Eskil kände sig lika malplacerad i situationen som en gris skulle ha gjort i en frack. Att ha en gäst var inget som han var van vid och det tillförde problem av helt nya dimensioner. Hur mycket skulle han ta upp ur frysen inför middagen till exempel?

Han plockade undan kaffet och gick för att se ner frysboxens djup. Mat hade han gott om. Sen han själv slutat att jaga så arrenderade han ut sina marker och fick i utbyte del i vad byte som hade nedlagts. Älg, rådjur, hare och nu på senare tid även vildsvin. Han brukade köpa en halv gris utav Svenssons. ”Äter man för mycket vilt så kanske man förvandlas till Tarzan” resonerade han. Svenssons barska fru, Vera, förpackade allt kött i portionspåsar lagom stora för en för en ensam man. Hon brukade även komma med limpor av sitt rågbröd som smakade som himmelriket på en assiett. Vera var ingen kvinna som eftersökte lovord för sina ansträngningar utan Eskil brukade istället lämna av lingon och blåbär, rensade till perfektion till henne. Detta återgäldades med burkar med sylt som hängde i en kasse på hans dörrhandtag några dagar senare. De hade en fin relation fylld av medmänsklighet omtanke trots att de sällan utväxlade mer än tio ord åt gången när de träffades. Nu var det torsdag och på torsdagar åt Eskil pannbiff med lök så han tog upp färs ur frysen fast denna gång i dubbel mängd.

Fredrick synade de små paketen med färs som lagts upp för tinning i en rostfri bunke. Han kände en avsmak för att äta något som inte var framtaget utan livsmedelsverkets krav. Dessutom såg färsen alldeles för fet ut.                                               

                                                  

  

 ”Är det här verkligen GI”, frågade han sig själv                                             

                         Eskil såg lite förvirrat på honom och svarade:                                          
                               ”Det är G-R-I-S”

Sen skakade han på huvudet, tryckte kepsen på densamma och återvände till sitt potatisland.

Maten smakade riktigt gott, speciellt med den flaska rödvin som Fredrick hade med sig. Eskil kom på sig själv med att trivas riktigt bra med sällskapet. ”Fast det var en jäkel att prata”, tänkte Eskil när det var dags för kvällsrundan ute hos hönsen. Han pratade om sitt arbete som investor och om sina fina vänner som Eskil inte en aning om vilka de var, trots att de kände kungafamiljen. De hade visats bilder på hus och på hans fru som i Eskils ögon såg ut som en opererad rokokomöbel. Men det sa han inte, man vill ju inte verka ofin.

Eskil hade funderat en hel del på hur han skulle göra med kvällsbestyren. Att låta alla lampor vara tända under natten skulle leda till frågor som han inte ville besvara. Till sist hade han kommit på idén att låta lyset vara tänt inne i sängkammaren och sedan låta dörren vara stängd. Nöjd med sig själv beslöt Eskil att bjuda pojkvaskern på några droppar starkt till kaffet.

Fredrick lutade sig tillbaka i kökssoffan och kände sig mer tillfreds med livet än vad han gjort på länge. Lugnet i den lilla stugan smittade av sig och tog udden av den galopperande oron som funnits i maggropen. Hans rödvinsmarinerade tankar kändes klarare än på mycket länge. Så klart att han kunde rida ut den här stormen! Han hade visserligen inga kontanter och krediten var ansträngd till bristningsgränsen men han kunde säkert få fram större delen av pengarna. Det fanns vänner som på en handvändning kunde få fram sådana summor. Det viktiga var att undvika anledningen till lånet. Inte för att hans brottsliga handling var tabu i vänkretsen, men att inte kunna vara ekonomiskt hållbar var det. När sedan Eskil kom intravande i köket och trollade fram en flaska O P Andersson ur skafferiet som han bjöd på i nubbeglas på fot så försvann all oro helt.

Redan två sekunder efter att Fredrick hade svarat i sin mobiltelefon så förstod Eskil att det var något som inte stod rätt till i den andre mannens liv. Från att ha suttit i kökssoffan med ett brett, något berusat, leende på läpparna så tappade han all färg i ansiktet och blev grå som en gammal raggsocka. När han ursäktade sig och försvann i finrummet hörde Eskil honom säga:                                    ”Inom en vecka? Vi kom ju överens om månadsskiftet?!”                                            

                                                  

                  Till sin stora förvåning så fylldes Eskils hjärta av sympati för den yngre släktingen. När Fredrick återvände till köket och såg ut som den slagna man han återigen var.                                 ”Det var min revisor. Batteriet tog slut”, stammade han fram.                                             

                ”Sätt dig ner pojk och berättade vad det är som tynger dig”, sa Eskil vänligt och blev med ens förvånad över sig själv. Så många ord hade han inte sagt på en gång på många år.

Fredrick slog sig ner med en djup suck och så forsade hela historien ur honom. Medan tårarna rann över de bleka runda kinderna kom hela historien fram i dager, om företaget som bara gick sämre och sämre, om tvånget att hålla upp en fasad, om hans frus hutlösa shoppande, om hur han plockade pengar från de enda konto som fanns. Pengar som egentligen tillhörde kunderna. Eskil hummade, nickade och hällde uppe en ny nubbe till honom. Fredrick svepte ut med armarna och sa:                                               
                                                  

                                  ”Nu har jag bestämt mig! Revisorn hotade med en polisanmälan om inte pengarna var tillbaka inom en vecka och då får han anmäla mig då! Det är den enda rätta utvägen. Jag ska ringa och tala om det för honom.”                                            

                                                  

                          Just då kom han ihåg att telefonens batteri var urladdat och innan Eskil hade hunnit hindra honom hade han gått ut i mörka natten till bilen för att hämta laddaren som låg kvar i bilen.

Det tog exakt fyra minuter innan Fredrick var tillbaka om möjligt ännu blekare än innan. Han stammade fram att det hade stått någon uppe i skogen, någon som inte såg varken levande eller verklig ut. Eskil suckade tungt och sa:                                               
                                                  

          ”Det här verkar vara sanningarnas afton. Det är inte bara du som har synder i din själ. Sätt dig pojk så ska jag förklara”. Han hällde upp ännu en skvätt i glasen, harklade sig och började tala.