Kära hjärtanes,

Nu har den internet-inkompetenta vidgat sina vyer! Jag och resten av familjen Kaos och Allmän Oreda ska ju som bekant på bröllop nu i Maj då min Oskarshamnssvägerska ska slå sina påsar ihop med sin Chilenska dalmas och jag kan ju inte direkt åka dit i ridbrallorna (även om de sitter mycket bra). I och med att jag är saknar den kvinnliga shoppinggenen och snudd på får klåda av tristess när jag går in i en affär så provade jag på Zalando. Jag förväntade mig att Maken skulle gå in i en garderob och vråla som han i reklamen gör men han sitter så lugnt och avslappnat kvar i soffan. Fast han har ju inte sett fakturan än. (Nu när Maken läser det här kommer han vända sig mot mig med ett uppgivet ögonkast)

Nåväl, jag lyckades beställa hem en lila klänning ( då svägerskans färgtema är lila. Eller hoppas att de var det hon sa...) och ett par vita klackeskor med en silverblomma på. Det blir nog bra. Och även om det inte blir det så är ju faktiskt inte folk där för att titta på mig.

Det enda som stör mig lite är håret. Jag tycker inte det passar riktigt med en klänning och kort hår. Eller, på en del gör det säkert det men inte på mig. Men åter igen, det är inte mig folk ska titta på och dessutom så tänker jag inte skaffa mig en peruk nu, det skulle ju bara vara löjligt! Nä..jag går dit med min korta frisyr och låtsas att det ska vara så. Springer man fort och ler stort så ser ingen att man är ful som Lasse Åberg så klokt sa en gång!

I och med att Vera vägrade säga ett ord vare sig till honom eller till den stackars kraken till advokat som han hade fått tilldelad sig så avbröt Adler förhöret och återvände till sitt kontor medtagandes en stor kopp kaffe. Kontorsstolen protesterade rejält när han slog ner sin bastanta kroppshydda i den. Han lade upp fötterna på skrivbordet och började bena ut situation. Han hade en film från en övervakningskamera som visade en person som kunde antas vara den misstänka, dock visade inte filmen någon klar ansiktsbild. Personen var hur som beväpnad när denne eller denna gick in på Skrävlinge församlingskyrkoarkiv. Tumult utbröt, dock utom kamerans räckvidd och det enda som rapporteras saknat var ett brev. Adler suckade och sträckte sig efter utskriften av förhöret med Lennart Jansson.

Polishuset Ortsta

2011-05-25

Närvarande: Kommissarie H. Adler (H.A)

                      Aspirant K. Johansson (K.J)

                      Lennart Jansson, vittne (L.J)

H.A: Vill du uppge ditt namn

L.J: Lennart Jansson

H.A: Född?

L.J: Ja, i Skrävlinge församling

H.A: Jag tänkte närmast på dina födelsedata

L.J: Åh! Jaha! 471213-3032

H.A: Kan du berätta lite om ditt arbete i kyrkan?

L.J: Jag är lite av en allt-i-allo. Jag klipper häckar och placerar ut psalmböcker men det jag brinner för är arkivet som vi kallar det

H.A: Jag har förstått att det var du som såg till att det placerades ut en övervakningskamera utanför dörren?

L.J: Ja, det stämmer. Jag ville helst av allt ha en kamera där inne med men det fanns inte pengar till det. Visste du att vi har en nattvardskalk i silver från artonhundra…

H.A: Tack! Tack! Vad mer förvaras i arkivet?

L.J: Värdefulla föremål såsom kalken jag försökte berätta om, sparad korrespondens rörande kyrkans verksamhet och naturligtvis kyrkböckerna. Vet du att vi har kyrkböcker ända sedan sextonhundratrettio…

H.A: Tack! Kan du redogöra för vad som hända igår, den 24/5?

L.J: Jo, jag var i arkivet för att sköta om städningen då någon beväpnad med ett avsågat hagelgevär kliver in och säger åt mig att lägga mig ned på mage med ansiktet nedåt och ligga still, vilket jag naturligtvis gjorde. Jag vågade först resa på mig igen när jag hörde ytterdörren slås igen. Jag reste mig då och ringde först till vår kyrkoherde sedan ringde jag hit.

