Idag är det världcancerdagen. Det är kanske ingen högtidsdag som jag har firat med pompa och ståt även om det känns fint i maggropen att ha blivit cancerfri i samma veva som den här dagen. Men jag skulle vilja uppmana er att när ni slår ner huvudet på kudden ikväll så skänk en tanke till alla som ännu inte är friskförklarade och till alla som tyvärr inte hade samma tur i kampen som jag hade. För er som tycker att cash is the king så är en hundring hos Barncancerfonden eller Blodcancerförbundet ett mycket fint sätt att visa att man bryr sig.

www.blodcancerforbundet.se

Hodgkins lymfon, den typen av cancer som jag tyvärr begåvades med, räknas som blodcancer.

Så, nu sträcker vi på oss och går vidare med redogörelsen av dagen!

I vanlig ordning så försov vi oss. Jag har sedan länge konstaterat att måndagar har något mot mig. När jag fick cellgifter varje tisdag så kändes det som om veckorna bara bestod av evighetslånga tisdagar. Nu när jag är frisk så tycker jag att det tillståndet kunde hållit i sig. Hellre två tisdagar än en måndag.

Efter att ha lämnat den lille skrutten på dagis så tog jag min trogna V40 (sardinburken allmänt kallad) in till stan för att köpa mig en spånbal till min lilla häst. Spånbalar är rätt tunga men jag handlar på Djur och Natur i Oskarshamn och där får man fullservice. Man kör fram till kassan och säger: Jag ska köpa spån. Kan jag få hjälp? Och vips så är balen hämtad och lastad i bilen. Det är service det!

Väl hemma kom jag på att jag skulle köpt te när jag körde förbi affären men iddes inte att ta på mig skorna igen så det fick bli samma mängd kaffe istället. Är man koffeinist så är man! När koffeinberoendet var stillat så for ögonen som ping-pongbollar i huvudet på mig. Jag pratade för fullt med Lillasyster i telefon tills jag kom på att vi lika gärna kunde fortsätta samtalet i stallet samtidigt som vi kunde få något gjort och Lillasyster höll med mig.

I samma veva började det att snöa lovikavantar och då Tant Brun är gjord av porslin så fick hon gå in lite tidigare. Lillasyster och jag lyckades genomföra stallsysslorna gemensamt utan att bli osams om något.

Lillasyster och jag har ofta debatter om livsviktiga saker och lika ofta är vi av vitt skilda åsikter. Debatterna blir ibland hetsiga med vi älskar varandra ändå. Det är inte för inte som hon kallas för Lillasyster!

Som nu ikväll så var vi bjudna på en bit mat av Kvasthilda. När vi skulle bestämma vart maten skulle intagas så avgjorde Lillasyster och jag det på ett moget och vetenskapligt sätt, vi körde sten, sax, påse. Detta ledde till en diskussion om hur många slag man slår i luften innan man visar sin sax (eller sten eller påse). Hon hävdade att det var tre medan jag är säker på att det är fyra. Nåväl, det viktigaste var att jag vann.

Ute hos Kvasthilda var det precis lika mysigt som vanligt med god mat, mycket skratt och ett helt hav av schäfrar. Men det vill till att köra försiktigt dit och hem såhär i vintertider. Det finns fläckvis täckning förvisso men det är inte så ofta man ser någon annan bil på vägen. Så kör man i diket så blir man med lite otur först upptäckt i samband med att folk börjar plocka tussilago.