Lill-Grabben och jag brukar ha långa samtal om djur. Det är utlägg om vilka djur som är farliga (där jag, den store pedagogen, säger som det är: att alla djur kan bli farliga om man är dum mot dem), vilka djur som lägger ägg, vilka djur som är snabbast. När vi åker genom skogen till stallet (den vägen är döpt till Spökiga vägen) så går vi igenom vilka djur som bor där i skogen och idag efter dagishämtningen så pratade vi om vilka djur som går i ide/dvala över vintern. Vilken vinkel vi än har på samtalen så hamnar de alltid på samma slutstation, mina favoriter, vildsvinen.

Nu har vi den turen att det har varit några kultingar på tomten (antagligen några som inte fattade vinken i höstas) så Lill-Grabben och jag var ute och tittade på slagen efter dem i snön. Vi såg klövavtryck och en hel del kattspår. Mitt på gården såg Lill-Grabben spår efter ett jättestort vildsvin. Jag gjorde tappra försök att förklara att det var ingen stor pappagris som gått där utan att det var spår efter en helt vanlig pappas granningekängor i storlek 42. Jag tror inte att det gick hem helt för han skulle ha med sig en bössa när han skulle sova, utifall det kom ett vildsvin.

Jag lyckades förhandla ner vapenarsenalen till 1 st höger bandyhandske som han senare somnade med på handen. Vill minnas att Luke Skywalker har en handske på höger hand i sista Star Wars filmen. Så jag, Lill-Grabben och bandyhandsken kröp ner i sängen med en bok om Ex-fruns favoriter, Mamma Mu och Kråkan. Min Mamma Mu-röst låter mer och mer som Bengt Alsterlind. Snart kommer jag läsa:

- Chip och välkommen till Hajk Kråkan, sa Mamma Mu

Och på tal om djur, vi har haft köbildning framför matskålen:

Från vänster: Soda, ätandes. Mommen, mycket upprörd och Basse, helt oförstående