H.A: Vad kunde du se utav förövaren?

L.J: Jag såg inget av personen, det enda jag tittade på vad vapnet. Rösten kände jag inte heller igen. Den lät så konstig att jag inte kunde avgöra om det var en man eller kvinna.

H.A: Efter händelsen, var det något som saknades?

L.J: Bara ett cirka fyrtio år gammalt brev som hamnat fel. Jag hade lagt det på skrivbordet till höger innanför dörren. Det var ett svar från en församling uppe i norr till vår dåvarande kyrkoherde.

H.A: Har du läst brevet?

L.J: Nej nej! Jag läste bara på kuvertet!

H.A: Jag förstår. Förhöret avslutas 13:58

Fredagen började stillsamt tills jag kom på att det regnade så jag svände förbi stallet för att lägga på Tant Brun och grabbarna. Jag är ju inte så snabb i tanken så jag var iförd en fleccejacka och ett par mjukisbyxor. När jag kom till stallet så hade hästarna precis hunnit ut i hagen men inte tar det så lång tid att täcka några hästar så jag hinner nog inte bli så dygnsur. På min väg in genom dörren så möter jag en fuxponny i hög hastighet på väg ut genom den samma. Stackars stallägaren var försenad till jobbet redan som det var varpå jag sa: -Åk du! Jag fixar det här! Jag menar, hur svårt kan det vara att fånga in en liten ponny? Det är svårt så in i helsicke ska ni veta. Ponnyn hade inte haft så här roligt sen sist han hade roligt så han sprang ägorna runt med mig vilt svärande i hasorna med en havrehink i högsta hugg. Efter en stunds svärande och jagande blev ponnyn infångad och förpassad till rätt hage under hot att hastigt bli förvandlad till ett pennfack om han inte höll sig i skinnet. När jag sedan skulle göra mitt egentliga ärende så var hästarna så uppstimmande så att försöka fånga in dem och täcka dem var lika lätt som att stoppa ett X-2000 med händerna. Jag var då genomblöt och skitsur så jag slängde täckena i en hög i stallgången och åkte hem. Frampå eftermiddagen så hade humöret tinat upp en smula så jag tänkte ta mig en lugn och behaglig stund med lite kaffe och tidningen. Mormor katt kommer under ett vilt spinnande upphoppandes till mig i kökssoffan. Det tog ungefär 34 sekunder innan hon börjar hulka. Jag skopar upp katten och hinner ut i hallen innan katten kräks över hela golvet. Underbara dag....

På lördagkvällen var det dags för möhippa för min oskarshamnssvägerska. Vi var ett helt gäng som samlades på Björnbacka spa. Den blivande bruden var mycket vackert utförd i rosa boa och prinsessdiadem. Vi fotbadade, fick massage och åt ost och kex. Himla mysigt var det och jag är mjuk om fötterna som en bebisstjärt. Bruden kunde vi inte tappa bort då hennes boa ruggade något fruktansvärt och spred ett moln av rosa fjärdrar runt omkring henne. Roligast hade nog jag och min fårbosvägerska som skrattade oss halvt fördärvade. Tur att vi inte drack något värre än alkoholfri cider för annars hade vi nog varit kvar där än!

Efter att ha blivit hårt bearbetad av Lojs så kommer här första delen av min nya historia. Lojs är riktigt bestämd av sig när hon sätter den sidan till så det är bara att foga sig.

Denna historia handlar som sagt om Vera Svensson nämdes redan i historien om Eskil som en brödbakande välgörare. Vilket hon förvisso är men som alla oss så har även hon hemligheter i sitt liv, hemligheter som börjar nystas upp undan för undan. Så håll till godo! Här kommer Vera!

_______________________________________________________________________________________

Kommissarie Adler visste inte vad han skulle tro. I vanliga fall visste han exakt vad han ansåg om saker och ting. Han kunde med blott ett ögonkast avgöra om en gripen individ ljög, talade sanning eller skyddade en annan person. Men i det här fallet förstod han absolut ingenting.

