Det är vad Lill-Grabben sa i varje fall. Han tog av mig mina glasögon och sa: -Mamma! Nu är du osynlig!

Lillgrabben och jag sitter följer spänt fotbollsmatchen mellan Sverige och Argentina varpå jag har ägnat en god stund till att försöka förklara skillnaden mellan landslag och klubblag. Det blir lite förvirrat för en snart femårig hjärna hur Zlatan kan spela både i PSG och för Sverige. Under första halvlek utspelades följande samtal:

Jag: Där är Leo Messi!

Lill-Grabben: Var?

J: Den korta kille där. Nr 10. Han är världens bästa fotbollsspelare

L-G: Men jag ser honom inte!

J: Näe, precis så kort är han!

Idag har jag varit riktigt trött. Att inte ha sovit ordentligt på över två veckor sätter sina spår. Först kunde jag inte sova för att jag var nervös inför röntgen, sen var jag nervös inför beskedet, sen var jag så lättad så då kunde jag inte sova för det. Efter det kom denna härliga förkylning med hosta som gjorde det skvatt omöjligt att sova. Men natten till idag så sov jag som en medvetslös.

Så idag så satt jag på min söta rosa pall och mockade. Det funkar bra att vara med häst igen men jag får ju tänka mig för och ta det lungt. Sen tar jag inte allt på en gång utan åker hem och vilar mig. Jag tar även med mig min TE-rmos till stallet och tar en liten fikapaus eller två. När jag skulle åka hem så tänkte jag passa på att lunchfodra vilket nog var dumt för jag blev så trött så jag höll på att svimma. Skitläskigt, allt blev bara svart! Så jag fick sitta en stund med huvudet mellan knäna, sen blev det en direkt hemfärd för lunch till mig och en tvåtimmars tupplur på soffan.

Det är riktigt frustrerande när huvudet vill mer än kroppen! Jag försöker att underlätta min vardag så mycket som möjligt men jag måste ju också komma igång och röra mig. Men antagligen så får jag vänja mig vid att kroppen kommer fortsätta att säga ifrån ett tag till. Och när kroppen säger ifrån så är det bara att lyssna.

Idag är det världcancerdagen. Det är kanske ingen högtidsdag som jag har firat med pompa och ståt även om det känns fint i maggropen att ha blivit cancerfri i samma veva som den här dagen. Men jag skulle vilja uppmana er att när ni slår ner huvudet på kudden ikväll så skänk en tanke till alla som ännu inte är friskförklarade och till alla som tyvärr inte hade samma tur i kampen som jag hade. För er som tycker att cash is the king så är en hundring hos Barncancerfonden eller Blodcancerförbundet ett mycket fint sätt att visa att man bryr sig.

www.blodcancerforbundet.se

Hodgkins lymfon, den typen av cancer som jag tyvärr begåvades med, räknas som blodcancer.

Så, nu sträcker vi på oss och går vidare med redogörelsen av dagen!

I vanlig ordning så försov vi oss. Jag har sedan länge konstaterat att måndagar har något mot mig. När jag fick cellgifter varje tisdag så kändes det som om veckorna bara bestod av evighetslånga tisdagar. Nu när jag är frisk så tycker jag att det tillståndet kunde hållit i sig. Hellre två tisdagar än en måndag.

Efter att ha lämnat den lille skrutten på dagis så tog jag min trogna V40 (sardinburken allmänt kallad) in till stan för att köpa mig en spånbal till min lilla häst. Spånbalar är rätt tunga men jag handlar på Djur och Natur i Oskarshamn och där får man fullservice. Man kör fram till kassan och säger: Jag ska köpa spån. Kan jag få hjälp? Och vips så är balen hämtad och lastad i bilen. Det är service det!

Väl hemma kom jag på att jag skulle köpt te när jag körde förbi affären men iddes inte att ta på mig skorna igen så det fick bli samma mängd kaffe istället. Är man koffeinist så är man! När koffeinberoendet var stillat så for ögonen som ping-pongbollar i huvudet på mig. Jag pratade för fullt med Lillasyster i telefon tills jag kom på att vi lika gärna kunde fortsätta samtalet i stallet samtidigt som vi kunde få något gjort och Lillasyster höll med mig.

I samma veva började det att snöa lovikavantar och då Tant Brun är gjord av porslin så fick hon gå in lite tidigare. Lillasyster och jag lyckades genomföra stallsysslorna gemensamt utan att bli osams om något.

Lillasyster och jag har ofta debatter om livsviktiga saker och lika ofta är vi av vitt skilda åsikter. Debatterna blir ibland hetsiga med vi älskar varandra ändå. Det är inte för inte som hon kallas för Lillasyster!

Som nu ikväll så var vi bjudna på en bit mat av Kvasthilda. När vi skulle bestämma vart maten skulle intagas så avgjorde Lillasyster och jag det på ett moget och vetenskapligt sätt, vi körde sten, sax, påse. Detta ledde till en diskussion om hur många slag man slår i luften innan man visar sin sax (eller sten eller påse). Hon hävdade att det var tre medan jag är säker på att det är fyra. Nåväl, det viktigaste var att jag vann.

