Fredrick Stohlpe rattade den stora svarta bilen med en varsam hand på den knaggliga grusvägen under tiden som han övervägde att vända om och strunta i den hela. Vilket han gärna hade gjort om inte ordern hade kommit från högre ort.

Så jävla typiskt morsan! Hon kan lukta sig till en svaghet på mils avstånd likt en blodhund med en näsa för misslyckanden, tänkte han och slog med handen på ratten. Och tack vare den näsan skulle han vara fast här ute i obygden när han egentligen hade mycket mer akuta saker att lösa.

Fredrick och hans mor hade en överenskommelse, de pratade inte om misslyckanden, inte i direkta ordalag i varje fall. Att hans mamma hade erbjudit honom en rund summa pengar för att sitta barnvakt åt sin gamla morbror tydde bara på att hon hade mer insyn i hans liv än vad han trodde och erbjöd sig att lösa hans problem, men inte utan en gentjänst. Margareta gjorde aldrig något av godhet och utan egen vinst. Den som hamnade i hennes nät fick vacker sitta kvar tills hon kände sig färdig. Och på grund av sin egen dumhet så var det där Fredrick satt och trasslade in sig mer och mer för varje dag.

Bara Fredrick tänkte på senvintern så fick han ont i magen och fick stanna bilen för att svälja ner två Losec ihop med lite ljummet och avslaget mineralvatten.

Det hade verkat så enkelt till en början, bara flytta några siffror från ett konto till ett annat för att som tanken var, flytta tillbaka dem sen. Ingen behövde få reda på något. Siffror är bara siffror hade han tänkt. Ända tills den papperstorre revisorn hade kallat honom till ett möte på sitt kontor.

     ”Det ser verkligen inte bra ut det här”, hade han sagt och naglat fast Fredrick med en grå blick över de stålbågade glasögonen.

Fredrick hade känt sig som en skolpojke som hade tjuvrökt och nu satt påkommen på rektorns expedition. Han fick uppbåda allt sin pondus för att övertala revisorn om att se åt sidan under den tiden som han flyttade tillbaka pengarna. Till månadens slut hade revisorns dom lytt.

     ”Naturligtvis, hade Fredrick replikerat, inga problem!”

Åttahundrafemtiotusen problem är just vad det är, tänkte Fredrick.

Han suckade tungt och lade automatväxeln i drive-läget och körde långsamt iväg.

 Nu fattas väl bara ett stenskott i rutan också, tänkte han och rullade försiktigt in på den lilla gårdsplanen.