Lill-Grabben och jag brukar ha långa samtal om djur. Det är utlägg om vilka djur som är farliga (där jag, den store pedagogen, säger som det är: att alla djur kan bli farliga om man är dum mot dem), vilka djur som lägger ägg, vilka djur som är snabbast. När vi åker genom skogen till stallet (den vägen är döpt till Spökiga vägen) så går vi igenom vilka djur som bor där i skogen och idag efter dagishämtningen så pratade vi om vilka djur som går i ide/dvala över vintern. Vilken vinkel vi än har på samtalen så hamnar de alltid på samma slutstation, mina favoriter, vildsvinen.

Nu har vi den turen att det har varit några kultingar på tomten (antagligen några som inte fattade vinken i höstas) så Lill-Grabben och jag var ute och tittade på slagen efter dem i snön. Vi såg klövavtryck och en hel del kattspår. Mitt på gården såg Lill-Grabben spår efter ett jättestort vildsvin. Jag gjorde tappra försök att förklara att det var ingen stor pappagris som gått där utan att det var spår efter en helt vanlig pappas granningekängor i storlek 42. Jag tror inte att det gick hem helt för han skulle ha med sig en bössa när han skulle sova, utifall det kom ett vildsvin.

Jag lyckades förhandla ner vapenarsenalen till 1 st höger bandyhandske som han senare somnade med på handen. Vill minnas att Luke Skywalker har en handske på höger hand i sista Star Wars filmen. Så jag, Lill-Grabben och bandyhandsken kröp ner i sängen med en bok om Ex-fruns favoriter, Mamma Mu och Kråkan. Min Mamma Mu-röst låter mer och mer som Bengt Alsterlind. Snart kommer jag läsa:

- Chip och välkommen till Hajk Kråkan, sa Mamma Mu

Och på tal om djur, vi har haft köbildning framför matskålen:

Från vänster: Soda, ätandes. Mommen, mycket upprörd och Basse, helt oförstående

Jag och Maken sitter i godan ro och tittar på söndagsfilmen när det blir avbrott för nyheter och väder. Och jag vet med mig att jag ska vårda mitt blodtryck och inte se på nyheterna då jag blir så förbannad men denna gången var vi inte snabba nog att byta kanal.

Veckans snyfthistoria i pressen är Sture Bergwall aka Thomas Quick. Nu visar det sig att han inte var en massmördare utan en söndermedicinerad människa. Och det är ju inte bra, det begriper ju till och med jag. Dels så kan det betyda att det kan finnas en annan massmördare (eller många enkelmördare) lösa i Sverige, dels att vårt rättsystem är katastrof och dels att det inte finns någon vidare koll på det här med medicinering (även om man nu har en uppfattning om en maxgräns).

Jaså? tänker ni kanske, anser hon att denne ickeseriemördare skall släppas lös? Där är svaret ett solklart: Nej!

Det som man vet med säkerhet är att han har förgripit sig på fyra smågrabbar och gör man det så ska man sitta inlåst resten av livet. Punkt slut. Jag kan tänka mig att pynta lite mer i skatt bara han sitter kvar där han är. Skopa upp resten av landets pedofiler och lås in dem med, jag kan pynta för det med om det kniper.

De båda männens möte blev precis så obekvämt som man kan tänka sig. Efter hälsningsfraser som: ”Det var länge sen!” och ”Ja, det var det verkligen!” stod de nu mitt emot varandra under pinsam tystnad. Fredrick i loafers, svarta finbyxor, dyr skjorta och med solglasögonen i det bakåtslickade håret. Eskil, lätt kutryggig, i slitna gummistövlar, gröna arbetsbyxor, rutig skjorta och med sig keps från den lokala Lantmännen butiken. Likt ett stilleben över klass-skillnader stod de och synade varandra uppifrån och ner tills Eskil kom till sans och sa:

     ”Jag antar att du vill ha kaffe”, mer som ett konstaterande än som en fråga. Varpå han gjorde helt om in i stugan och Fredrick tveksamt följde efter.

