”Det var sent på våren 1944. Jag var då 19 år gammal och stod ute på vedbacken och högg. Din mamma hade samma år rymt hemifrån. När Mor hade kommit tillbaka från ladugården efter morgonmjölkningen så låg där ett brev på köksbordet där din mamma berättade att hon lämnat gården och familjen för att söka sin egen lyckas väg. Mor som i vanliga fall var lugnet själv blev helt i upplösningstillstånd. Du får komma ihåg att det här var för länge sen, vi kunde inte på något vis komma i kontakt med henne utan vi fick vänta på ett brev från henne. Vi hade inte ens en telefon som hon kunde ringa till om hon hade hamnat i knipa. Så Mor var ledsen och orolig medan Far bara var arg. Så jag flydde ur huset för jag klarade inte av att se dem och var dessutom själv utom mig av oro. Jag försökte skingra tankarna med att tänka på Ida, min käresta. Vi hade planerat att trolova och skulle träffa hennes far veckan efter då jag skulle be om hennes hand.

Nåväl, när jag stod där som bäst och högg ved så kommer en tysk soldat gående in på gårdsplanen. Han var i uniform och var även beväpnad. Vid denna tid var Norge ockuperat och tyskskräcken var stor här i Sverige trots att vi var neutrala. Han kom rakt mot mig med raska militäriska steg och när han kom nära inpå mig tog rädslan överhand så jag tog ett par snabba steg fram och slog till honom i huvudet med flatsidan på yxan. Han segnade ner omedelbart och när jag förstod att han var död fick jag fullständig panik. Då mindes jag högen med sly som Far och jag gallrat ur ekbacken och som låg i en hög i väntan på att eldas upp. Jag bar dit kroppen, jag var stor och stark som en oxe på den tiden ska du veta, dränkte in kroppen med fotogen och tände på. På natten när elden hade slocknat och askan svalnat så rakade jag ihop allt i en säck som jag grävde ner i ekbacken. Det är nu det märkliga börjar.

Mor blev till slut sjuk av all oro och blev sängliggande så då föll mjölkningen på mig. När jag klev ut på morgonen låg ett brev och en ring på bron. Jag kände genast igen ringen, soldaten hade haft den på sitt finger. Snabbt tog jag upp det hela och stoppade i fickan. Skräcken för att någon skulle ha sett mig går inte att beskriva. När jag sedan tände i vedspisen så slängde jag i brevet. Ringen grävde jag återigen ner i ekbacken. Nästa morgon när jag kom ut på trappan så fick jag mitt livs chock. Där låg brevet och ringen igen, helt oskadda! Under flera dagars tid försökte jag göra mig av med tingestarna. Jag brände dem, sänkte dem i sjön, grävde ned i gödselstacken men inget fungerade. Nästa morgon låg de där igen på trappan, helt oskadda.

Jag misstänkte att någon visste om det som skett och ville pressa mig till en bekännelse. Då beslutade jag mig för att ta reda på vem så att jag kunde få förklara mig. Hela natten stannade jag uppe och stod i farstun som ett annat fån och höll utkik genom det lilla fönstret vid dörren. Framåt morgonkvisten började jag bli trött så jag gäspade och gnodde mig i ögonen. När jag tittade ut igen så såg jag Honom. Han stod två steg ifrån yttertrappan och tittade in mig. Han var fortfarande klädd i uniform och såg precis ut som när jag såg honom första och enda gången. Bortsett från ögonen. Det var helt själlösa, svarta som en skogstjärn. Jag tittade ner på trappan och där låg ringen och även brevet. När jag slog upp blicken igen så var Han borta. Då jag förstod jag med ens två saker. Dels att jag inte hade med något mänskligt att göra och dels att mitt straff skulle bli livslångt. Sedan dess har jag inte försökt förstöra sakerna utan har haft dem gömda inne.

Det blev aldrig något giftemål för mig och Ida. Hur skulle jag förklara för henne att jag hade gjort mig skyldig till det värsta av brott, att jag hade tagit en annan människas liv?”

När Eskil slutat att berätta tittade han en lång stund på den andre. Fredrick satt med munnen på vid gavel. När han samlat sig något så frågade han om han inte kunde få se brevet och ringen.                                           

                                                  ”Det får bli imorgon. Sådana kusligheter ska man inte handskas med om nätterna”, menade Eskil bestämt. "Nu tycker jag att vi tar kväll!"