Ute hos Kvasthilda var det precis lika mysigt som vanligt med god mat, mycket skratt och ett helt hav av schäfrar. Men det vill till att köra försiktigt dit och hem såhär i vintertider. Det finns fläckvis täckning förvisso men det är inte så ofta man ser någon annan bil på vägen. Så kör man i diket så blir man med lite otur först upptäckt i samband med att folk börjar plocka tussilago.  

..var programmet som jag såg de sista minuterna på när jag slog mig ner i soffan. Då började jag fundera lite. I och med att mina överlevnadsodds har blivit klart förbättrade sen i somras så kanske jag borde fundera ut 99 saker att göra innan jag blir gammal och spattig. Efter en stunds hårt funderande så kom jag på två.

2 av 99 saker att göra innan man tar upp årorna (utan inbördes ordning)

# Gå all in på ett roulettespel i Las Vegas får vänta ett tag, ska jag satsa allt jag har nu så blir det typ 120 spänn. Inte så kittlande

# Rida en engelsk rävjakt slå inte i taket nu djurvänner, räven är oväsentlig och behöver inte ens var med!

Sen tog fantasin slut! Allt det här med fallskärmshoppning, bungyjump och så vidare är adrenalinkickar som jag inte behöver. Aldrig ovan mark! Helst inte för djupt heller så djuphavsdykning går bort det med. Var det meningen att jag skulle vara ute på såna djup skulle jag ha utrustats med gälar. För att inte tala om att dyka med vithajar! Det är ju skitfarligt ju! Fy tusan!

För övrigt idag har jag varit trött. Jag tror det var lite för äventyrligt igår. Inte kunde jag sova i natt heller. Hjärnan tycker att den har sovit tillräckligt de senaste tre månader så den går på högvarv som en centrifug. Sen började min hosta komma igång. När jag väl lyckades koppla av så vaknade Lill-Grabben och var ledsen. Han brukar göra det när han är kissnödig (himla bra grej!) så det blev en sväng på toa mitt i natten. När Lill-Grabben var i säng, tröstad och lugnad så la jag mig sådär himla gott och tänkte att nu kommer sömnen. Det hade den säkert gjort om inte Maken börjat snarka i samma veva. Det gör han säkert varje natt, jag sover så tungt så jag vet inte. Man kan dra in en hel marschorkester i sovrummet och be dem blåsa på utav bara den utan att jag vaknar. Så jag somnade klockan jag-vet-inte-när men jag vet därimot att jag var i stallet vid kl nio för att hålla koll på Tant Brun när hon gick ut i in hage för första gången.

Nu är ju Tanten inte så vild men jag vet av erfarenhet att hoppa över staket kan hon och hade jag inte varit där så hade hon alla gånger tagit ett spänstigt (så gott hon kan i alla fall) skutt in i fel hage. Då hade jag ändå fått gå upp och åka dit så det var lika bra att vara där från början. Ungefär som att tecknar man en försäkring så händer inget. Men hon höll sig i skinnet och på rätt sida staketet idag.

Det är fasen vad stryk kroppen har tagit av behandligen! Jag brukar i vanliga fall kunna rassla av stallsysslorna på en halvtimme-fyrtio minuter, nu tar det två timmar om jag inte räknar in min raster. När jag kom hem igen så var jag så trött och domnad så när jag tvättade händerna så kände inte händerna av varandra. Läskigt.

Så eftermiddagen och kvällen har gått till vila. Det vildaste jag har gjort har varit att gå ner i pannrummet och peta in en pinne i brasan.

Jag har även funderat på vad jag har lagt min munsårssalva då det kommer ett munsår till. Tur att de inte kom samtidigt för då hade jag haft riktiga Hollywood-läppar av svullnaden! Men då hade jag kunnat ta några snygga ankmunskort som alla tonåringar gör. Förstår inte meningen med det, vem vill se ut som Kajsa Anka på kort?

Det blev ju inte mycket till Fredagsmys i fredags då alla var trötta så Lill-Grabben och jag tar igen det idag med chokladkakor och Star Wars. Lill-Grabben står framför tv-n och slåss samtidigt som sina idoler som enligt honom heter Anaking Skajwalker och Obi van Känöbi.

Som det utgår ifrån rubriken så har idag jag och Lillasyster flyttat hem Tant Brun. Egentligen har det varit ett tredagars projekt då jag packade i torsdags och vi körde grejerna igår.

Allt gick jättebra och Tant Brun tog som vanligt allt med ro. Hon är ingen nervös själ den hästen!

Det var halt som ett elände på vägen till Skrika men jag hade med en låda med sand utifall att. Tar man det lite lugnt så går det att köra bil och släp med häst i på isgata. Och lugnt tog jag det, man vill inte ligga i diket som något avdankat julpynt.