Fredrick visste inte vad han hade att vänta när han klev in i den lilla stugan. Han erkände dock för sig självt att det inte var som han hade förväntat sig. Köket var förvisso slitet och av äldre standard men allt var prydligt och rent. Det doftade av såpa och friskt luft och i fönstret stod tre prunkande röda pelargonier. Det enda bevis på gubbens egenhet var en julvepa som hängde uppe. Det hade den nog gjort ett tag för det stod, ”GOD JUL 1972”, på den. En enorm svart-vit katt låg och sov på den dalablå kökssoffan och Fredrick slog sig ner bredvid den. Eskil hällde vatten och kaffe i en närmare antik kaffepanna och plockade fram en burk med syltkakor ur skafferiet. Fredrick kände sig tvungen att bryta tystnaden med ett neutralt ämne.

     ”Vilken fin katt! Hur gammal är den?”, frågade han.

     ”Han blir femton nu i år om jag inte minns fel, svarade Eskil och ställde fram koppar och fat.

     ”Oj, femton år! Vad heter den?”

     ”Vadå heter?” sa Eskil undrande

     ”Ja, den måste väl ha ett namn”, menade Fredrick uppfodrande

     ”Nja, jag brukar kalla honom Kisse”

Men du söte tid! Tänkte Eskil. Man döper väl inte en katt. Det är ju knappast en hund!

Kaffet serverades i äggskalstunna kaffekoppar. Eskil tog en sockerbit mellan läpparna och sörplade högljutt i sig. Fredricks magkatarr slog en bakåtvolt när kaffet passerade.

     ”Du har möjligen inte lite mjölk till kaffet?” frågade han

Eskil reste sig och tog ut en röd mjölkliter ut kylskåpet.

     ”Hemma brukar jag alltid dricka kaffet med varm, skummad mjölk”, påpekade Fredrick

Eskil såg på honom med ett höjt ögonbryn och ställde sedan ner mjölkpaketet med en smäll. Under resten av tiden som det tog att dricka upp kaffet så hördes bara väggklockans tickande och ett spinnande från den gamla hankatten.

Igår kväll såg jag ett fantastiskt korkat program, Gravid i höga klackar, ifrån USA. Maken och jag hade sett ett avsnitt av The following (förnämlig serie, måste jag säga) och efter detta var jag för trött för att resa mig ur soffan och blev därför kvar en stund och såg på förstnämnda program tills jag helt sonika gav upp hoppet om mänskligheten.

Gravid i höga klackar tar upp problem som blivande föräldrar står inför och hjälper dem att lösa dem. Inget ont i det, jag hade själv sjukt mycket funderingar när jag väntade Lill-Grabben. Frågor som:

* Kommer jag att dö under förlossningen?

(Jag frågade både barnmorskan och operationskillen det rakt ut, så man slipper fundera.)

* Kommer Lill-Grabben att dö?

(Också en relevant fråga)

* Kommer jag få en förlossningsdepression?

(I och med min utläkta utmattningsdepression så placerade jag mig i en riskgrupp, helt utan förankring i modern forskning)

* Hur ska vi få plats i kåken?

* Vad kommer Princess och Stor-Grabben säga?

Alltså, mycket praktiska frågor. Kan tillägga att alla överlevde, det blev ingen depression, Princess och Stor-Grabben älskade sin lillebror från första stund och även utrymmesfrågan löste sig.

Paren i gårdagens avsnitt hade också praktiska problem.

Par 1: Ett gaypar var första dotter hade sitt rum i rosa. Nu skulle de, med hjälp av en surrogatmamma, få ännu en dotter. Problem 1: Vilken färg ska den yngsta dottern ha i sitt rum nu när rosa är upptaget.

- Eh? tänkte jag, varför inte gult?

Två färgexperter inkallades, då inte paret kunde lägga ut hours and hours på att hitta rätt färg. Paret fick skvätta med olika sorters färger på ett gigantiskt pappersark ute på gården där de till sist enades om *trumvirvel* gult! Tomtebolyckan återställd!

Värt att nämna är att deras sekundära problem var att välja ut en present till surrogatmamman. Det är ett problem enligt mig. Vad ger man till en kvinna som gett en två barn? Har dock ingen aning om vad det blev då jag som sagt gav upp hoppet om mänskligheten innan.

Par 2: En kvinna i min ålder som inte kunde använda botox under graviditeten. Stort problem. Efter förlossningen skulle hon genast boka in en tid för behandling.

Ha, tänkte jag lite luttrat, du ska vara tacksam om du får ha en normal tarmtömmning! Egentligen tänkte jag: -Ha, var du glad om du kan skita som normalt folk efteråt! Men så kan man ju inte skriva på en blogg, eller hur.