"Går det bra om vi har lamporna tända inatt", frågade Fredrick försiktigt

"Inte mig emot", svarade Eskil med ett litet leende                                                   

Känns mer som januari än som april om du frågar mig! Jag har  inte blivit lurad mer än en av ponnyflickorna som försökte få oss alla att tro att hon såg en råtta. Vilket i och för sig inte hade varit omöjligt detta råttår. Hur som så hade vi en riktigt mysig förmiddag i stallet. Vi satt hela gänget i solen, likt en flock höns på sittpinne och drack kaffe och pratade allsköns skit.

Idag kom dagen som Tant Brun väntat på. Hon fick äntligen gå ut med de andra hästarna. Jag har velat vänta in i det sista i förhoppning att det inte skulle vara isigt och halt i hagen. Men nu verkar det som att stora fimbulvintern aldrig kommer släppa taget om oss så det var inte mycket att be för mer än att hoppas på att ingen häst skulle slå omkull och skada sig.

Men allt gick så bra som det bara kunde. Den enda som blev skadat var Stars självförtroende. Han och Tant Brun har ägnat en vecka åt att flörta över staketet och när hon väl kommer in i hagen så flörtar hon även med Tommy och Snälle Salve. Star blev mycket besviken och gick därifrån. Nåja, så snart hon slutar brunsta så är hon tillbaka till sitt vanliga griniga jag igen.

När jag kom hem ifrån stallet så var jag så ända in i märgen trött så jag skalade av mig laggårskläderna och stöp i soffan. När jag vaknade flertalet timmar senare så var Lill-Grabben nyklippt och J satt i köket och drack kaffe. Om de både händelserna har med varandra att göra vet jag inte.

På allmän begäran så kommer ett avsnitt till av historien om Eskil härefter. Eller, nu blir den ju innan då allt kommer i den ordningen som det publiceras. Så när du läser det här så har du antagligen redan läst om Eskil vilket gör denna information oviktig. Men hur som, hoppas att du gillade det senaste avsnittet. Han pratar en fruktansvärd dialekt, den där Eskil, men jag har skrivit avsnitten på så god rikssvenska  jag kan.

Eskil kände sig lika malplacerad i situationen som en gris skulle ha gjort i en frack. Att ha en gäst var inget som han var van vid och det tillförde problem av helt nya dimensioner. Hur mycket skulle han ta upp ur frysen inför middagen till exempel?

Han plockade undan kaffet och gick för att se ner frysboxens djup. Mat hade han gott om. Sen han själv slutat att jaga så arrenderade han ut sina marker och fick i utbyte del i vad byte som hade nedlagts. Älg, rådjur, hare och nu på senare tid även vildsvin. Han brukade köpa en halv gris utav Svenssons. ”Äter man för mycket vilt så kanske man förvandlas till Tarzan” resonerade han. Svenssons barska fru, Vera, förpackade allt kött i portionspåsar lagom stora för en för en ensam man. Hon brukade även komma med limpor av sitt rågbröd som smakade som himmelriket på en assiett. Vera var ingen kvinna som eftersökte lovord för sina ansträngningar utan Eskil brukade istället lämna av lingon och blåbär, rensade till perfektion till henne. Detta återgäldades med burkar med sylt som hängde i en kasse på hans dörrhandtag några dagar senare. De hade en fin relation fylld av medmänsklighet omtanke trots att de sällan utväxlade mer än tio ord åt gången när de träffades. Nu var det torsdag och på torsdagar åt Eskil pannbiff med lök så han tog upp färs ur frysen fast denna gång i dubbel mängd.

Fredrick synade de små paketen med färs som lagts upp för tinning i en rostfri bunke. Han kände en avsmak för att äta något som inte var framtaget utan livsmedelsverkets krav. Dessutom såg färsen alldeles för fet ut.                                               

                                                  

  

 ”Är det här verkligen GI”, frågade han sig själv                                             

                         Eskil såg lite förvirrat på honom och svarade:                                          
                               ”Det är G-R-I-S”

Sen skakade han på huvudet, tryckte kepsen på densamma och återvände till sitt potatisland.

Maten smakade riktigt gott, speciellt med den flaska rödvin som Fredrick hade med sig. Eskil kom på sig själv med att trivas riktigt bra med sällskapet. ”Fast det var en jäkel att prata”, tänkte Eskil när det var dags för kvällsrundan ute hos hönsen. Han pratade om sitt arbete som investor och om sina fina vänner som Eskil inte en aning om vilka de var, trots att de kände kungafamiljen. De hade visats bilder på hus och på hans fru som i Eskils ögon såg ut som en opererad rokokomöbel. Men det sa han inte, man vill ju inte verka ofin.

