En vidare genomgång av min dag med försäkringskassan:

De ringde upp när det kommit till nr 190 i turorndningen vilket gick förvånansvärt snabbt måste jag medge. Den vänliga damen på kundcenter kunde inte heller hjälpa mig varpå jag satte mig och rynkade mina ögonbryn och funderade på nästa steg.

Nu vet jag med mig att tålamod inte är min starka sida samt att om det fanns en politisk post som smidighetsminister så skulle jag med största sannolikhet INTE få den. Men jag är den jag är så jag slabbade lite frisyrgele i håret, sminkade mig, hoppade i presentabla kläder och åkte ner till försäkringskassans kontor i Oskarshamn med intentionen att sitta där tills någon redde ut begreppen för mig. Jag hade för säkerhetsskull med mig lite choklad och en bok om väntan hade blivit lång. Väntan blev bara en halvtimme innan den trevliga kvinnan bakom disken tog mot mig och mina funderingar (och ja, jag uppförde mig väldigt bra. Det är ju inte hennes fel.) Jag bad att bli kontaktad snartast av någon som kunde ge mig svar och konkret hjälp samt bad om ett möte snarast. Sen om det var ett möte med min handläggare eller någon annan handläggare spelade absolut ingen roll bara jag slapp att gå med mycket lite pengar hela Mars.

Glad i hågen styrde jag kosan hem för att äta lunch. Maten hade knappt blivit uppäten innan jag blev uppringd av min handläggare som förklarade allt som gäller och vad som kommer hända. Ett möte blev även inbokat i nästa vecka.

Jag har absolut inget mot min handläggare. Hen är trevlig och korrekt på alla vis. Jag vill bara att saker och ting ska bli lösta. Man behöver inte vänta in i det sista om man redan innan vet och ser problemet.

Nu löste sig allt på ett helt annat sätt än beräknat. På grund av sjukdomsbortfall inom företaget så behövs nu extra hjälp på kontoret och då passar jag in som handen i handsken. Så allt löste sig av sig självt fast jag är inte lycklig för det. Det funkar inte att vara glad när man vet att någon är sjuk.

Gladast blir nog min handläggare när jag ringer imorgon och säger: Hej! Det är Ulrica som har jagat dig med samma takt och ton som en pitbull med rabies. Du kan blåsa av mötet och alla andra åtgärder som jag har jagat dig till att utföra. Hej på dig!

Fast hen blir kanske glad över att slippa mig, vem vet?

Igår försökte jag nå försäkringskassans kundtjänst hela dagen. Jag klickade bort deras förfrågan om att delta i en undersökning, hamnade hos en telefonröst som sa att arbetsbelastningen var hög och att jag var god att försöka senare. Detta upprepade sig vid fem tillfällen igår.

Efter att ha avslutat det senaste blogginlägget gjorde jag ett nytt försök med samma resultat. Jag ringer upp igen fem sekunder senare och går med på att delta i undersökningen och vips kopplades jag vidare och fick en köplats. Sammanträffande?

Nu fick jag köplats nr 190 och de ska ringa upp mig när det är min tur. Under tiden kan jag passa på att för hand smälta bort all snö på gården, måla om hela huset och utbilda mig till pilot. Kanske dags att sluta dra ner på försäkringskassan och börja putta in lite mer pengar där?

Igår var det min tur att natta Lill-Grabben (det har blivit någon form av tyst överenskommelse om varannan nattning mellan Maken och mig). Vi mös ihop oss med en av våra favoritböcker, Pettson och pannkakstårtan (eller pangkakastårtan som det heter enligt Lill-Grabben). När vi sen släckt lyset, sjungit om Trollmor samt dragit sagan om Edward och ponnyn så var det så varmt och gott under täcket att jag skulle bara blunda en liten stund. Således blir gårdagens blogg skriven nu idag istället.

Igår satt jag i telefon med försäkringskassan och hade jag fått tag om mina korta hårstrån så hade jag dragit bort dem. Jag är nu bedömd att ha en arbetsmöjligthet på 25% med lättare arbete, vilket är helt sant så det instämmer jag på. Problemet är det att mitt arbete går, enkelt beskrivet, ut på att städa hus på tid och jag klarar inte att städa ett hus på två timmar som det är nu. Lättare arbetsuppgifter finns inte heller. Så nu sitter jag vackert mellan två stolar då jag inte heller vill avbryta min anställning för att söka ett lättare jobb då jag dels har en tillsvidareanställning som är dumt att släppa då mitt tillstånd inte är permanent, dels inser att jag är inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden. Jag är inte främmande för att arbetsträna på mitt jobb då jag då inte ersätter någon och kan ta saker i min takt eller arbetsträna någon annanstans. -Jaha, tänker ni nu. Vad är problemet? Arbetsträna då på ditt jobb då?

Jag är utav helt samma åsikt och har svårt att se vad problemet är. Problemet verkar vara att jag menat på att klarar jag inte mitt jobb så får jag skaffa mig ett jobb jag klarar av. Och då kan ju min arbetsträning vara i onödan. Jag blir så snurrig... Det fanns en anledning att jag började ringa redan i Januari till FK, för jag visste att jag skulle hamna i denna sitsen. Så nu imorgon har jag 75% sjukskrivning, ingen möjlighet att få in pengar för de resterande 25% och ingen rehab-plan. Varför måste man vänta i sista stund med allt? Den enda som blir lidande i detta är jag. Skit också...

För att lugna mina nerver så åkte jag en sväng till stallet och andades ut. Så nu idag gör jag om samma procedur med att ringa tills någon svarar och inte lägga på tills jag får ett svar och ett möte vilket jag anser kunde ha skett under Februari. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.

Men, det finns en del som är helt oberörda av allt och bara njuter av solen