Ännu en dag på jobbet. Idag fakturering, det är inte klokt vad jag kan! Imorgon blir det genomgång av det som involverar skatteverket vilket gör mig lite nervös. Skatteverket är nämligen med i en av de tre grupperna av personer/organisationer som man inte vill bli osams med.

Grupp 3 av  personer/organisationer som man inte vill bli osams med:

De lokala veterinärena och hovslagarna. Är du sams med denna grupp så flyter ditt hästliv på mycket smidigare. Så se till att räkningarna betalas i god tid, att hästen är väluppfostrad och ombesörj för god belysning och fika så är du i hamn!

Grupp 2 av  personer/organisationer som man inte vill bli osams med:

Skatteverket, polisen och diverse organiserade motorcykelburna individer.

Förstnämnda kan ge dig livslånga galopperande skulder, den andra kan bura in dig livstid och den sistnämnda kan se till att din livstid blir mycket kortare än beräknad.

Grupp 1 av  personer/organisationer som man inte vill bli osams med:

Min familj.

Skulle inte kunna fungera och leva om jag var osams med min familj

När man ändå är inne på ämnet familj så leder det till huset och dagens problem, dåligt vattentryck. Tidigare ikväll när jag skulle kliva ner i badkaret för att duscha så märkte jag att det inte var något vidare tryck på vattnet. Det räckte knappt att skölja schampoot ur mitt korta barr. Som den stora optimist jag är så var min första tanke: Shit! Vattenläcka!

Min andra tanke var: Jag måste ringa pappa (Maken var på fotbollsträning nämligen)

Så jag hoppade ner i källaren och förväntade mig ett sjöslag men icke. Det var precis lika torrt och fint (och fullt med bråte) som vanligt. Men jag ringde hem till mor och far för säkerhetsskull. För att vara på den riktigt säkra sidan så ringde jag även till svärfar. Pappa konstaterade att silen i blandaren antagligen är täppt och svärfar började leta nya blandare.

Nu kan det ju vara fel från själva inloppet också förvisso och då lär det ju stå i tidningen alternativt självläka. Så länge inte min källare står under vatten så är jag nöjd. Och när den gör det så öppnar jag ett äventyrsbad.   

..är att hästarna börjar tappa vinterpälsen. En del mer än andra...

Idag har jag börjat mitt yrkesverksamma liv igen. Chefskan och jag gick igenom det här med underlag till fakturering och själva faktureringen. Det ska nog funka det här. Tur att det finns program till det hela för jag kan inte räkna. Eller lite kan jag väl, efter min korta men intensiva karriär som Black Jack dealer så är jag en fena på att addera till 21. Så kunderna blir nog glada när det är 21 kr på fakturan och mina kollegor blir ledsna när det är 21 kr på lönespecen.

Efter mitt dagsförvärv var avslutat så åkte jag en sväng förbi Djur och Natur för att inhandla en säck mat till min lilla märr. Sedan blev jag bjuden på mat av Lillasyster. Hon börjar ledsna på att äta tacogratäng morgon, middag och kväll så vi hjälptes åt att ta tabberas på den. Lillasyster hängde med och släppte in Tant Brun som vid prick kl 15 står vid grinden och vill gå in i sin box. När hämtningen av Lill-Grabben var avslutad så slog han och jag oss ned i soffan och kikade på en Star Warsfilm. Jag var då så mör i skallen så ögonen gick i kors och kroppen var ungefär i samma skick så det blev rast och vila.

Nu på kvällen så tog jag mig en stunds Aromaterapi. Nu kan man tro att jag kröp ner i ett bad med väldoftande oljor och doftljus men så är inte fallet. Jag åkte till stallet och ryktade min häst, det är min form av terapi. Alla har vi olika sätt att koppla av och det är mitt, blank häst får man på kuppen också!

När jag åkte hem så slog det mig: Jag har missat min trettioårskris! Att få cancer är ju mer än livskris och kan ju inte riktigt räknas. Maken är van vid mina konstiga tankebanor så när jag kom innanför dörren och ropade: Älskling! Jag har missat min trettioårskris! så reagerade han inte nämnvärt. Innan jag började blogga ikväll så tänkte jag i mitt stilla sinne att det måste ju finnas ett sätt att ta reda på om man har haft en smygande trettioårskris som bara har glidit förbi utan att man har märkt det. Och hur tar man reda på det? Jo, google naturligtvis!

Jag hittade fem frågor som kunde avgöra om man befann sig i en sådan kris:

Fråga 1: Kör du en sportbil?

Svar: Jag kör en volvo v40 fylld av spån och kraftfoderrester. Bilen fungerar även som garderob, förvaring och sadelkammare. Svaret är sådeles nej

Fråga 2: Har du en ung, häftig frisyr?

Svar: Jag HAR en frisyr nu för tiden. Den är döpt till flatfrisyren av min snälla stallkompis. Således är svaret nej

Fråga 3: Bor du i en storstad för att det är för lite action på landet?

Svar: Konstig fråga. Det händer ju massor på landet. Häromdagen var det ny brevbärare till exempel.

Fråga 4: Funderar du på vad du egentligen vill göra med ditt liv?

Svar: Det gör man väl alltid? Det finns ju alltid något man kan förbättra?

Fråga 5: Har du börjat träna som en galning?

Svar: Om jag så blev jagad av zombies med rabies så skulle jag hellre lägga mig ner och spela död än att springa. Precis så mycket motionsfreak är jag.

Summa summarum: Jag verkar alltså ha klarat mig ur trettioårskrisen. Så nu borde jag vara krisfri i minst tio år till. Trevligt!