Eskil hade funderat en hel del på hur han skulle göra med kvällsbestyren. Att låta alla lampor vara tända under natten skulle leda till frågor som han inte ville besvara. Till sist hade han kommit på idén att låta lyset vara tänt inne i sängkammaren och sedan låta dörren vara stängd. Nöjd med sig själv beslöt Eskil att bjuda pojkvaskern på några droppar starkt till kaffet.

Fredrick lutade sig tillbaka i kökssoffan och kände sig mer tillfreds med livet än vad han gjort på länge. Lugnet i den lilla stugan smittade av sig och tog udden av den galopperande oron som funnits i maggropen. Hans rödvinsmarinerade tankar kändes klarare än på mycket länge. Så klart att han kunde rida ut den här stormen! Han hade visserligen inga kontanter och krediten var ansträngd till bristningsgränsen men han kunde säkert få fram större delen av pengarna. Det fanns vänner som på en handvändning kunde få fram sådana summor. Det viktiga var att undvika anledningen till lånet. Inte för att hans brottsliga handling var tabu i vänkretsen, men att inte kunna vara ekonomiskt hållbar var det. När sedan Eskil kom intravande i köket och trollade fram en flaska O P Andersson ur skafferiet som han bjöd på i nubbeglas på fot så försvann all oro helt.

Redan två sekunder efter att Fredrick hade svarat i sin mobiltelefon så förstod Eskil att det var något som inte stod rätt till i den andre mannens liv. Från att ha suttit i kökssoffan med ett brett, något berusat, leende på läpparna så tappade han all färg i ansiktet och blev grå som en gammal raggsocka. När han ursäktade sig och försvann i finrummet hörde Eskil honom säga:                                    ”Inom en vecka? Vi kom ju överens om månadsskiftet?!”                                            

                                                  

                  Till sin stora förvåning så fylldes Eskils hjärta av sympati för den yngre släktingen. När Fredrick återvände till köket och såg ut som den slagna man han återigen var.                                 ”Det var min revisor. Batteriet tog slut”, stammade han fram.                                             

                ”Sätt dig ner pojk och berättade vad det är som tynger dig”, sa Eskil vänligt och blev med ens förvånad över sig själv. Så många ord hade han inte sagt på en gång på många år.

Fredrick slog sig ner med en djup suck och så forsade hela historien ur honom. Medan tårarna rann över de bleka runda kinderna kom hela historien fram i dager, om företaget som bara gick sämre och sämre, om tvånget att hålla upp en fasad, om hans frus hutlösa shoppande, om hur han plockade pengar från de enda konto som fanns. Pengar som egentligen tillhörde kunderna. Eskil hummade, nickade och hällde uppe en ny nubbe till honom. Fredrick svepte ut med armarna och sa:                                               
                                                  

                                  ”Nu har jag bestämt mig! Revisorn hotade med en polisanmälan om inte pengarna var tillbaka inom en vecka och då får han anmäla mig då! Det är den enda rätta utvägen. Jag ska ringa och tala om det för honom.”                                            

                                                  

                          Just då kom han ihåg att telefonens batteri var urladdat och innan Eskil hade hunnit hindra honom hade han gått ut i mörka natten till bilen för att hämta laddaren som låg kvar i bilen.

Det tog exakt fyra minuter innan Fredrick var tillbaka om möjligt ännu blekare än innan. Han stammade fram att det hade stått någon uppe i skogen, någon som inte såg varken levande eller verklig ut. Eskil suckade tungt och sa:                                               
                                                  

          ”Det här verkar vara sanningarnas afton. Det är inte bara du som har synder i din själ. Sätt dig pojk så ska jag förklara”. Han hällde upp ännu en skvätt i glasen, harklade sig och började tala.  

"Ett hus är inte ett hem utan en långsam och smärtsam väg mot en hjärtinfarkt" lär Hemhems kloka sambo sagt och ack så rätt han har!

Nästa sak här på Sjöviksvägen som behagade att kapitulera (efter långvarigt missbruk) är tvättmaskinen. Den släpper snällt in vatten, tar snällt upp tvättmedlet och sen händer inte ett smack mer. Likt en kastrerad hankatt i Mars så står den bara där, helt oförstående. Jag gjorde mitt bästa för att laga den. Det vill säga, jag tömde silen och rengjorde den. Sen slog jag mig ner på en pall framför tvättmaskinen för att blänga på den och uttala allsköns hotelser. Dock utan framgång. Och då finns det bara en sak att göra, ringa till Pappsen. Så idag har Pappsen och Figeholms allvetande alltiallo-reparatör, Sigge Propp, varit här för en handpåläggning och bortmonterande av motorn. Antagligen så är grejsimojsen som driver grunkapären trasig.