Problem 2: De hade ännu inte anställd en barnsköterska, så vem skulle ta hand om barnet? Vilket leder till problem 3: Om nu en lämplig barnsköterska hittas, hur vet man då att hon/han inte stjäl?

Jo, man tar dit en säkerhetskille för att installera kameror i hela lyxvillan. Han kunde sätta upp 64 kameror per system vilket den blivande mamman tyckte var för lite. Men hon blev omedelbart på bättre humör när säkerhetskillen sa att han kunde larma dörren till hennes garderob så hon fick ett smslarm varenda gång någon öppnade dörren. Att lämna sitt barn till en främmande människa verkade hon dock inte ha något problem med. Det var i det här läget som jag mentalt inte klarade av detta program längre.

Kalla mig gammeldags, bakåtsträvare och konservativ men Maken och jag tog hand om Lill-Grabben själva när han var liten. Visserligen har inte USA samma fin fina föräldraförsäkring som vi har (har för mig att den är på sex veckor bara) men vad är viktigast? Att ha en lyxkåk, dyra bilar och en garderob med märkeskläder eller att få vara nära sitt barn? Lätt val för mig i varje fall....

Vad är stallgångsironi?

Jo, det är när man ber hovslagaren att ta bort snösulorna på ens häst och tjugo minuter senare börjar det kräksnöa.

Dagens händelse i mitt liv har varit ett besök av hovslagaren. Det var inget vanligt besök heller, för under skoningen av första hästen så skedde även en radiointervju av Radio Kalmar då min hovslagaren har skrivit (ännu) en bok. Denna gång handlar boken om, håll i er nu, hovslageri. Reportern invjuade hovslagaren och Ponnymamman i stallet varpå jag gjorde mitt bästa för att hålla mig osynlig så inte mi småländske dialekt sulle hamne på raddio.

Bra bok är det i varje fall för jag slog till och köpte mig en med kravet att den skulle signeras och dedikeras. Så nu är jag stolt ägare av en bok om hovslageri med dedikeringen: Till Ulrica, min bästa skokund. Om jag ger ut en bok så ska jag skriva en snäll dedikation i hans ex.

På eftermiddagen så hämtade jag Lill-Grabben och hans gigantiska gosetiger på dagis varpå vi svängde förbi och tog i Tant Brun som var alldeles upprörd och förstörd över att få vara ute i snön. Väl hemma i värmen igen så blev det Star Wars film fram tills Maken och Kusinen kom hem då det blev vardagsrumshockey istället. Maken slängde på lite kaffe och det tog knappt tre minuter innan Pappa kom in genom dörren. Han påstod att han hade varit och förlängt sitt lotto men jag tror att han kände kaffelukten ända till Figeholm och slängde sig i bilen. Vi bjöd på kaffe och semla och Pappa bjöd på några svetshistorien med börjar på sextiotalet någon gång. Faktum är att Pappas svetshistorien är roliga, speciellt idag då en av den innehöll en kollega som kom blåslagen till jobbet då han kvällen innan skulle demonstrera vilken finfin backhoppare han var. Platsen för demonstrationen var en trappa. Behöver jag nämna att sällskapet bodde ovanför en pub?

Det här med historieberättade är en tradition som går igen. Pappas brukar börja med frasen: Det var som när jag var och jobbade i... till skillnad från när Farfar, salig i åminelse, drog sina historien vilka nästan alltid började med: Det var som när jag körde taxi...

Frågan är vem som ska ta vid då varje familj behöver minst två berättare. Kan inte mina bröder axla manteln (vilket jag är övertygad om att de kan) så får jag göra mitt bästa. Är dock rädd för att mina historier kommer börja med: Det var som när jag och hästen....

Lill-Grabben kanske kan ta vid för han är en rackare på att dra skrönor. Idag sa han att jag behövde inte hämta han på dagis imorgon för han skulle iväg efter dagis och skjuta älgar tillsammans med sin polare Callutt. Farliga älgar. Med horn och sånt.

Och när han drar sina skrönor så gör jag precis som när Pappa drar sina historier och som när Farfar drog sina historier, jag lyssnar och nickar.

Fredrick Stohlpe rattade den stora svarta bilen med en varsam hand på den knaggliga grusvägen under tiden som han övervägde att vända om och strunta i den hela. Vilket han gärna hade gjort om inte ordern hade kommit från högre ort.

