då fick sköterska nr 2 försöka istället. Denna gång sattes nålen på handen istället och det gick mycket bättre. Det var dock ingen höjdare att få kontrastvätska genom handen, det svider till vilket det inte gör i armvecket.

Far och jag hade mycket trevligt på dit och hemresan. Vi pratade om allt mellan himmel, jord, snöslungor och kommunpolitik. På vägen hem så skulle pappa svänga in på Biltema för att lämna tillbaka något, han sa vad det var men jag hängde inte riktigt med i mitt lite omtöcknade tillstånd. Att hitta Biltema i Lidköping är ungefär lika lätt som att hitta ungdomens källa. Vi lyckades inte trots att vi hade Maken i luren som gjorde sitt bästa för att beskriva vägen för två stycken som:

a) inte är säkra på vart de är

b) tycker att det är lite sport i att bara köra på och se vart man hamnar

samt:

c) med en vägvisare (undertecknad) som inte kan höger och vänster

naturligtvis är det inte farsan och mig det är fel på utan det är staden Linköping det är fel på. Det är C-ringat, Y-ringat, V-ringat och urringad och tillsist har man kört sig så snurrig i alla rondeller så man är osäker på om man kör eller sitter i baksätet. Således: Linköping är en skräpstad, vi gav upp och stannade till på Biltema i Västervik istället.

När jag kom hem så var jag fortfarande radioaktiv så jag undvek Lill-Grabben så gott jag kunde tills det var dags för mig att pysa iväg för att fodra hästarna. Jag tänkte till lite (!) och bad Lillasyster följa med dels för att om jag blev trött/yr/illamående dels för att vi har ju inte träffats på flera dagar! När jag kliver in genom dörren hos Lillasyster så ringer Ponnymatten från stallet och säger att hon kan fodra. Jag fattade först efteråt att det var Ponnymatten jag pratade med och trodde hela tiden att det var matten till Gentlemannen så hon tyckte nog jag var lite förvirrad. Jag har nog tappat lite hjärnceller under denna behandlingen... När jag och Lillasyster inte behövde ge oss iväg så slog vi oss ner i soffan med en kopp kaffe (jag) och ett glas O'boy (Lillasyster) tillsammans med hennes föräldrar och blarrade i en och halv timme istället. Det blev visst en kopp kaffe till för mig så nu är min kropp alldeles koffeinskakis. Det blir nog svårt att somna ikväll! 

Igår opererades Maken (igen). Det var en titthålsoperation (igen) där de lagade både främre och bakre minisken (igen). Nu kan det heta inre och yttre minisker också, jag är osäker på det av den enkla anledningen att jag inte är så bevandrad inom ämnet men ni förstår säkert vad jag menar. Hur som haver, han är mycket piggare än vad man kan tro. Fast han börjar ju få en viss rutin på detta med knäoperationer. Egentligen är det onödigt att söva ner honom, med en epiduralbedövning så skulle han säkert kunna laga knäna själv. Om jag vore Maken så skulle jag ha lackat ur för länge sen efter alla knäoperationer men han är envisare än den Svarte Riddaren i Monty Pythons "Den heliga graalen". Maken är dock inte fullt överlycklig över att hans krycksmeknamn är uppe på tapeten igen. Varje gång han får använda kryckor så går han under namnet "Skippy". Det är den enda hämnd som jag kan ta för alla smeknamn han ger mig. Hans solklara favorit är "Eggbert Brynolfsen" som han använder så ofta så att smeknamnet har fått smeknamnet "Egge".

Jag å andra hand tog kära pappsen med mig för att hämta lite hö till kära Tant Brun. Jag kan inte påstå att jag gjorde någon större höhävande insats men jag var ju där och jag var vaken. Vi hämtade bara 30 balar denna gång då det var fullständig isgata och då kan det vara onödigt att färdas med tyngre släp än nödvändigt. Dessutom, hade vi kört i diket så hade vi bara behövt lasta över 30 balar i ett annat släp än 54 st. Klar skillnad. Vi lämnade av 20 bal i Virvhult och tog upp 10 till Skrika. Visar det sig nu att jag behöver mer vård så får vi hämta de andra 20. Hökörandet gick riktigt bra trots att vi fastnade i taket när vi körde ut släpet, körde fast i snön och kanade som Bambi på E:22an.

Efter en sådan dag var jag helt slut så när klockan ringde imorse så tänkte jag: Äh, vad fasen! Så jag tog upp telefon, ringde till dagis, sa att vi var hemma idag och somnade om. Hur ofta i livet kan man göra så? Det var riktigt härligt ska ni veta!

Så idag har vi mest bara mosat runt. Pappa kom hit på lite kaffe och letade fram min gamla spark så Lill-Grabben följde med mig till affären i full sparkfart. När vi kom tillbaka så åkte vi i backen utanför huset. Det var riktigt roligt, jag skrattade värre än fattighjonen i Emil i Lönneberga när de fick åka vedkälke.

Imorgon är det dags för min high-tec röntgen som jag inte ser fram mot så där hysteriskt mycket. Då Maken är invalidiserad så pappa följer med mig. Hoppas jag inte spyr denna gången heller. Ska ta med mig extra kläder för säkerhetsskull.

Och här: Monty Python och den svarte riddaren. (blod förekommer)

Imorse var jag nästan vaken när jag gav mig iväg till stallet för att släppa ut hästarna. Det har kommit en ny häst till stallet, en äldre gentleman. I stallet mötte jag upp Gentlemannens tre mattar och vi släppte med gemensamma krafter ut hästarna. Jag tog och fixade till hos Tant Brun, kära nån vad hon hade vänt till! Att det var det nya herrsällskapet i boxen brevid som föranledde denna röra antar jag. Det kan också vara det faktum att det tidigare stod en westernhäst i den boxen och Tant Brun har blivit inspirerad att börja öva på spinn. Gentlemannens mattar och jag tog lite fikavila i sadelkammaren sittandes på Tant Bruns pyjamas. När det är tretton minus ute så är det en dröm med en uppvärmd sadelkammare!

När jag var färdig i stallet så kände jag mig rätt fysiskt nöjd och ägnade hemresan åt att lyssna på en riktigt gammal skiva, Best of '98. Att Systrarna Graaf har inte blivit bättre med tiden kunde jag snabbt konstatera.

När jag kom hem så hade Kingen trillat in på lite fika och superyatzy. Yatzyn blev en triumf för Maken då varken Kingen eller jag hade något att hämta. Jag som är en riktig vinnarskalle funderade allvarligt på att dra ut min Make på gården och mula honom i snön. Är nästan säker på att Kingen funderade på det samma då han har en ännu värre vinnarskalle.

Efter denna paradförlust så tog jag mig en stunds rast och vila i sängen.

Om jag nu ska återknyta till rubriken: Igår var det som bekant gardinbyte här hos Karlsson. Jag var övertygad om att jag ägde en kappa till de gardiner jag satt upp i köket, vilket det är möjligt att jag gör bara det att den ligger på det "bra stället". Nåväl, jag fick till det rätt bra med bara längderna men saknade omtag. Så vad tar en hästtjej? Balsnöre naturligtvis! Inte de klarblå eller de orangea utan de naturfärgade snörena. Faktum är att det blev rätt snyggt! Lite lantligt chic sådär!

Innan jag satte mig för att blogga så försökte jag övertala Lill-Grabben att lägga sig och vila sig. När jag sa att han skulle gå på toaletten innan sängdags så stolpar han iväg och suckar irriterat: Åh! Tjejer!

Mitt lilla charmtroll....