Han synande kvinnan som han hade framför sig. Hon var i femtiofemårs åldern, ljusgrått hår i en kortklippt frisyr som framhävde lite självfall. De grova armarna låg bestämt i kors över brösten och hon satt med båda de grova stålhättekängorna stadigt på golvet. Hon såg mer ut som en bullbakande bondmora än som en brottsling. Hon var ingen slående skönhet men hade fina drag som inte hade underhållits. Det fanns gott om skrattrynkor i huden fast deras uppkomst gjorde sig inte nämnd idag.

Adler harklade sig och började:                                                   
                                                  
       

”Ja du Vera, detta ser inte bra ut. Brott mot vapenlagen, olaga intrång och olaga hot. Det är vad vi har att börja med. Hur ställer du dig till det här?”                                            
                             Vera sa inget utan blängde stint på Adler som fortsatte:                                                  
            ”Som du förstår så kan det bli straffpåföljder av det här. Fängelse alltså. Det bästa att göra nu för dig är att erkänna. Är man samarbetsvillig så kan det märkas på straffet.     

Vera makade sig tillrätta i stolen och sa:

 ”Mig veterligen har jag min fulla rätt att hålla käften och det tänker jag göra!”                             Detta var det sista som fru Vera Svensson sa till kommissarie Adler.

Idag har varit än sån där dag då man egentligen borde ha vänt sig om och somnat om. Det började redan på morgonen med en motsträvig liten kille som mycket bestämt skrek: JAG VILL INTE GÅ TILL DAGIS! När han väl var övertygad om det finfina med en pedagogisk kommunal dagverksamhet för barn så dök projekt nummer två upp: Var tusan är nycklarna? Nog för att jag kan stänga huslarmet på panelen och även slå på den på samma sätt så vill man ju gärna även låsa dörren och slippa bryta sig in i sin bil. Nu hade jag ju den turen att Lill-Grabben hjälpte mig att leta och alla ni som har haft en blivande femåring till hjälp vet ju hur smidigt det går. Nåväl, nycklarna återfanns efter en stund...i handväskan. Vem tänker på att titta där?

Iväg till jobbet där saker och ting fortsatte att krångla. Jag menar hur många har lyckats med att klämma fast sin kofta i en hålslag? Två gånger på raken dessutom!

Men frampå eftermiddagen vände det hela då min efterlängtade tvättmaskin kom hem! En himla sportig liten sak som ser ut att heta Elmer. I skrivande stund så provkörs den och jag hoppas att den funkar bra för jag slängde i mina arbetsbyxor som jag hade tänkt använda i morgon.

Det har även blivit en tur till stallet då jag fick mig en liten tur på min favorit Tommy. Han tyckte att jag var en riktig sopprot som la mig i vilken galopp som han skulle gå i så han bjöd på fyra stycken bakutsparkar. För er som inte har suttit på en bakutsparkande häst på 175 cm i mankhöjd och en matchvikt på ett ton iförd jeans och med lite för långa stigläder så kan jag berätta ett det gungar till en del. Fast jag satt kvar i sadeln och det är ju huvudsaken. Och jag orkade rida skapligt länge också och det känns underbart! Det var betydligt längre än de tolv minuter jag orkade förut. Och sen har jag duktig känning i magmusklerna nu men det ingår i priset.

Nu har all snö och is försvunnit från ridbanan så nu kan jag börja rida på Tant Brun igen. Jag har redan börjat rasta henne lite från marken för vis av erfarenheten så vet jag att sprätter hon iväg i ett glädjesprång så kvittar det om du har skicklighet, god balans och rumpan full med klister, det handlar bara om ren tur om du sitter kvar.

Först av allt så kommer lite skryt: Jag är så nöjd med mig själv att jag har slutfört något. Annars brukar jag bara dra igång en massa projekt (som min älskade make får slutföra då jag tappar intresset).

