Glömde skriva:

Tack så mycket för alla härliga kommentarer och sms och kort som jag fått! Det lyfter mig!

Attans bananer vad risig jag har varit! Att man kunde bli så däckad av ett par bihålor.

Tack och lov så har jag världens bästa vårdcentral, Kristinebergs. När jag hade pratat med sköterskan, som pratade med läkaren, nere i Kalmar så kom vi fram till att jag var inte i skick för en resa ner. Vilket jag höll med om, var knappt i skick för en resa från övervåningen till undervåningen. Så jag ringde på vinst och förlust till Kristineberg och sa som läget var. Då fanns det inga tider eller lediga läkare men sköterskan gav sig ut i galopp i korridorern och lyckades skaka en tid. Jag fick komma in till den läkaren som först misstänkte vad de kunde röra sig (och som visade sig har helt rätt också). Hon hade försökt att följa mig men hade tappat bort mig så det kändes fint som bara den att få träffa henne igen. Hon kände det samma, det märktes. Så penicillin och kortisonspray fick jag och sen raka vägen hem i sängen igen.

Det är lite läskigt när man har sovit så här mycket, man vet inte riktigt vad som är sant eller vad ens febermarinerade hjärna har kokat ihop. Men jag har benat upp det rätt bra. Jag vet att mamma har varit här i två dar, att hon och Maken har gett mig fruktsallad och att Maken har väckt mig med jämna mellanrum så att jag har druckit. Jag är dock bombsäker på att jag har drömt att vårt sovrum saknar dörr, att vi saknar toalett men kan kissa i ett hål i golvet och vi har ett stort arkitektritat hus som ligger ungefär där pizzerian låg förut. Nu har jag ju inte varit ute och tittat efter en stor kåk men det borde ju ha stått på min deklaration tycker jag.

Nu ikväll är jag mycket piggare. Har varit nere och ätit i tre vändor idag. Nu ikväll så bäddade vi (läs Maken) rent, jag tog en dusch och kom i en ren pyjamas. Allt blir bättre bara man blir ren och får rent omkring sig.

Jag är så tacksam över att mamma har varit här och tagit hand om Lill-Grabben och mig för jag har knappt varit i skick att ta mig ur sängen. Och för att inte tala om min stackars hårt prövade Maken som fick ställa in utvecklingssamtal och kasta sig hem. Det är nästan så jag tycker synd om all världens kvinnor när jag har knipit världens bästa man.