Så jävla typiskt morsan! Hon kan lukta sig till en svaghet på mils avstånd likt en blodhund med en näsa för misslyckanden, tänkte han och slog med handen på ratten. Och tack vare den näsan skulle han vara fast här ute i obygden när han egentligen hade mycket mer akuta saker att lösa.

Fredrick och hans mor hade en överenskommelse, de pratade inte om misslyckanden, inte i direkta ordalag i varje fall. Att hans mamma hade erbjudit honom en rund summa pengar för att sitta barnvakt åt sin gamla morbror tydde bara på att hon hade mer insyn i hans liv än vad han trodde och erbjöd sig att lösa hans problem, men inte utan en gentjänst. Margareta gjorde aldrig något av godhet och utan egen vinst. Den som hamnade i hennes nät fick vacker sitta kvar tills hon kände sig färdig. Och på grund av sin egen dumhet så var det där Fredrick satt och trasslade in sig mer och mer för varje dag.

Bara Fredrick tänkte på senvintern så fick han ont i magen och fick stanna bilen för att svälja ner två Losec ihop med lite ljummet och avslaget mineralvatten.

Det hade verkat så enkelt till en början, bara flytta några siffror från ett konto till ett annat för att som tanken var, flytta tillbaka dem sen. Ingen behövde få reda på något. Siffror är bara siffror hade han tänkt. Ända tills den papperstorre revisorn hade kallat honom till ett möte på sitt kontor.

     ”Det ser verkligen inte bra ut det här”, hade han sagt och naglat fast Fredrick med en grå blick över de stålbågade glasögonen.

Fredrick hade känt sig som en skolpojke som hade tjuvrökt och nu satt påkommen på rektorns expedition. Han fick uppbåda allt sin pondus för att övertala revisorn om att se åt sidan under den tiden som han flyttade tillbaka pengarna. Till månadens slut hade revisorns dom lytt.

     ”Naturligtvis, hade Fredrick replikerat, inga problem!”

Åttahundrafemtiotusen problem är just vad det är, tänkte Fredrick.

Han suckade tungt och lade automatväxeln i drive-läget och körde långsamt iväg.

 Nu fattas väl bara ett stenskott i rutan också, tänkte han och rullade försiktigt in på den lilla gårdsplanen.

Precis som jag misstänkte så var ingen överens under lördagens final av melodifestivalen. Jag och Hemhem var mycket upprörda över att Robin Stjernberg vann. Jag tjurade ihop fullständigt och röstade på Sean Banan. Lillasyster och Ponnyryttaren var däremot mycket nöjda med Stjernbergs vinst och Hea mest suckade över att vi ens orkade bry oss om något så trivialt som melodifestivalen.

Men kvällen var himla trevlig med tacos, snacks och Hemhems ofrivillga bakåtvolt ur fotöljen. Höjpunkterna var dels Lorrens och barnkörernas version av Euphoria och dels Carolas framträdande. Till saken hör att jag är lite rädd för Carola, hon har såna galna ögon. Det ser ut som att hon ska hoppa ut ur rutan och bita en. Men det är en fantastiskt artist! (fast stylisten bör ha en spark därbak för de där shortsen var inte smickrande) När hela arenan bröt ut i allsång till Främling så hade jag ståpäls över hela kroppen!

Så hela kvällen var fylld av ett hejdlöst tjattrande och skrattande. Den enda gången som alla var tysta samtidigt var när Danny kom ut iförd brandmansuniform.

För att återknyta till rubriken: Tant Brun börjar nu bli mycket missnöjd med att ha en egen hage och gnäggar grinigt till de andra hästarna hästarna när hon får gå in lite tidigare. Följande samtal utspelades idag:

- Men snälla vän! Det begriper du (gnägg) väl att jag inte kan släppa (gnägg) ut dig till de andra hästarna (gnägg)! Det är ju isgata i hagen och du (gnägg) kan ju inte gå obroddad! Du kommer (gnägg) att bryta benen av (gnägg) dig!

(långt utdraget gnäggande)

- Äh, håll klaffen och ät ditt kraftfoder!

(gnägg)

Som sagt, det är tur att ingen hör mig, kvinnan som kunde tala med hästar som högaktningsfullt skiter i en.

Lill-Grabben har enträget tjatat på mig att han gärna vill ha ett syskon. Jag har försökt förklara för honom att tre barn är fullt tillräckligt. Jag har även förklarat för honom att vi inte har plats för fler barn, att det tar en jättelång tid innan han kan leka med bebis, att när en bebis blir stor så kommer han sno alla hans grejer osv men inget funkar. Igår försökte jag förklara att det inte ens är säkert att jag kan få en bebis efter min cellgiftsbehandling. Lill-Grabben tittade lite medlidande på mig och sa:

- Men en liten bebis går nog bra ska du se!

