Jag får börja med att uppdatera listan med personer/organisationer som man vill hålla sig sams med.

Till grupp två läggs samhällsbyggnadsnämnden till. Har fått goda indikationer på att en vänskap med dem är en synnerligen god idè.

Idag så har jag släppt iväg ännu ett avsnitt utav historien om Eskil då ingen har stoppat mig handgripligen. Egentligen är det bara bra, för nu kan jag få ur tummen (ni vet vart ifrån) och skriva färdigt historien. Jag har slutet klart i stora drag i tankar med det är att få till det så det hänger ihop som skon klämmer. Fast nu när jag inte behöver tänka på sjukdom och försäkringskassan så kanske det sätter fart i hjärnan igen. Hoppas det i varje fall, för det finns en historia till på gång. Men en sak i taget, Eskil först hur upprörd Vera, som står på tur, än blir.

Dagarna gick och Eskil hade sånär lyckats att förtränga samtalet från sin syster. Han hade i varje fall tagit sig för att städa av uppe på vindan där det fanns en extra säng att sova i. Besök, även ovälkommet sådant skall inte behöva ligga i damm och i gamla sängkläder.

Rummet uppe på vinden hade varit hans fram till dess att Modern somnat in stilla och lugnt i sin säng. Precis som hon levt sitt liv lämnade hon det. Fadern hade länge varit förvirrad och det hela blev efter moderns död ohållbart. Margareta och han hade skaffat fadern en plats nere på ålderboendet nere i byn och där även han saligen insomnade, fyra månader efter sin älskade maka. Eskil hade efter faderns död flyttat ner i sängkammaren. Men han hade kostat på sig en ny säng.

Eskil stod och kupade potatisen när han plötsligt kom att tänka på Fredrick. Fredrick med c k på slutet. Vad ska jag för hjälp av den grabben? Tänkte Eskil och slet bort lite ogräs som mot bättre vetande förvillat sig in bland potatisen. Visserligen var pojken bara tolv år sist de sågs men en sådan tafatt läggning försvinner inte i första taget. Det enda han dög till var att klappa katten. Undrar hur gammal grabben kan vara nu? Han gjorde ett snabbt överslag. Fan, grabben måste vara fyrtiotvå! Och hur gammal gör det mig? Eskil tog av sig kepsen och rev sig i håret. Gammal eller inte, potatisen kupade inte sig självt. 

Han hade inte mer än lyft spaden när en svart bil av tyskt märke kom uppsmygande för backen som om föraren var osäker om vägen höll. Eskil suckade, spottade ut snusen och körde spadbladet i jorden. På väg bort mot bilen för att välkomna sin gäst torkade han av sig den värsta jorden på byxbaken.

Hade jag varit lite fjolligt lagd så hade jag kallat det där för ett varsel, tänkte han.