Så nu är jag tvättmaskinlös, helt ny erfarenhet för mig.

Igår så kom Pappsen på besök och bjöd denna gång på fortkörningshistorier och historier om alla stora fiskar som han INTE hade fångat. Alla dessa historien (där fiskarna bara blev större och större) satte nog sina spår i mig för på natten drömde jag en märklig dröm. I drömmen så befann jag mig på Konsum här i Fårbo och möter på en gammal klasskamrat som hade köpt en helt ny sorts snus, Göteborgs Rapé med siksmak. Det stank en blandning av härsken fisk och snus när han öppnade dosan och jag vill lova att det inte lukta muffins! Ingen angenäm dröm som jag inte har något behov av att drömma om igen.

Denna vecka har varit synonym med trötthet. Nu anser jag mig vara kärnfrisk och har inte längre ett minne av att jag har varit sjuk så jag är fruktansvärt frustrerad över min trötthet och har mycket svårt att acceptera det hela. Fast jag är fortsatt imponerad av hur snabbt kroppen kan återhämta sig. Allt har börjat fungera igen, håret växer så det knakar och min mens som försvann som en avlöning i höstas har kommit tillbaka samt att mina dommningar i händer och fötter är borta. Så lite trötthet är kanske inte att gnälla över egentligen....

Scen: Hallen hemma

Involerade: Jag och Mormor Katt

Händelse: Botten syns (ca 1 x 1 cm) i matskålen. Mormor Katt sitter framför matskålen och ger mig det onda ögat. Jag ignorerar henne till en början för att sedan gå och skaka till den halvfulla skålen så botten inte längre syns. Mormor Katt sitter kvar och fortsätter ge mig det onda ögat varpå jag ignorerar henne. Mormor Katt går och krafsar mycket intensivt på dörren ner till källaren. Jag ger upp och häller i mat i den redan halvfulla skålen. Mormor Katt äter tre bitar för att sedan gå därifrån.

Idag är det en raskblogg som gäller för, av någon anledning jag inte vet, så bryts strömmen här vid kl 20:30. Lill-Grabben är i mycket spänd förväntan. När jag kom hem från körövningen för en stund sen så mötte han mig i dörren med en enorm ordström: -Mamma vet du vad snart kommer strömavbrottet och tar oss när den långa visare står på sex och den korta visaren står på nio då mamma då kommer strömavbrotten och då blir det alldeles svart!

Jag lyckades försäkra honom att det inte kommer några spöken samt att det inte kommer åska eller blixtra. Efter det gick han runt nere och pratade om allt vi inte kommer kunna göra. Inte se på TV, inte tända lamporna och inte dricka kaffe.

Det blir spännande det här. Nu ska jag tända värmeljusen innan strömmen försvinner för att göra det lite enklare för mig..

Då det är körövning imorgon så passade jag på att sjunga igenom låtarna när jag stod och strök nu ikväll. Jag lyckades sätta andrastämman som jag och Bergsprängaren har i en låt (tror jag i varje fall).

Jag gjorde ett försök att börja sjunga på mina favoritpsalmer men det gick inte denna gången heller. Kommer två rader in i dem sen stockar sig gråten i halsen.

När man får en sjukdom med osäkert utfall som jag fick så kan man välja på att bli arg, bli ledsen, bli uppgiven eller bli realist. Jag blev realist och började planera min begravning. Lika bra att ha det gjort så ens anhöriga slipper att klura på det. Nu slapp jag ju tack och lov att genomföra det jag planerade men såhär hade jag tänkt mig det hela:

Tänkte mig att allt skulle gå i vitt. Kista, blommor och klädsel. Kanske med något inslag av gult. Gillar gult.

Nu är jag ju lite Jesus av mig så jag tänkte att ha mina favoritpsalmer. Nu har jag förlagt min psalmbok så stämmer inte numren så är det för att jag fick vända mig till den allvetande Wikipedia.

* O Store Gud (nr 11). Den här gillar jag! Glädje och så kan man kräma i ordentligt när man sjunger den

* Det är en ros utsprungen (nr 113). Detta är ju egentligen en julpsalm men jag hoppas att Gud hade haft överseende med det.

* Måne och sol (nr 21). Någon hade säkert tyckt det känts konstigt att sjunga en psalm om tacksamhet på en begravning men man ska inte sörja det som man aldrig fått utan vara tacksam för det man fick.  

* En vänlig grönskas rika dräkt (nr 201). Det ska ju jag till att blanda julpsalm med en sommarpsalm men... Jag gillar denna otroligt mycket, vi hade den på vår bröllop.