Väl på plats så klev Tant Brun ut släpet, gnäggade två gånger och hittade sedan något att äta.

Så nu är jag så trött så jag nästan är vindögd. Är helt avdomnad i fötterna. Men jag är lyckligt! Nu när jag har min lilla häst inom räckhåll igen så börjar det gå upp för mig att NU ÄR DET ÖVER!

Nu kommer jag som sagt ha häst helt själv igen, lite nervöst. Men i gengäld så är det nära till stallet så känner jag att jag kroknar så är det bara att åka hem och vila upp sig. Och så har jag en back-up i Lillasyster! Tur att jag har så underbara vänner som Karlssonkompanjonen och Lillasyster! Mitt hästliv hade varit riktigt svårt annars!

Nu har det varit så mycket hästsnack så ni stackars allergiker kliar er säkert i ögonen nu så jag kan lika gärna slänga in en bild med. Varsågoda! Här är Tant Brun tillbaka hemma!

  Som ni ser så gör hon skäl för sitt smeknamn!

Nu har jag landat en liten smula i varje fall! Tack så hemskt hemskt mycket för alla kommentarer, samtal, sms, blommor, choklad, nallebjörnar, kramar, lyckönskningar och tack Goda Grannen för den fina koftan! Alla ni som finns runt omkring mig på ett eller annat sätt betyder så mycket för mig!

Nu börjar del 2. Inte bara i avseende återhämtning från cancern utan även del 2 i mitt liv. Jag har under de senaste dygnen fått frågan: Hur känns det? och nu när jag har summerat mina känslor en aning så kan jag säga: pånyttfödd! Jag känner mig ny, stark och ren.

När jag hade cancer i kroppen kände jag mig nästan kränkt av min egen kropp och så kände jag mig smutsig på något vis. Jag hade många gånger lust att ta med mig klorin och en skurborste in i duschen.

Resan ner till Kalmar i onsdags var hemsk. Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit. Men när vi körde under andra viadukten in till Kalmar så rann nervositeten av mig och jag kände mig bara fokuserad, nästan som att jag lade i fightingväxeln. Redan när vi kom ut ur hissen så mötte vi läkaren och både jag och Maken tänkte samma tanke: vad hade han för ansiktsuttryck? Gick det att redan nu se vad han skulle säga?

Innan mötet var jag tvungen att uppsöka damernas och där inne så kom det över mig: behandlingen har nog inte hjälpt, jag är fortfarande sjuk, allt är kört...

Så när vi fick komma in så sa jag: -Jag föreslår att vi skippar artighetsfraserna och så säger du bara som det är. Och då sa han det: -Du är frisk. Du är botad! Jag hann inte ens få av mig jackan!

Tårarna rann på mig, på Maken och även läkaren såg rödögd ut!

Nu ska jag gå på kontroller var tredje månad första året efter detta och Port-a-Cathen får sitta kvar i ett och ett halvt till två år, om den nu inte är i vägen allt för mycket.

Det är resultatet har berört många! Det har firats inte bara här i trakterna runt om utan även i Göteborg, Gnosjöområdet och i Thailand. Helt underbart!!!

Så nu ska jag ta livet tillbaka och jag börjar med att ta hem Tant Brun redan imorgon. Då är vi alla samlade på samma ställe igen.

Så nu kör vi! Gasen i botten mot livet!

Inga mer tabletter!!!  

Terapiarbete = att stampa sönder sin dosett!!

 JAG ÄR FRISK!!  

Jag såg Döden resa på sig och tacka mig för god kamp innan han lämnade rummet

Tack alla ni som önskat, hoppats och bett mig frisk!

...även när det gäller nålstick! I och med att jag ska till farbror doktorn imorgon så var det blodprov idag. Jag tänkte ge mig själv en break och lade på ett Emlaplåster på höger handrygg. Varför inte festa till det lite med en smärtfri provtagning? Nåväl, allt gick så bra, jag kände ingenting och sen sprack kärlet. Typiskt... Så då fick jag en ny sjuksyster (syster Kanin) som provade lite längre ner på handen, närmare knogarna. Det var ingen höjdare om jag ska vara ärlig. Och naturligtvis kom inget blod. Så då gjorde vi ett försök på armvecket och det funkade. Jag var så omplåstrad så att jag såg ut som en mumie på höger arm. På väg ner i hissen så kände jag hur hissen snurrade runt och jag stod still. -Mycket märkligt, tänkte jag och tog mig så fort jag kunde till cafeterian och klämde en Snickers och en flaska vatten. Efter detta så var jag på hugget igen!

Dagen har flutit på lugnt. Jag odlar på en förkylning och tar det stilla och easy så den inte försvinner i första taget. Lillasyster hängde med mig upp för att kvällsfodra hästarna. Två personer för att fodra fyra hästar är kanske lite overkill men allt blir roligare med sällskap! I övrigt så har energin gått åt att tänka på annat än morgondagen. Det krävs en hel del energi för att ens försöka låtsas att man kan tänka på annat.