Nu har Eskil hängt med så länge att han nästan har blivit en verklig person. Han kom in i min värld i höstas då han öppnade dörren, stampade av stövlarna och klev in. Han var lite svår att få fram historien ur för han var inte så vidare snacksalig till en början men på slutet brann det till ordentligt. Det kan ha med att göra att Lojs mutade mig med kaffe för att få ett avsnitt till i historien. Då jag gärna ville ha en påtår så såg jag till att skriva färdigt hela historien. Lojs vet vilka knappar hon ska trycka på får att se till så jag får ändan ur vagnen!

När jag sitter som bäst hemma vid köksbordet och försöker lirka ur Eskil hur allt hänger ihop så slås dörren upp med en smäll och in kommer Vera Svensson. Hon går raka vägen in i köket, hämtar en kopp och häller upp sig lite kaffe och börjar prata. Jag försökte förklara för henne att när man har fullt i cellgifter i kroppen så kan man inte hålla hur många historier som i huvudet. Efter en stunds kohandlande så gav hon med sig men bara om hon nämnas i historien om Eskil. Så nu är det dags att försöka hitta en infallsvinkel på hennes historia och det är inte det lättaste men jag har en tanke i varje fall. Jag ska skriva några sidor bara innan det kommer upp här.

Jag har kommit så långt så att de bor i samma by, Skrävlinge. Namnet på byn kändes rätt självklart. För det är ju det jag gör i de här historierna, jag hittar på och skrävlar.  

Nästföljande morgon vaknade Eskil två timmar senare än vanligt av att tungan satt fastklistrad i gommen och när han väl kom ut för att öppna till hönsen så kacklade de missnöjt över förseningen. Eskil brydde sig inte nämnvärt om deras protester, han hade fullt upp med att hålla sitt cementtunga huvud uppe. Väl inne i köket hittade han huvudvärkstabletterna efter en stunds rotande varpå han tog tre stycken bara för att vara på den säkra sidan. När han hade fått i sig två koppar kaffe så kände han sig inte längre som en bakfull sjöman utan kunde börja sortera tankarna. Han kände ingalunda ångest över att han hade berättat om Honom utan bara en enorm lättnad, som om han hade fått hänga av sig en stor börda. Det var länge sedan han slutade att känna oro inför följderna av sitt brott. Nu var det så länge sen att det var preskriberat flera gånger om men skulden var fortfarande lika stor.

När hans yngre släkting med ostadiga steg tog sig nerför trappan var klockan närmare halv elva. Med håret på ända slog han sig åter ner på kökssoffan och hällde upp sig en kopp kaffe. Denna gång svart. Eter tre koppar och två smörgåsar bad han få se brevet och ringen. Och denna gång varken kunde eller ville Eskil neka honom utan plockade fram dem från gömman i brännvinsskåpet. Brevet var kort och skrivit mer en sirlig, feminin handstil.

Älskade,

Far säger att vi aldrig kommer vinna detta krig och omvärlden kommer döma oss hårt. Vi kommer att fly landet till Brasilien, var i landet vet jag inte. När Far berättade detta bönade jag och bad att du skulle få komma med oss för jag kan inte överleva utan dig! Far har försökt att få dig stationerad närmare Berlin med de säger att officierare behövs på plats, att ingen kan undvaras. 

Jag skickar detta brev med Rolf. Ingen vet att jag skriver detta. Fly om du kan! Vår båt avgår 24/5. Jag har övertalat Far att skaffa en biljett till dig i falskt namn.

Det enda jag fruktar är ett liv utan dig!

Din för evigt

Getrude

Fredrick översatte brevet för Eskil och efter detta satt de båda männen tysta, var och en försjunken i sin egen tankes värld. Till slut tog Fredrick till orda:                                                  
                                                  
                                      ”Jag tror att Han vill säga oss något snarare än att bestraffa dig. Min tanke är den; Han vill att Hans fästmö ska veta att han är död”  

  ”Jo, det kan ju låta rimligt”, höll Eskil med om. ”Men hur i hela friden skulle något sådant gå till?” 