Nåja, han får tycka vad han vill. Fler barn blir det inte. Jag har något diffust minne av att en förlossning gör skitont.

Jag har hamnat i någon form av varannandags bloggande. Varför det har blivit så vet jag inte. Man tycker att nu när jag gör mer grejer varje dag (mer än att sova, äta och tappa håret) så borde det ju finnas hur mycket som att skriva om. Kan ha med att göra att jag om kvällarna är helt slut och sitter som en stor saccosäck i soffan.

Kära hjärtandes vilken fart det blev på mig för en stund sen. Katastrofen hängde som ett svart moln över oss. Kaffet var slut.

Nu är katastofen avvärjd och allt åter i sin ordning. Utan koffein fungerar inte jag, så krasst är det. Det behövs minst tre koppar för att få mig att vakna till varav två koppar kaffe ner i magen och en kopp kaffe rakt i ansiktet.

Igår morse så tog Lill-Grabben och jag ett enhälligt beslut och stannade hemma. Jag hade bara några samtal som skulle klaras av och det är ju inget som han behöver gå till dagis för. Några samtal och tre koppar kaffe senare åkte vi iväg till stallet. Lill-Grabben är inte jätteroad av att vara i stallet men om man tar med ett lasersvärd så brukar det ordna sig. Något han dock gillar är att göra kraftfoder till Tant Brun. Han öste upp i hennes foderhinkar ungefär vad han tyckte var lagom. Hinkarna är på sju liter och de var knölfulla. Det är ju lite mer än de trekvarts kilo som ska vara i varje hink. När han hade öst klart så tittar han tveksamt på mig och säger:

- Oj vad mycket det blev. Tror du Tant Brun kommer bajsa i byxorna om hon äter det här?

Nu vet jag att Tant Brun hade blivit mycket tacksam över så mycket mat och hon hade absolut ätit upp varenda smula med god aptit.

Lite senare, när rätt mängd kraftfoder var i hinkarna och stallet var färdigsopat, så kommer Lill-Grabben springande och viskar att det var ett monster i stallgången. Så vi hukade oss och smög fram, Lill-Grabben beväpnad med ett lasersvärd och jag med en pinne. När vi nått stalldörren så hade vi monstret i hälarna så vi fick springa (nåja, jag försökte i varje fall) till bilen och skynda oss därifrån. Himla otäckt det där med monster i stallgången...

På kvällen så kom Princess med en Ben & Jerryglass i högsta hugg. Det blev ytterligare en vända till stallet då monstret i stallgången gjorde att vi fick fly innan det var klart och lite tv-spel. Lill-Grabben ville köpa en gubbe i Lego Star Wars spelet och som den goda mor jag är så hjälpte jag honom med det. Han blev alldeles i extas och sen såg vi inte röken av honom på hela kvällen. När Princess och Lill-Grabben knoppat in så såg min duktigt förkylde Maken och jag en svenskt film på SVT1. Jag var övertygad om att vi såg på "Låt den rätte komma in" och satt och undrade när vampyren skulle dyka upp. När vi sett nästan hela filmen så frågar jag lite brydd: -Men, vem är vampyren då?

Maken suckade tungt och förklarade att det var inte den filmen vi tittade på utan en helt annan då "Låt den rätte komma in" visas nu ikväll. Och det förklarade ju avsaknaden av vampyrerna..

Nu idag så har Princess och jag varit i stallet för att ta hand om Tant Brun och Snälle Salve. Det går ju inte rida någotstans nu. Eller går och går, det är ju lite hur modig man är då det är isgata typ överallt. Man kan brodda sig avig nu men trots det så halkar hästarna. Det var kallt som i ett elände idag, en riktigt Skånekyla. Det var bara -1 men i snålblåsten kändes det som -30.

Nästa punkt på schemat är en melodifestivalenfinalfest. Det blir jag och Princess, Lillasyster (alltså ska vi äta tacos), Hemhem (alltså är allt färgkoordinerat) samt Hemhems Lillasyster Hea. Det ska bli skoj och säkerligen fullskaligt krig om vem som ska vinna. Hemhem och jag är redan mobiliserade mot Robin Stjernberg.