Vad är stallgångsironi?

Jo, det är när man ber hovslagaren att ta bort snösulorna på ens häst och tjugo minuter senare börjar det kräksnöa.

Dagens händelse i mitt liv har varit ett besök av hovslagaren. Det var inget vanligt besök heller, för under skoningen av första hästen så skedde även en radiointervju av Radio Kalmar då min hovslagaren har skrivit (ännu) en bok. Denna gång handlar boken om, håll i er nu, hovslageri. Reportern invjuade hovslagaren och Ponnymamman i stallet varpå jag gjorde mitt bästa för att hålla mig osynlig så inte mi småländske dialekt sulle hamne på raddio.

Bra bok är det i varje fall för jag slog till och köpte mig en med kravet att den skulle signeras och dedikeras. Så nu är jag stolt ägare av en bok om hovslageri med dedikeringen: Till Ulrica, min bästa skokund. Om jag ger ut en bok så ska jag skriva en snäll dedikation i hans ex.

På eftermiddagen så hämtade jag Lill-Grabben och hans gigantiska gosetiger på dagis varpå vi svängde förbi och tog i Tant Brun som var alldeles upprörd och förstörd över att få vara ute i snön. Väl hemma i värmen igen så blev det Star Wars film fram tills Maken och Kusinen kom hem då det blev vardagsrumshockey istället. Maken slängde på lite kaffe och det tog knappt tre minuter innan Pappa kom in genom dörren. Han påstod att han hade varit och förlängt sitt lotto men jag tror att han kände kaffelukten ända till Figeholm och slängde sig i bilen. Vi bjöd på kaffe och semla och Pappa bjöd på några svetshistorien med börjar på sextiotalet någon gång. Faktum är att Pappas svetshistorien är roliga, speciellt idag då en av den innehöll en kollega som kom blåslagen till jobbet då han kvällen innan skulle demonstrera vilken finfin backhoppare han var. Platsen för demonstrationen var en trappa. Behöver jag nämna att sällskapet bodde ovanför en pub?

Det här med historieberättade är en tradition som går igen. Pappas brukar börja med frasen: Det var som när jag var och jobbade i... till skillnad från när Farfar, salig i åminelse, drog sina historien vilka nästan alltid började med: Det var som när jag körde taxi...

Frågan är vem som ska ta vid då varje familj behöver minst två berättare. Kan inte mina bröder axla manteln (vilket jag är övertygad om att de kan) så får jag göra mitt bästa. Är dock rädd för att mina historier kommer börja med: Det var som när jag och hästen....

Lill-Grabben kanske kan ta vid för han är en rackare på att dra skrönor. Idag sa han att jag behövde inte hämta han på dagis imorgon för han skulle iväg efter dagis och skjuta älgar tillsammans med sin polare Callutt. Farliga älgar. Med horn och sånt.

Och när han drar sina skrönor så gör jag precis som när Pappa drar sina historier och som när Farfar drog sina historier, jag lyssnar och nickar.