Morgonen igår började med en tjejfrukost i Hagadalskyrkan. Himla trevligt var det och jag fick med mig en hel del kloka ord och tankar hem! Efter ett snabbt stopp hos Fårbosvägerskan så styrde jag hem så Maken skulle komma iväg till dagens äventyr som bestod av en långresa med Stor-Grabben, Kingen och Makens Kusin till Linköping för att se HV71 möta Rögle (tror jag, hockey var det i varje fall). Alla grabbar, stora som små var mycket nöjda med sin dag när de väl trillade hem vid 21-tiden igår.

Under tiden som jag var i stallet så var Lill-Grabben stationerad hos Mormor och Morfar. Jag hade funderingar på att rida men tänkte om när jag märkte hur mycket det blåste. Att kraftig vind kan få den lugnaste åkerkamp att uppföra sig som en vildhäst är något jag märkt under mina hästburna år och Tant Brun var inte sen att bevisa det hela. Jag longerade henne istället och tur var det för hon travade runt med benlyft som hade gjort vilken 100 000 kronors häst som grön av avund och skyggade för de sabeltandade tigrarna som fanns på ridbanan. Personligen tyckte jag att de sabeltandade tigrarna var förvillande lika de hinderstöd som står vid ridbanan men vad vet jag..

Bortskämd som jag är så fick jag mat hos mor och far när jag hämtade Lill-Grabben. Skönt det för jag var så trött så armarna bara hängde. Det är inte mycket som behövs för att orken ska tryta. Jag försöker tänka mig för och ta rast och vila mellan varven. Hästen Tommys matte och jag har till och med blivit sambos i form av en fikalåda i stallet så att vi ska få en god anledning att sätta ner baken och vila lite. (vilket vi gör. Vi är fantastiskt bra på att fika båda två) 

På kvällen kom Lillasyster hit för att titta på andra chansen med oss. Vi gnabbades i vanlig ordning om vilka bidrag som skulle vinna och lyckades även per telefon att blanda in Hemhem i det hela. När Hemhem sa till Lillasyster att Rolinskys låt lät som Modern Talkings låt Cherry cherry lady så säger Lillasyster förvirrat: Vilka talking?!

Hemhem blir mycket upprörd: Känner du inte till Modern Talking? Får jag prata med Ulle istället!

Och sådär höll det på under hela tävlingen. Hemhem och jag pikade Robin Stjernberg varpå Lillasyster tokröstade på honom. Så om det är någon som inte gillar att Stjernberg gick till final så ber jag om ursäkt å mina och Hemhems vägar.

I morse så var jag helt ihjäl i kroppen, stel och öm. Men likt en gammal travhäst så värmer jag mig ur det och jag bara varit uppe och knatat lite så kommer jag igång igen. Efter att jag, Lill-Grabben och Lillasyster hade spelat en vända med Legospelet så upprepades proceduren med Lill-Grabben till mor och far och mig till stallet. Idag så lyssnade jag på min stackars kropp och gick bara och pysslade i sakta mak. Innan jag åkte hem så tog jag en fika med min häst. Jag satt på en pall utanför hennes box och drack kaffe och hon käkade ensilage. Nu sitter jag i köket och försöker hitta en gyllende medelväg mellan hjärnas önskningar och kroppens styrka. Hjärnan säger: kom igen och gör något! medan kroppen säger: gå och lägg dig i sängen och rör dig inte för än i morgon bitti!

Imorgon ska jag börja jobba är det tänkt, hela 25%. Det blir en upplärningsperiod nu med kontorsjobb då jag inte pallar städningen. När jag gick och funderade på det idag så kändes 25% lite töntigt men så kom jag på att det faktist bara är strax över två månader sen som jag fick den sista cellgiftsbehandlingen. Och när man ser på det så, så blir jag lite imponerad av mig själv istället.

Han hade inte hunnit mer än in och plockat undan varorna när telefonen lät en uppfodrande signal ljuda genom det lilla huset. Det gick att på signalen höra vem det var och denna någon var systern Margareta.

”Var har du varit? Jag har varit så orolig! Varför skaffar du inte en mobiltelefon så att det går att nå dig? Tänk om något händer dig?

Systers anklagande visa strömmade likt en vårflod ur telefonluren. Eskil hade god lust att berätta att han faktiskt ägde en mobiltelefon och att han alltid hade den med sig, uti fall något skulle hända. Han hade bara gett tusan i att berätta det för henne. Enda anledningen till att han svarade när hon ringde var för att hon inte skulle kasta sig i bilen och komma hit med sina dyra handväskor och en parfymlukt så stark att den kunde övervinna lukten av gris i ett svinhus.

Margareta hade gett sig iväg från gården så fort hon kunde och tagit sig till huvudstaden. Där hade hon tagit anställning som kontorist och hade något senare lyckats då drömvinsten i form av en tjugotre år äldre bankdirektör. Efter detta hade det enda ansträngande hon gjort varit att föda en son. Maken drog däremot nitlotten och avled i en hjärtinfarkt under ett styrelsemöte ett tiotal år senare. Hon var numera rikt som ett troll och höll hus i en stor våning i de finare kvarteren där hon spenderade större delen av dagarna med att glida mellan rummen som en osalig ande.

Att bror och syster kan vara så olika. Vi kunde lika gärna vara från olika planeter.

     ”Eskil! Hör du på mig?!

Eskil kom på sig själv helt förlorad i tankar och skyndade sig med att undslippa ett medhållande hummande.

”Så du tycker att det är en bra idé? Sa systern, klart överraskad. Då ber jag Fredrick komma ner en vecka och hjälpa dig!

Med ens stannade tiden för Eskil och han blev alldeles kall. Vad sa människan? Samtalet avslutades fort och efteråt satt han kvar en lång stund, stirrandes ut genom fönstret. Vad hade han egentligen gått med på?