Precis som jag misstänkte så var ingen överens under lördagens final av melodifestivalen. Jag och Hemhem var mycket upprörda över att Robin Stjernberg vann. Jag tjurade ihop fullständigt och röstade på Sean Banan. Lillasyster och Ponnyryttaren var däremot mycket nöjda med Stjernbergs vinst och Hea mest suckade över att vi ens orkade bry oss om något så trivialt som melodifestivalen.

Men kvällen var himla trevlig med tacos, snacks och Hemhems ofrivillga bakåtvolt ur fotöljen. Höjpunkterna var dels Lorrens och barnkörernas version av Euphoria och dels Carolas framträdande. Till saken hör att jag är lite rädd för Carola, hon har såna galna ögon. Det ser ut som att hon ska hoppa ut ur rutan och bita en. Men det är en fantastiskt artist! (fast stylisten bör ha en spark därbak för de där shortsen var inte smickrande) När hela arenan bröt ut i allsång till Främling så hade jag ståpäls över hela kroppen!

Så hela kvällen var fylld av ett hejdlöst tjattrande och skrattande. Den enda gången som alla var tysta samtidigt var när Danny kom ut iförd brandmansuniform.

För att återknyta till rubriken: Tant Brun börjar nu bli mycket missnöjd med att ha en egen hage och gnäggar grinigt till de andra hästarna hästarna när hon får gå in lite tidigare. Följande samtal utspelades idag:

- Men snälla vän! Det begriper du (gnägg) väl att jag inte kan släppa (gnägg) ut dig till de andra hästarna (gnägg)! Det är ju isgata i hagen och du (gnägg) kan ju inte gå obroddad! Du kommer (gnägg) att bryta benen av (gnägg) dig!

(långt utdraget gnäggande)

- Äh, håll klaffen och ät ditt kraftfoder!

(gnägg)

Som sagt, det är tur att ingen hör mig, kvinnan som kunde tala med hästar som högaktningsfullt skiter i en.

Lill-Grabben har enträget tjatat på mig att han gärna vill ha ett syskon. Jag har försökt förklara för honom att tre barn är fullt tillräckligt. Jag har även förklarat för honom att vi inte har plats för fler barn, att det tar en jättelång tid innan han kan leka med bebis, att när en bebis blir stor så kommer han sno alla hans grejer osv men inget funkar. Igår försökte jag förklara att det inte ens är säkert att jag kan få en bebis efter min cellgiftsbehandling. Lill-Grabben tittade lite medlidande på mig och sa:

- Men en liten bebis går nog bra ska du se!

Nåja, han får tycka vad han vill. Fler barn blir det inte. Jag har något diffust minne av att en förlossning gör skitont.

Jag har hamnat i någon form av varannandags bloggande. Varför det har blivit så vet jag inte. Man tycker att nu när jag gör mer grejer varje dag (mer än att sova, äta och tappa håret) så borde det ju finnas hur mycket som att skriva om. Kan ha med att göra att jag om kvällarna är helt slut och sitter som en stor saccosäck i soffan.