Jag gillar den så pass så jag hade tänkt att ha den femte och sista versen i dödsannonsen:

Då må förblekna sommarns glans

och vissna allt fåfängligt;

Min vän är min och jag är hans,

vårt band är oförgängligt

I paradis,

han huld och vis

Mig sist, skall omplantera

Där intet vissnar mera

Det enda som jag egentligen inte hade beslutat mig om var kremering eller jordbegravning (mig kvittade faktiskt, hade ju inte märkt vilket det blev) och vad det skulle stå på gravstenen. Hade dock en tanke på texten "Log och dog". Lite jag i ett nötskal.

Är duktigt tacksam och lycklig över att allt detta planerande var förgäves.

I-landskatastrof: En tonåring som slagit in fel pin-kod på sin telefon tre gånger och ingen kan hitta PUK-koden. Katastrofen är ett faktum!

Personligen skulle jag tyck det var en befrielse om min telefon la av. Livet skulle bli mycket lugnare då.

Idag har det varit en riktig stalldag. Princess har varit ute på tur med Snälle Salve tillsammans med Oliven och Tommy. Jag är duktigt sugen på att komma igång och rida lite jag med. Funderar på om det inte går om att rida lite försiktigt på ridbanan. I skogen vill jag inte ge mig ut då Tant Brun ofta beter sig som en gammal Volvo 245 med kängurubensin i tanken. Och det kan vara spännande nog att när man har balans och nu när man är utan så kan det vara helt synonymt med katastrof.

Det blev även en liten sväng för att se till Trasan då Karlssonkompanjonen jobbar långskift. Jag har ju lite att mocka igen om vi säger så.

Stor-Grabben har idag varit iväg med farfar och tittat på Krokstorps match mot Västerviks. Det blev 3-4 till Västervik vilket är inte så tokigt med tanke på att de ligger i femman. Lill-Grabben har gasat runt här hemma i sina FC Barcelona kallingar och lekt Star Wars. Snart kommer han börja prata som Chewbacca om jag inte passar mig.

Nu ska jag slänga mig i duschen och se om det hjälper!

Jag vill börja dagens inlägg med att be er skänka tanke/styrka/en bön (helt fritt att välja efter uppfattning) till de som var inblandade i krocken i Ålem. Tänk på de som vakar vid sjukhusbäddar, de som kämpar för sina liv och de som fick ge upp kampen om livet på plats och deras anhöriga.

Det har varit två intesiva dagar med en sjuk närstående och en opererad Make. Min kära Make är en riktig hårding (vilket ni som känner honom vet) så att se honom först ligga på uppvaket på sjukan och sedan ha ont som bara den har varit hemskt. Jag har stor respekt för honom då han klarade av att följa mig på min resa utan att vackla ett steg. Det går inte att förstå vad han har gått igenom. Men ska man vara gift med mig så krävs ett psyke av stål och det har han.

Nu mår han bättre i varje fall och hasar runt i sin vinröda morgonrock, påfallande lik Hugh Hefner.

Det går lite prat bland de hästburna individerna i byn om möjligheten att anlägga ett ridhus i Fårbo. Vi i Laggårn (som stallägaren och jag säger om stallet där Tant Brun bor) har pratat en del om det. Tog ett snack med mitt lastbilskörande vännina om det och hon är rätt sugen på det hon med. Så nu slänger jag ut en krok till er i ridbrallor runt omkring Fårbo. Vad säger ni om ett möte där vi kan sätta oss och gnugga geniknölarna? Lämna en kommentar, slå mig en signal, knacka på min dörr eller stoppa mig i affären och ge en åsikt. Vi kan ju alla slå oss ner om spåna om idé i varje fall!

När jag ändå är inne på spånande så köpte jag en ny sorts strö till Tant Brun idag, någon sorts klipp halm. Jag lyckades att lyfta in ströbalen i bilen alldeles själv! Jag blev så jäkla glad över det så att jag gick in igen på Djur och Natur med armarna i segergest och ropade:

- Jag kunde själv!

Personalen såg precis lika glada ut som jag. Om det var för att jag har blivit starkare eller för att de inte behöver lyfta lika mycket åt mig vet jag inte. Men om jag känner dom rätt så är det nog det förstnämnda som de gladdes åt!

Tant Brun är ju som bekant ett enormt födgeni så hon var mycket förvirrad i sin box idag. Ströet luktade mat med gick inte att äta. Hon gick runt i boxen likt en drever och luktade länge och väl. För säkerhetsskull så åkte jag upp på kvällen igen bara för att se så jag inte hade en proppmätt häst i en box utan strö.

Och sist av allt: Kör försiktigt allihop!