   ”Faktum är att jag har en kille som är skyldig mig en tjänst. Han är riktigt bra, han kan banne mig spåra en piss i Atlanten                                          
                                                  
                                                  
             ”Om han är så bra som du säger, är han då helt laglig i det han gör”, undrade Eskil                      ”Stör det dig?”, frågade Fredrik                                           
                                               ”Näe”, svarade Eskil helt frankt och såg på medan den yngre släktingen tog upp mobiltelefonen och efter en stunds väntan bärjade Fredrick att dra en lång, snabb harang på vad som lät som franska. 

  ”Så där! Det kan ta några timmar innan vi vet något”.

”Bra! Då kan vi göra lite nytta under tiden!” svarade Eskil resolut                                           
    Och det var den eftermiddagen då Fredrick fick lära sig hur man lagar en gärdesgård.   

 Solen sken och de båda männen var på väg hem. Fredrick satte ner skottkärran med de överblivna störarna när telefonen ringde. Efter ett kort samtal vände han sig till Eskil och sa:

 ”Vi har ett nummer och en adress!”     

 Väl tillbaka i kökssoffan ringde han upp det nummer han precis fått och pratade en lång stund innan han lade på. Eskil såg ut som ett barn i väntan på jultomten.

     ”Visst var det hon! Getrude, som numera heter Elisabeth, var i unga år förlovad med en Martin Schröder. Familjen flydde till Brasilien innan krigsslutet och Martin rapporterades som desertör. Jag uppgav att jag hade ropat in en byrå på auktion i Norge och det i byn fanns ett gammalt rykte om en funnen död tysk soldat. Jag sa att jag hade funnit brevet och ringen i en av lådorna i byrån och jag lovade att skicka dem till henne. När stänger posten på det här stället?”   

   De tittade samtidigt på köksklockan och rusade sedan ut i hallen.

 Föreståndaren i den lilla lanthandeln, Tommie Kaspersson, hade haft en märklig dag då allt hade varit upp och ner. Det började redan på morgonen när en av frysdiskarna gick sönder och han fick rädda allt som räddas kunde och sedan ägna större delen av förmiddagen åt att moppa upp allt vatten som läckt ut. Vid lunch hade han fått en hård örfil av flickan som hjälpte till i butiken bara för att han hade nypt henne lite i rumpan. Resten av eftermiddagen hade gått åt att till att försöka undvika sin hustrus mördande blickar. Han utgick ifrån att han skulle få kampera på soffan en tid framöver.                                         
                                                  
                                    Men det märkligaste denna dag var ändå när enstöringen Eskil kom in i butiken i en hiskelig fart i sällskap med en välklädd medelålders man och skulle skicka ett vadderat kuvert till Brasilien. Till Brasilien! De blev klara alldeles lagom till brevbäraren kom för att hämta dagens skörd. Den medelålders mannen la armen om Eskils axlar och sa:     

   ”Nu du! Nu är det dags för en pizza och en öl!”

  ”Pizza har jag aldrig ätit så det börjar det onekligen bli dags för tycker jag!”, svarade Eskil och flinade brett. 

Föreståndaren såg förvånat på det udda paret när de for iväg. Mannen satt på flaket på flakmopeden och de skrattade och stojade som två tonårspojkar. Det hade kort sagt varit en mycket märklig dag i Tommie Kasperssons liv.  

Fredrick satt åter i kontorsstolen och såg sig omkring. Allt detta hade han byggt upp och allt detta skulle han nu förlora. Och det var enbart på grund av sin egen dumhet. Imorgon löpte revisorns tidsfrist ut och sen skulle skiten slå i fläkten ordentligt. Men han hade bestämt sig för att stå sitt kast och tog det hela med ett upphöjt lugn. Han väcktes ur sina djupa tankar av interntelefonens dova surrande. Han tryckte ned den röda knappen och svarade irriterat:

  ”Ja?”

  ”Jo, det är så att det har kommit en postväxel”, hördes den försynta sekreteraren säga

  ”Vem använder en postväxel nu för tiden? Men se till att få den inlöst då!

  ”Alltså….saken är den att den är på åttahundrafemtio tusen. Det är en Eskil Konradsson som har skickat den. Han måste vara galen som vågar skicka iväg så här mycket pengar.

