Det är vad Lill-Grabben sa i varje fall. Han tog av mig mina glasögon och sa: -Mamma! Nu är du osynlig!

Lillgrabben och jag sitter följer spänt fotbollsmatchen mellan Sverige och Argentina varpå jag har ägnat en god stund till att försöka förklara skillnaden mellan landslag och klubblag. Det blir lite förvirrat för en snart femårig hjärna hur Zlatan kan spela både i PSG och för Sverige. Under första halvlek utspelades följande samtal:

Jag: Där är Leo Messi!

Lill-Grabben: Var?

J: Den korta kille där. Nr 10. Han är världens bästa fotbollsspelare

L-G: Men jag ser honom inte!

J: Näe, precis så kort är han!

Idag har jag varit riktigt trött. Att inte ha sovit ordentligt på över två veckor sätter sina spår. Först kunde jag inte sova för att jag var nervös inför röntgen, sen var jag nervös inför beskedet, sen var jag så lättad så då kunde jag inte sova för det. Efter det kom denna härliga förkylning med hosta som gjorde det skvatt omöjligt att sova. Men natten till idag så sov jag som en medvetslös.

Så idag så satt jag på min söta rosa pall och mockade. Det funkar bra att vara med häst igen men jag får ju tänka mig för och ta det lungt. Sen tar jag inte allt på en gång utan åker hem och vilar mig. Jag tar även med mig min TE-rmos till stallet och tar en liten fikapaus eller två. När jag skulle åka hem så tänkte jag passa på att lunchfodra vilket nog var dumt för jag blev så trött så jag höll på att svimma. Skitläskigt, allt blev bara svart! Så jag fick sitta en stund med huvudet mellan knäna, sen blev det en direkt hemfärd för lunch till mig och en tvåtimmars tupplur på soffan.

Det är riktigt frustrerande när huvudet vill mer än kroppen! Jag försöker att underlätta min vardag så mycket som möjligt men jag måste ju också komma igång och röra mig. Men antagligen så får jag vänja mig vid att kroppen kommer fortsätta att säga ifrån ett tag till. Och när kroppen säger ifrån så är det bara att lyssna.