De båda männens möte blev precis så obekvämt som man kan tänka sig. Efter hälsningsfraser som: ”Det var länge sen!” och ”Ja, det var det verkligen!” stod de nu mitt emot varandra under pinsam tystnad. Fredrick i loafers, svarta finbyxor, dyr skjorta och med solglasögonen i det bakåtslickade håret. Eskil, lätt kutryggig, i slitna gummistövlar, gröna arbetsbyxor, rutig skjorta och med sig keps från den lokala Lantmännen butiken. Likt ett stilleben över klass-skillnader stod de och synade varandra uppifrån och ner tills Eskil kom till sans och sa:

     ”Jag antar att du vill ha kaffe”, mer som ett konstaterande än som en fråga. Varpå han gjorde helt om in i stugan och Fredrick tveksamt följde efter.

Fredrick visste inte vad han hade att vänta när han klev in i den lilla stugan. Han erkände dock för sig självt att det inte var som han hade förväntat sig. Köket var förvisso slitet och av äldre standard men allt var prydligt och rent. Det doftade av såpa och friskt luft och i fönstret stod tre prunkande röda pelargonier. Det enda bevis på gubbens egenhet var en julvepa som hängde uppe. Det hade den nog gjort ett tag för det stod, ”GOD JUL 1972”, på den. En enorm svart-vit katt låg och sov på den dalablå kökssoffan och Fredrick slog sig ner bredvid den. Eskil hällde vatten och kaffe i en närmare antik kaffepanna och plockade fram en burk med syltkakor ur skafferiet. Fredrick kände sig tvungen att bryta tystnaden med ett neutralt ämne.

     ”Vilken fin katt! Hur gammal är den?”, frågade han.

     ”Han blir femton nu i år om jag inte minns fel, svarade Eskil och ställde fram koppar och fat.

     ”Oj, femton år! Vad heter den?”

     ”Vadå heter?” sa Eskil undrande

     ”Ja, den måste väl ha ett namn”, menade Fredrick uppfodrande

     ”Nja, jag brukar kalla honom Kisse”

Men du söte tid! Tänkte Eskil. Man döper väl inte en katt. Det är ju knappast en hund!

Kaffet serverades i äggskalstunna kaffekoppar. Eskil tog en sockerbit mellan läpparna och sörplade högljutt i sig. Fredricks magkatarr slog en bakåtvolt när kaffet passerade.

     ”Du har möjligen inte lite mjölk till kaffet?” frågade han

Eskil reste sig och tog ut en röd mjölkliter ut kylskåpet.

     ”Hemma brukar jag alltid dricka kaffet med varm, skummad mjölk”, påpekade Fredrick

Eskil såg på honom med ett höjt ögonbryn och ställde sedan ner mjölkpaketet med en smäll. Under resten av tiden som det tog att dricka upp kaffet så hördes bara väggklockans tickande och ett spinnande från den gamla hankatten.