Eskil körde hemåt frampå kvällskvisten, iförd finbyxorna, den nya rutiga skjortan och ett mjukt leende. Vilken tur att han tog kontakt med Ida igen! Det är inte gott för människan att vara allena.

När han körde upp för den lilla backen innan gårdsplanen tittade han upp åt ekbacken. Den var helt tom så när som på ett råddjur som följde honom med blicken när han knattrade förbi.

Lite dramatisk rubrik som inte är så allvarlig som den låter.

Den som dommen fallit över är tvättmaskin. Det finns inget att göra. Visst, man kan ju laga allt men det kommer kosta hälften av vad en ny maskin kostar och det är vi inte sugna på att lägga ut det på en maskin som har elva år på nacken. Så det är bara att tacka för lång och trogen tjänst och köpa en ny. Jag funderade på att lägga handen på den idag och sjunga "Amazing Graze" för den men då hade jag nog blivit inlåst på psyket.

Jag har kommit fram till att jag är en konstig själ i många avseenden (nu kommer flera nicka igenkännande är jag rädd) men jag fäster mig lätt vid vardagsting. Helt ärligt så tycker jag det är lite sorgligt att tvättmaskinen är körd. Jag har inte heller fixat att köra någon av mina bilar till skroten, vilket brukar vara nästa naturliga anhalt när jag har haft dem ett tag.

Inte så att jag är en en vårdslös bilförare på något vis (eller nja...) men i och med att jag är yngst i familjen och hästägare dvs alltid pank så har jag väntat tills alla i familjen har bytt bil och så har jag övertagit den äldsta (vilket jag är grymt tacksam över!)

Det var så jag fick min första bil, MND 683, en grå 745:a som faktiskt är historisk i min vänkrets. Det var en bil med en själ. Hemhem och jag sa alltid: -MND tar en alltid hem, och det gjorde den. Ett år när vi åkte hem från öland så började bilen hacka och spotta redan innan ölandsbron och fortsatte hela vägen hem. Den totaldog först när jag körde in på gården hos mor och far. I många ögon så var det en rätt skruttig bil. Den hade bara 75% centrallås då bagagen inte att låsa, när du blända av till halvljus så slocknade all belysning men du behövde bara blända på för att få halvljus igen. Radion fungerade i varje fall, så länge det inte regnade för häftigt i varje fall. Men det var go värme i den vilket dock vägdes upp av att fönstret i förardörren åkte ner med ca 1,5 cm/mil under körning.

I och med att det var en växellåda på overdrive så slutade overdrive-knappen att fungera (vilket de alltid gör för eller senare). Men som en sann skruttvolvoförare så vet man att det handlar bara om att dra ut de sladdarna kopplade till knappen och nypa ihop dem när du ska köra i högre fart.

Men den gick igenom besiktningen varje år. Eller rättare sagt, den gick vidare till andra chansen varje år. Ett år trodde jag att det var färdigkört. Dels för att den hostade och hackade värre än vanlig dels för att pumpen till spolarvätskan hade lagt av. Jag försökte dölja det hela med att i farten efter anmälan till besiktningen slängda ett par rejäla snöbollar på rutan för att få den ren. Detta funkade inte kan jag berätta. Besöket slutade med att varje besiktninsgubbe plus alla andra gubbar stod och tittade ner i motorn på min bil, fullt fascinerade över att den funkade. Visst, man kunde ha bytt bil men jag gillade den. Dessutom var den inte så stöldbegärlig då den vägrade starta  för vem som, man fick ha en liten knyck som var svår att förklara.

Nåväl, när det var dags för MND att somna in, alltså när det fanns en "ny" bil att överta så tvärvägrade jag att köra den skroten. Pappsen påpekade då att jag kunde minsann vara med och avliva mina djur men inte köra en bil till skroten.

Men så är det, alla har en gräns och så även jag. Och där går min gräns.

Jag behöver kanske inte nämna att Pappsen är snäll och kör tvättmaskin till tippen imorgon...