Klockan noll sex noll noll sträckte Eskil på sig och reste sig till sittande ställning i sängen. Det var det enda tillfälle på dagen som han tillät sig att känna sig så gammal som den aktningsvärda ålder han ändå befann sig i. Alla år slit i skog och mark hade satt djupa fåror i rygg och axlar. De knakade och protesterade vilt när han försiktigt mjukade upp dem. Doktor Krohnbohm hade försökt att först milt och sedan bryskt få Eskil att ta tabletter mot värken.                               

”Lite värk klarar en karl av, resonerade Eskil. Och var kärlkrampen anbelangar hade han en kvarting i skafferiet. Doktor Krohnbohm hade fnyst åt denna huskur. Men vad vet en man med två högfärds-H i efternamnet om huskurer?

Nu var det dock inte doktor Krohnbohm som uppfyllde Eskils tankar där han satt i nattsärken med fötterna på trasmattan. Idag var det tisdag och således dags att proviantera. Eskil föredrog ordet proviantera framför verbet att handla. Handla var något fruntimmer sysslade med. Stå i timtal för att klämma på tomater och jämföra kaffesorter. Slöseri med tid.

Efter att ha avslutat morgonens sträckningsschema så reste sig Eskil, klädde sig och gick sin vanliga runda och släckte alla lampor. När han hade stökat undan toalettbesöket, som bestod av det uppenbara samt tre drag genom håret med en blöt kam, traskade han ut i köket för att väcka katten som låg på ungefär samma ställe i kökssoffan som han hade gjort vid sängdags. Eskil hade fallit till föga och börjat köpa kattmat åt honom när det visade sig att katten började bli för gammal och skraltig för att längre hinna ikapp några möss. Nu låg han mest på sin plats på kökssoffan och sov, likt en äldre gentleman.

Det stora vägguret i finrummet tickade dovt och taktfast när Eskil drack sitt morgonkaffe och katten åt sina nyttiga bitar med ett fruktansvärt bordsskick. . När det var dags för att mata och släppa ut hönsen passade katten på att smita ut och försvann uppåt skogen med svansen rätt upp i formen av en spiskrok.

Den lilla lanthandeln slog upp sina portar vid klockan nio. Då hade Eskil redan stått på trappan och väntat i sju minuter. Föreståndaren, en tjock man i femtioårs ålder, log med hela sitt klotrunda oljiga ansikte när han öppnade dörren. Efter några hälsande grymtningar som tog död på varje försök till småprat tog Eskil itu med sitt provianterande. Föreståndaren hade under många års tid försök att pracka på Eskil nya sorters varor men hade i stort sett gett upp sin omöjliga mission. Det var dock vissa dagar av gott humör som han återupptog försöken

”Kan jag intressera Eskil av några Sharonfrukter?  Frågade han och höll upp några orangea små frukter. De är i samma konsistens som en bifftomat men med en helt annorlunda smak!

Att han aldrig ger sig! Tänkte Eskil. Inte ska jag behöva förklara för denna Mao-liknande skapelse att jag själv odlar allt jag behöver? Fanns det möjlighet att odla falukorv så hade jag gjort det bara för att slippa åka hit och se hans svullna nylle. Och vad är nyttan med en frukt som känns som tomat och smakar som något annat?

Eskil lämnade föreståndaren med ett nekande hummande och gick till kassan där föreståndarens fru satt och väntade. Hon var en benig kvinna med anletsdrag som såg ut att vara utmejslade med ett stämjärn. Den som skapat hennes ansikte såg ut att ha avslutat skapelsen med ett par hastiga drag med det grövsta sandpapper som lämnade hennes hy röd och gropig.

Jag lever hellre ensam än att behöva vakna bredvid en sådan drake varje morgon. Henne kan man ha att skrämma småbarn med!

Föreståndarens fru verkade veta vad för tankar om henne som rörde sig i Eskils huvud och bevärdigade honom knappt med en blick, vilket passade alldeles utmärkt. Föreståndaren han dock med en sista gliring när han ropade:

     ”Är du säker på att du har glödlampor så du klarar dig?

Eskil låtsades om att han inte hörde, puttade upp dörren och gick ut.

Väl ute vid flakmopeden när han ställde kassarna i den fastmonterade lådan på flaket tänkte han igenom vad han nyss fått kastat i ryggen. Visst förstod han att det gick prat om enstöringen som aldrig pratade och som sov med varenda lampa tänd om nätterna.

     ”Men visste de vad jag vet så hade de också sovit med lyset på, sa Eskil högt för sig själv. Sedan stoppade han en Kungen av Danmark i munnen, startade mopeden och styrde hemåt.