Så här roligt var det att få cellgift idag!

Ulrica vs. Cancer

1 -1

Idag var det giftning och läkarbesök. Fick träffa en ny läkare som varit iväg och specialiserat sig på ett annat sjukhus. Läkaren var jättetrevlig och sådär härligt saklig och organiserad. Hon började med fråga 1a och jobbade sig vidare. Sånt gillar jag! (Och Hemhem hade varit lyrisk)

En del tycker säkert att det är jobbigt att träffa olika läkare varenda gång men jag tycker bara att det är en tillgång. De är så insatta i allt som händer och det märks att de inte bara dricker kaffe på sina möten. Har man fem specialister som vill ens bästa och kämpar mot samma mål så kan man vara lugn.

Vi hade högläsning av mitt röntgensvar och jag hade tolkade det alldeles rätt (jag nämnde inte att sköterskan hade ringt, jag sa bara att jag hade fått en fingervisning. Fick magkänsla att jag skulle göra så). Vi kom fram till att:

* Körtlarna minskar, alltså biter behandlingen

* Vi vet inte än om den i käkvinkel fortfarande är aktiv

* Detta är riktig goda nyheter

* Allt går åt rätt håll

* Det är helt ok att nu bli lugn och släppa oroskänslan i magen

Helt underbart! Jag grät i vanlig ordning men av glädje denna gång och det var härligt. När vi efteråt satt i väntrummet så passade jag på att grina en skvätt till och stackars sköterskan som kom in såg helt förskräckt ut tills jag sa att det är av glädje. Så när jag kröp ner i sängen för att få min behandling så somnade jag med leende på läpparna. Vilket förvisso snabbt ändrades till ett lätt snarkade då jag fortfarande är rätt täppt i näsan. Det känns som att jag har fått en injektion av energi och fightingspirit. Det är nästan så jag vill ställa mig och skrika: -Ha ha! Där fick du jävla skitcancer!

Nu ska jag ta mig en vilostund med en bok. Jag har ju som bekant inte riktigt hjärna till att läsa nya böcker nu så jag läser om mina favoriter. Jag är precis färdig med Samhällets olycksbarn av Viktor Hugo och har nu börjat med en annan favorit, Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne. Mitt ex av boken ser rätt skamfilad ut för jag hade en gång i tiden en liten Jack Russel tik som fick tag i boken. Hennes permanenta tänder höll på att växa ut och det kliade alldeles förskräckligt och då passade en hård bokpärm alldeles förträffligt. Så varje gång jag ser boken så kan jag inte låta bli att le. Hon fick i samma veva tag i min plånbok och hjälpte mig att växla en hundralapp till en 58 kronors lapp och några tre kronors lappar etc. Men det går inte att bli arg på en valp då, särskilt inte när de tittar på en med en blick som säger: -Oj...förlåt matte!

Saknar att ha hund. När jag blir stor ska jag ha en Jack Russel igen. Maken vill ha en Siberian Husky men jag lägger nog in mitt veto där. Russels är ju nästan lika energiska men de kan man ju lyfta upp och hålla i om det händer något. Kana på skosulorna efter en Husky...nja..jag vet inte..